The Beatles: Rock Band

Almanackan visar september, 1969. Ett årtionde ska snart ge rum för ett nytt. Det gångna årtiondets kultursfär har till stor del, kanske störst, representerats av pop- och rockmusiken som taktfast skapat ett gemensamt medvetande. Musiken har fått nya genrer, ny publik och ny teknik. Abbey Road når de brittiska skivbutikerna och The Beatles svanesång markerar slutet av en era. Slutresultatet är makalöst; Something kallas den bästa kärlekslåten någonsin och B-sidans medley är proppat av spännande idéer och strålande produktion. Men Abbey Road är mest relevant som milstolpe, som tidsmarkör. Ett verk som får oss att stanna upp en stund och blicka tillbaka. Något som sammanfattar en era.

Det var 40 år sedan, det. Jag var inte direkt... född. Även om The Beatles peakade när mina föräldrar var i min nuvarande ålder har jag ändå på något sätt vuxit upp med Liverpool-killarnas musik. Sett den som min. Orsaken är förmodligen en blandning av genuin, tidlös kvalitet och en ihärdig marknadsföring. Jag började köpa bandets skivor när jag var 16 eller 17. Självklart var det de gamla studioalbumen som var intressanta, men det var omöjligt att ignorera den ständiga mjölkning av bandet som pågick, och som ännu pågår. Jag lyssnade på Anthology-skivorna i mitten av 90-talet. Det halvintressanta mashup-albumet Love kom 2006. Den smöriga Across the Universe-filmen året därpå. Och så nu, The Beatles: Rock Band. Hade jag inte vetat vad Harmonix är kapabla till hade jag varit allvarligt orolig.

Till en början känns det som ett oväntat modigt drag av de överlevande Beatlarna att låta sin musik genomgå den stora förändring som ett musikspel faktiskt åsamkar helhetsupplevelsen. Detta är trots allt bakkatalogernas bakkatalog och något bandet och deras efterlevande skyddat med näbbar och klor. The Beatles, som lärde sig nya gitarrackord genom att åka buss flera mil till någon som kunde dem, "borde" dessutom tycka att ungdomarna ska skippa plastgitarrerna för verkliga diton.

Å andra sidan var ju The Beatles och deras projekt själva oerhört experimentella. Att kombinera metoder att konsumera kultur på var deras grej; tänk på filmen A Hard Day's Night (banbrytande semi-dokumentärt narrativ), de första musikvideona (promofilmer för singlarna) eller den briljanta idén att pressa musik på den innersta delen av en LP-skiva (Sgt. Pepper); allt uttänkt för att låta publiken uppleva musiken på mer än ett sätt. Ett livslångt pengadrivet mjölkande, säger cynikern. Men hur lukrativt ett The Beatles: Rock Band än är finns det själ i det. En själ som syns.

Harmonix har alltså tillåtits äntra Abbey Road-studion och få tillgång till The Beatles master-band, den mest välbevakade musikskatten i världen. The Beatles: Rock Band använder sig av samma remastrade Beatles-spår (som släpps på CD simultant som spelet) och inför utvecklingen har Harmonix fått hjälp med att separera Beatles inspelningar från de gamla fyrkanalsbandarna till ett programmerbart format. Ett inte alltför enkelt jobb då exempelvis sång och trummor ofta spelades in på samma kanal. Man har trevligt nog även fått använda studiosnack mellan tagningar vilket snyggt smygits in i spelet innan låtarna börjar.

The Beatles: Rock Band är alltså det Rock Band vi är vana vid, men samtidigt är det något speciellt att ta de första stapplande stegen bland menyer och sångval under min första testrunda med spelet. I stället för att namnge mitt eget band med något fånigt, i stället för att se färdiga sterotyp-rockers har vi här ett riktigt band. Det är pampigt, det är rockhistoria, det är lite (lite) som Guitar Hero: Metallica men med enormt mycket mer tyngd och värdighet. Detta är inte vilket band som helst, detta är killarna som mer eller mindre uppfann och/eller populariserade fenomen som musikvideon, konceptalbumet, feedback, baklängesinspelningar och arenarocken. För att inte tala om världens bästa frisyr.

