Colin McRae: Dirt 2

"Om du tvekar, trampa gasen i botten". Ett av Colin McRaes mest kända citat får lov att sammanfatta hela min upplevelse med Codemasters hett efterlängtade uppföljare. 20 timmar rallyorgasm har precis kommit till sin ända, och jag är rysligt imponerad över hur mycket Colin McRae: Dirt 2 har att erbjuda. Rallysporten har, på andra sidan Atlanten, växt, utvecklats och formats till något annat än den granbarrsdoftande våffelfest som vi svenskar känner till.

Colin McRae var en av ledsagarna till detta och var den som tillsammans med fixstjärnan Travis Pastrana insisterade på rally som en återkommande gren i X-Games. Idag är Pastrana, Block, Foust och Mirra rallysportens nya stjärnor. Unga herrar med ett förflutet inom extremsporten. Rallyn är snabbare, snyggare, extremare och betydligt mer av ett smart upplagt publikfrieri än vad WRC-tomtarna någonsin hade kunnat drömma om. Colin McRae fick aldrig riktigt uppleva den förändring som sporten han levde för nu genomgått. Han dog innan hans nya dröm blev verklighet.

Colins namn lever kvar dock, inte minst i spelsammanhang där han fortsätter att vara lika störst som bäst, trots att han som rallyförare sällan vann utan istället oftast körde av. Colins mantra var full gas, hela tiden. Hans extremt vilda körstil lockade publik och när jag för 29:e gången klipper en sten på väg för snävt in i en Kroatisk nårnål tänker jag på Colin och hans honnörsord. "Om du tvekar, trampa gasen i botten".

Med Dirt 2 har Codemasters tagit steget till extremsport, fullt ut. Redan i föregångaren fanns klara tendenser till den typ av X-Games-racing som Pastrana och Block briljerar i, men även ett traditionellt rallyarv presenterat på ett relativt bekant vis. Allt detta är borta i Colin McRae: Dirt 2 som i sin presentation känns mer som ett snowboard-spel med vild grafik, fräck typografi, stekhet musik och livfulla tävlingar proppade med skrikande åskådare.

Dirt 2 är ett digitalt X-Games-mästerskap utan Moto-X, skateboard, BMX och snowboard. Här finns enbart överladdade grupp-N-bilar, klassiska grupp-b-monser och törstiga baja-buggys. Det smäller, ryker, smattrar och viner. I kombinationen med motståndarnas vänskapliga häckel och publikens vrål skapar det en säregen stämning som passar racingen i Dirt 2 perfekt.

I det första spelet var det Travis Pastrana som lotsade oss runt i menyer och peppade mig med smöriga hejarramsor inför tuffa tävlingar. I Dirt 2 har stafettpinnen lämnats över till världens just nu störste rallystjärna, Ken Block. Blocks läckra stunt-körning i diverse reklam-filmer (för DC Shoes och Monster, bland annat) har skapat lite av en hysteri på internet och detta har såklart trendkänsliga Codemasters tagit till vara på. Block pratar med sin nasala röst nästan varje gång man kommer tillbaka till sin husbil efter avklarat event. Han blir lika mycket en ledsagare som en rival genom det mastiga karriärläget.

Colin McRae: Dirt 2 är ett bättre spel än sin föregångare på alla tänkbara punkter. Den första, spelmässiga förbättring som gjorts är definitivt den tyngre och mer utmanande bilfysiken. I föregångaren var körkänslan oerhört direktstyrd. Bilarna gick väldigt snabbt och bromsarna var overkligt effektiva. I Colin McRae: Dirt 2 är friktionsfysiken och systemet för gravitation omgjort och samtliga bilar känns tyngre och mer... fysiska.

Det går nu, precis som i Colin McRae 04 (till exempel) att åka på breda förställ, ligga brett i kurvorna som en Formula D-förare eller försöka köra snävt och vinna tid på det sättet. Bilfysiken i Dirt 2 är oerhört bra och medan racingen är mer utmanande än i det första spelet är den även betydligt mer belönande och kräver att man känner av varje enskild bil på ett mer ingående sätt innan man stampar plattan i mattan.