Det finns en svårighet i att recensera musikspel, och det kretsar kring att man bedömer något som redan är en färdig produkt, från en annan kultursfär, som sedan har blivit processad till något nytt. Jag har sett flera exempel på hur folk hävdat att det är just spelet, och inte spelets musik man recenserar. Men hur kan det egentligen vara något annat än låtarna man bedömer? Numera är ju musikspelen så förfinade och bekanta att plattformen redan är definierad; symboler rusar mot botten av skärmen och vi ska känna oss som en del av bandet när vi försöker pricka dem med våra plastinstrument. Vad finns då kvar att bedöma förutom just låtarna vi spelar? Visst, man kan ha åsikter på bakgrundsanimationer och not-mapping, men spelupplevelsen kretsar till så stor del kring den musik vi faktiskt hör, och de känslor detta redan "färdiga" medium framkallar. Och i The Beatles fall är de känslorna lika stora som varierade.

För allvarligt talat, vi snackar vi om ett spel där Day Tripper, I Am the Walrus, While My Guitar Gently Weeps, Get Back, I've Got a Feeling, Something och Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band finns med på samma jädra skiva. Där det i ett vanligt musiksspel funnits fem, tio riktiga hits är The Beatles: Rock Band fullkomligen proppat av dem. Kvaliteten är också en rejäl kompensation för låtmängden, som med sina 45 bitar absolut kan ses som liten. Jag anstränger mig, men jag kan verkligen inte tänka på en låt jag inte skulle kunna tänka mig att höra en gång till. Hela låtlistan har du här:

* I Saw Her Standing There
* Boys
* Do You Want To Know A Secret
* Twist And Shout
* I Wanna Be Your Man
* I Want to Hold Your Hand
* A Hard Day's Night
* Can't Buy Me Love
* I Feel Fine
* Eight Days A Week
* Ticket To Ride
* Day Tripper
* Drive My Car
* I'm Looking Through You
* If I Needed Someone
* Paperback Writer
* Taxman
* Yellow Submarine
* And Your Bird Can Sing
* Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band
* With a Little Help from My Friends
* Lucy in the Sky with Diamonds
* Getting Better
* Good Morning Good Morning
* I Am The Walrus
* Hello Goodbye
* Revolution
* Back In The U.S.S.R.
* Dear Prudence
* While My Guitar Gently Weeps
* Birthday
* Helter Skelter
* Hey Bulldog
* Don't Let Me Down
* Come Together
* Something
* Octopus's Garden
* I Want You (She's So Heavy)
* Here Comes The Sun
* Dig A Pony
* I Me Mine
* I've Got A Feeling
* Get Back
* Within You Without You / Tomorrow Never Knows
* The End

Ett stabilt urval vilket som sagt spänner över en herrans många genrer och stilar och mängden hits är förstås enorm. Jag kan sakna Rain, Hey Jude och Happiness Is A Warm Gun men är för upptagen med de andra låtarna för att tänka på det. Ett aningen vågat men lyckat val är att ta med den melankoliska och för Beatles okarakteristiskt långa I Want You (She's So Heavy), vars sköna gitarrslingor är en avspänd fröjd att spela med i.

Alla låtar kan nås genom ett quickplay-läge, men det är förstås i Story Mode den mest maffiga upplevelsen nås. Det börjar 1963 på legendariska Cavern-klubben där de kalla tegelväggarna omsluter tätt packade åskådare med glasögon och frisryer du garanterat aldrig sett i ett musikspel förut. I den här tidiga eran är allt väldigt prydligt och textmässigt är låtarna banala, men tempot i I Saw Her Standing There och Lennons (och kanske din?) sånginsats i Twist and Shout saknar faktiskt motstycke (studiolåten tog för övrigt två tagningar att spela in, under den andra var Lennons röst totalt sönderskriken).

När jag spelar dessa tidiga snäll-låtar kommer jag att tänka på hur många på förhand har avfärdat The Beatles: Rock Band, då bandet inte direkt haft den hårdaste rockimagen i musikhistorien. Jag hade själv den oron, man vill ju trots allt känna sig lite ball när man spelar, men resultatet är precis det omvända. Om du som jag plöjt genom alla Rock Band och Guitar Hero har du överösts med trasiga jeans, dödskallar och vilda scenframträdanden, och då är det en oerhört frisk fläkt att se fyra prydliga killar med gitarrerna vid hakan buga unisont då låten är slut.

Den som tagit sig genom Beatles alla album vet att 1966 var ett brytpunkt för bandet, som vid denna tid tröttnat på moptop-frisyrer, banala kärlekstexter och skrikiga brudar som knappt lyssnade på musiken. Och samma brytpunkt finns i spelet. I arenan Budokan '66 händer något, även musikaliskt. Den animerade sekvensen innan vi får spela Japan-gigets fem låtar (Day Tripper, And Your Bird Can Sing, Drive My Car, Taxman, Paperback Writer) illustrerar denna förändring perfekt och jag får rysningar av den snabba, svartvita bilden där bandet poserar och McCartney håller upp en pappskylt med ett frågetecken. Vart är vi på väg?

När sedan Abbey Road '66-'67-segmentet öppnar sig är vi plötsligt långt, långt från Cavern-klubbens låtar. Det som att spela ett helt nytt spel, där Salvador Dali eller Terry Gilliam stått för den grafiska designen, och under Sergeant Pepper/With a Little Help From My Friends (i spelet en och samma låt) poserar blå jättekatter i himlen och enorma bleckblåsinstrument pekar mot solen som mogna trattkantareller. När så Love-albumets mash up-låt Within You Without You/Tomorrow Never Knows rullar igång blir bakgrunden så spejsad att jag sneglar på min kaffekopp med misstanke att någon spetsat det med syra. Buga inför mig, jag är er Sitar Hero.

Så fortsätter det, via det vita albumet och fram till det oundvikliga slutet när bandet planerade en enorm final och till slut bara bestämde sig för att gå upp på Apple-taket för en sista live-spelning. Vi får spela mer mogen rock som Revolution, Birthday, Get Back och I've Got A Feeling. Efter den sista låten blickar beatlarna ut över vad de skapat och vi bjuds på ytterligare en fantastisk animerad sekvens. Man blir nästan lite tagen efter att ha erbjudits denna sampling av ett helt årtionde, som i spelet passerat så långsamt men ändå så fort.

Den som känner viss tomhet när takkonserten avslutats och spelet är slut behöver dock ej misströsta; Harmonix kommer sin utmärkta vana trogen att lägga ut hela album för försäljning online. Först ut är Abbey Road och senare i år släpps även Rubber Soul och Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Strålande nyheter för Beatles-fansen alltså och att få uppleva dessa låtar på ett nytt sätt, att upptäcka nya saker i de remastrade mixarna, är rena julafton för den musikintresserade. Möjligheten att spela hela medleyt på Abbey Roads B-sida som en enskild låt är för övrigt en genialt enkel detalj.

Då The Beatles musik aldrig kretsat kring evighetslånga trumsolon eller frenetisk gitarronani drabbades många musikspelsnördar, undertecknad inkluderad, av viss oro inför svårighetsgraden hos The Beatles: Rock Band när det utannonserades. Skulle vi överhuvudtaget utmanas? Svaret är både ja och nej, beroende på vilket instrument man pratar om. För mig som föredrar gitarr blir det aldrig riktigt svårt på Expert-nivån, och fem stjärnor är ett mer vanligt än ovanligt resultat. Detta betyder dock inte att låtarna blir långtråkiga och låtar som Birthday och The End kräver dock ändå sin spelare.