Precis som i Colin McRae 3 och i seriens höjdpunkt, Colin McRae 04, har Codemasters fysikprogrammerare gjort ett underbart jobb med att skapa en härligt beroendeframkallande körkänsla som erbjuder realistisk skillnad mellan olika bilar i olika klasser, fast med en arkaddoftande och starkt överdriven förenkling av verkligheten.

Det är ljuvligt att byta från en framtung och sladdbenägen Nissan 350Z (som skriker om att bli provocerad till breda grussladdar) till Subarus senaste WRX STi. Den korta hjulbasen och kortare avståndet mellan axlarna hos hothatch-Subarun gör att man helt måste byta körstil och åka på mer försiktig broms och skära snålt över innerkurvorna. Det finns många roliga bilmodeller i Colin McRae Dirt 2, även om jag definitivt hade hoppats på ett större urval.

Förutom briljant körkänsla och snudd på perfekt balanserad bilfysik innehåller Colin McRae: Dirt 2 genrens absolut bästa grafik. Race Driver: Grid var perverst snyggt redan för över ett år sedan, Dirt 2 överträffar dock Codemasters street racingfest ganska rejält med den bästa ljussättningen jag någonsin sett i ett racingspel. Det är en fröjd att köra igenom Malaysias fuktiga djungler och se hur solens starka strålar letar sig ned genom de täta palmbladen och träffar biltaket.

Med Dirt 2 slår sig Codemasters upp i toppen och spelet delar härmed förstaplatsen med Killzone 2 som världens snyggaste konsolspel. Beröm ska Codemasters även ha för den lyckade variationen i Dirt 2 som inte alls känns forcerad som exempelvis lastbilsracingen i det första spelet faktiskt gjorde. I det här spelet är alla racingformer och alla discipliner roliga att tävla i, även om jag främst föredrar de traditionella rallysträckorna då enbart klockan är min fiende.

Colin McRae: Dirt innehöll, till många Gamereactor-läsares stora förtret, inget split-screen-läge. Inför uppföljaren har frågorna haglat över oss på redaktionen om huruvida Dirt 2 skulle innehålla detta. Tyvärr måste vi meddela att Codemasters hoppat över split screen-multiplayer även denna gång till favör för ett online-läge där man kan tävla mot upp till sju andra förare i spelets samtliga racingdiscipliner. System Link-multiplayer finns också inkluderat.

Orsaken till varför split screen uteslutits är såklart att grafiken skulle behöva skalas ned ganska rejält för att konsolerna skulle orka rita upp samma miljöer, bilar och räkna ut samma system för fysik, skademodeller och allt annat - två gånger. Codemasters har själva sagt att de absolut inte vill tumma på grafiken och på grund av detta är det alltså inte möjligt att spela Dirt 2 tillsammans med en polare, på samma skärm.

En annan detalj som absolut hamnar på minuskontot för Dirt 2 är den kanske lite väl grafiska presentationen som innebär en hel del laddningstider mellan de olika valen man gör efter och inför varje tävling. Jag gillar verkligen atmosfären, racing- och extremsport-känslan som Codemasters skapat här, men irriteras även över hur lång tid det tar att navigera sig igenom menyerna och vänta på att all noggrann statistik ska räknas upp innan jag får chans att verkligen köra bilen jag valt ut.

När jag i slutet av karriärläget blir informerad om att jag spenderat mer tid på spelets menyer än på vägen, skapas en frustration som bara ytterligare en handfull överdrivet breda asfaltssladdar (inklusive vanvettiga förställ) kan lugna. Inför nästa del i serien hoppas jag att Codemasters inser att allt för grafiskt krävande menyer förstör mer än det tillför, hur häftigt det än må vara de första tio gångerna man ser dem.

Ett par ganska minimala minus blir det. Och en jävla massa feta plus. Genial bilfysik, underbar grafik och fantastiskt variation gör detta till ett av årets hittills bästa spel. Jag saknar dock split screen-multiplayer och anser att urvalet av bilar är på tok för snålt, men i övrigt är detta fullständigt fantastiskt.

(Samtliga av bilderna är tagna från Xbox 360-versionen av spelet).