Om gitarrpartierna är lite för lätta för veteranerna kompenseras det av den trestämmiga sången, en riktigt underhållande nyhet för Rock Band och musikspelen överhuvudtaget. Tre personer kan dela på sångbördan (men räknas då som en spelare) och antingen följa huvudmelodin eller våga sig på samstämmighet för mer poäng. En spelare är alltså inte tilldelad en viss harmoni utan det är upp till och var och en om man vill pröva dem, det enda som krävs för att få poäng är att någon sätter någon av de tre tonhöjdslinjerna i skärmens överkant. Klaras fler stämmor av visar skärmen "Double Fab" respektive "Triple Fab" och det rasslar till extra i poänghögen.

Lita på mig, detta är inte lätt. Att pricka rätt tonhöjd i Day Tripper när resten av trion försöker göra detsamma med sina stämmor kräver ordentlig övning, men är oerhört tillfredställande när det väl sitter. Till hjälp finns ett strålande tutorial-system där en flöjtstämma guidar oss rätt i den stämma vi valt att sjunga. Bli inte förvånad om du plötsligt har en hygglig sångröst efter en tid med The Beatles: Rock Band.

I sociala sammanhang där jag låtit mindre erfarna spelare testa The Beatles: Rock Band är sångemomenten dessutom oerhört populära, mer så än vad jag upplevt i något annat musikspel. Det är något särskilt med Beatles låtar som får folk att bokstavligen rycka åt sig mikrofonerna, och det gäller även för de personer som varit lite tveksamma åt att åta sig sångbördan i andra titlar. Det är heller inte bara låtarnas välkändhet som lockar, utan faktumet att de faktiskt är skrivna med så inbjudande melodier.

En av de största myterna i musikhistorien är förmodligen den om Ringos trummande, som ansetts som enkelt och rentav dåligt av allmänheten. Talar man med folk som faktiskt kan trummor (inklusive Gamereactors chefredaktör) får man dock alltid höra lovord om Ringos teknik och originalitet. Att Ringo var vänsterhänt men spelade på ett "högerhänt" set gav upphov till en del intressanta sekvenser och i The Beatles: Rock Band finns mycket skönt driv i låtar som Get Back, Ticket to Ride och Helter Skelter, där Ringo även i spelet får skrika ut sin handsmärta i slutet av låten. Precis som med gitarrpartierna är dock trummorna aldrig sinnessjukt svåra, men däremot roliga och intressanta.

Elegant avklarade låtar ger dig fotografier i belöning, varav vissa aldrig publicerats tidigare. Dessa tittar du på i en separat meny och de åtföljs av textsjok med Beatles-trivia, vilka faktiskt är mer intressanta än bilderna själva. Musikintresserade, Beatles-fans eller ej, har en hel del att hämta här; tekniska detaljer om hur distortionen i Revolution ordnades eller info om bandets relation till dåtida hjältar som Hendrix, The Who och Rolling Stones. Tillräckligt många fotografier låser i sin tur upp utmaningar, där du ska spela respektive arenas/tidsperiods alla låtar i ett försök att "femstjärna" (ja, det är ett verb) dem alla.

Något som är omöjligt att blunda för är dock hur väl man (gissningsvis de överlevande Beatlarna själva) skyddat mycket av sin musik och sin egen förträfflighet i The Beatles: Rock Band. Små detaljer som att man inte längre kan bli utbuad av publiken eller inte improvisera egna trumpartier luktar svagt av hybris. Nog för att verklighetens Beatlar möttes av såväl uppskattning som avsvimning från sina konsertbesökare, men åtminstone under den tuffare Hamburg- och Cavern-tiden flög en och annan ölflaska mot bandet, som för övrigt fick knapra pigg-piller för att klara av det tuffa schemat. Trots att jag som sagt gillar käckheten i The Beatles: Rock Band hade det varit lite mer äkta att inte enbart porträttera bandet som felfria legender.

Tittar vi på grafiken är Beatlarna själva hyfsat snyggt avbildade och Harmonix har hittat en fin balans mellan verklighetstrogna figurer och de stiliserade popikoner Beatles också blivit kända som. Särskilt imponerande är faktiskt bandets ögon, något av det svåraste som går att animera verklighetstroget, som ofta ser spöklikt levande ut. Jag kan dock tycka att bandet ser lite väl stelt ut ibland. När Ringo trummat färdigt i Abbey Road-studion sitter vid några tillfällen helt still och den spattiga Lennon hade gärna kunnat animeras lite mer... rastlöst.

Designmässigt är det en fullträff, dock. Det tecknade introt är bland det läckraste och mest personliga jag sett i ett spel på länge och mellansekvenserna där bandets framgång snabbt summeras i collage mellan fotografier och datoranimerat material tangerar ofta populärkulturell briljans. Även bakgrunderna (allt man inte hinner titta på medans man spelar, ni vet) är riktigt välgjorda. Ed Sullivan-studion och Shea Stadium är troget återgivna och extra trippat blir det efter 1966 då bandet slutade turnera och tog sitt musciserande till studion i stället.

I stället för att låta de virtuella Beatles uppträda på en scen under dessa studiolåtar har Harmonix i valt att visualisera framträdandena med vad man kallar för "dreamscapes". Detta är fantasifulla bakgrunder som tar avstamp i låttexterna och målar upp en bild av vad låtarna porträtterar. Vi spelar alltså under vatten i Octopus's Garden och i en pittoresk äng under en tjusig solnedgång i Here Comes the Sun. Detta är både ett smart och snyggt tillvägagångssätt och det är roligt att man gett enskilda låtar sådan utsmyckning. Det har vi inte sett i samma omfattning i något tidigare musikspel.

Instrumenten till The Beatles: Rock Band är förmodligen det snyggaste vi sett i musikspelsväg någonsin. McCartneys fiolformade Höfner-bas är oerhört läcker och detaljerad, likaså de elegant svarta gitarrerna Gretsch Duo Jet och Rickenbacker. Med Ludwig-trumsetet följer med den klassiska baskaggefronten med bandets logga. Men smakar det så kostar det: en lös gitarr går lös på 1099 kronor och Limited Edition-paketet kostar 2199 kronor.

Känslan är dessutom riktigt bra i de nya instrumenten. Gitarrerna är som vanligt betydligt tystare än den till Guitar Hero: World Tour, även om jag faktiskt föredrar den senare på grund av sin exakthet. Trummorna liknar de till Rock Band 2-kitet (komiskt försenat i Sverige), alltså av mycket hög kvalitet och med en skön precision i varje slag. För en närmare titt på plasttillbehören kan du spana in vår fotospecial från en tid tillbaka.

Hur ska vi sammanfatta detta då? Betygsmässigt är jag ytterst nära en tia, men det går inte att bortse från den lätta svårighetsgraden och låtlistan som kunde varit matigare. Det är dock viktigt att påpeka att få spel kan skryta med att de får oss att uppleva en annan konstform, i detta fall musik, på ett alternativt sätt. Något har uppenbarligen hänt, då vi har hittat ett nytt sätt att konsumera musik på. Det är jämförbart, om än inte lika stort som den digitala nedladdningen av musik. Guitar Hero må vara startskottet, Rock Band förfiningen och de bandspecifika spelen en tydlig indikator på musik- och spelbranschens fusion. Men när populärmusikens främsta band lägger sitt livsverk i händerna på spelmakare, när där har vi något som kvalar in till historieböckerna som Exemplet med stort E. Därför är det likt en bläckfisks trädgård lika självklart som överraskande; The Beatles: Rock Band är detta årtiondes mest signifikanta spel.

Datorskärmen visar September, 2009. Ett årtionde ska snart ge rum för ett nytt. I centrum av det gångna årtiondets spelindustri har party- och musktitlar varit en del av ett gemensamt medvetande. Spelen har fått nya genrer, ny publik och ny teknik. The Beatles: Rock Band når spelbutikerna och Harmonix har etablerat sig som de främsta musikspelsutvecklarna. På många sätt sammanfattar spelet ett helt underhållningsdecennium. Slutresultatet är fantastiskt; tidlösa rocklåtar och intressanta detaljer som trestämmig sång. Men The Beatles: Rock Band är mest relevant som milstolpe och tidsmarkör. Ett verk som får oss att stanna upp en stund och blicka tillbaka. Något som sammanfattar en era.