Batman: Arkham Asylum

Alla Batman-filmer till trots har jag alltid tyckt att han fortfarande som bäst i seriernas värld där mästerverk som Year One, Blind Justice och min absoluta favorit A Killing Joke fortfarande håller ställningarna som Läderlappens absoluta höjdpunkter under sin långa karriär. De är både lekfulla och svart ondskefulla på samma gång med mängder av bra dialog och serierutor som var för sig är små uttrycksfulla mästerverk som förmedlar känslan av den plågade själ mörkrets riddare faktiskt är.

Åtminstone var det så tills jag började spela Batman: Arkham Asylum. Ett mörkt och gripande äventyr som bättre än någon film tidigare gjort porträtterar mörkrets riddare exakt som han ska vara. Fåordig, effektiv, smart och en klassisk superhjälte som ändå är precis lagom mänsklig för att hela tiden vara riktigt intressant. När Arkham Asylum startar är det en av alla dessa mörka regniga dagar som Gotham City tycks prenumerera på och Batman har just fångat in Jokern och sitter i Batmobilen på väg för att låsa in honom en gång för alla. Hela situationen är olustig från första sekund tack vare den grymma dialogen där Jokern och Batman mitt i allt vansinne tycks ha något slags samförstånd, trots att de är värsta fiender, där Batman anar att något inte står rätt till.

Väl på plats i Arkham Asylum får han sina misstankar bekräftade och med hjälp av Harley Quinn rymmer Joker och släpper ut Gothams värsta brottslingar samt låser byggnaden. Varken Batman eller någon annan polis och väktare kan ta sig ut, hjälp kan inte komma in och Jokern har diaboliska planer på gång. Det blir startskottet på det överlägset bästa Batman-spelet hittills som hela tiden överraskar, underhåller och behåller spänningen på ett bra sätt från första bildrut... förlåt, sekunden till den sista.

Den mest kände Batman-skurken av dem alla är otvivelaktigt Jokern och att han får äran att vara spelets störste värsting är ett klockrent val. Men faktum är att den vitsminkade, kraftigt psykopatiske skämtaren faktiskt tog ett helt år på sig innan han gjorde premiär i Batman-serien 1940. Han har gestaltats på film av stjärnor som Jack Nicholson och nu senast Heath Ledger samt fått sin röst i den tecknade TV-serien av Mark Hamill. Mark gör även rösten till Jokern i Batman: Arkham Asylum, liksom stora delar ur rollbesättningen ur nämnda TV-serie som också repriserar sina respektive roller i spelet.

Det unika med Batman: Arkham Asylum är att Rocksteady Studios helt struntat i alla Batman-filmer och istället läst de bästa serierna. Därifrån har man sedan fått inspiration att skapa ett äventyr som avviker rejält från hur Batman-spel brukar se ut med nonstop action och frekventa slagsmål. Istället har vi fått ett äventyr där man går omkring och pratar med folk och letar smarta flyktvägar som i Riddicks första äventyr, smyger omkring högt uppe ibland taknockarna likt Splinter Cell och hoppar bland byggnader i bästa Tomb Raider-anda.

Slåss, som vanligtvis är det huvudsakliga inslaget i Batman-spel, gör man däremot inte speciellt mycket av alls. Batman har tuffa odds emot sig, men han är ingen dumskalle. Istället smyger han sig på sina fiender, dyker ned på dem från hög höjd eller fångar dem i fällor. Först när man inte har något annat val än att stanna och slåss blir det handgemäng. Det ger spelet ett lite långsammare tempo som lämpar sig perfekt för storyberättande, utforskande och karaktärsutveckling samt gör att man hinner stanna upp och titta på den ogästvänliga interiören i det gothiska bygget Arkham Asylum. Det känns hela tiden lagom kusligt, samtidigt som psykopat-Jokern ofta bryter tystnaden med välskrivna repliker via byggnadens högtalarsystem som gör att man fattar vilket vansinne som bor innanför hans vitsminkande panna.

Batman: Arkham Asylum är tydligt uppdelat i mindre uppdrag man undan för undan löser. Det är hela tiden tydligt utmärkt var man ska gå härnäst och skulle man mot all förmodan inte se vad som bör göras kan man med ett lätt knapptryck använda ett detektivläge som tydligt markerar ut viktiga föremål och även låter dig se elakingar genom väggar. Det gör att man aldrig behöver fastna eller känna sig frustrerad. Något som Rocksteady Studios genomgående lyckats väldigt bra med.

Slagsmålen är simpla utan att tappa speldjup, instruktioner om vilka knappar som gör vad dyker upp under hela äventyret så man håller koll på sina valmöjligheter och ett snedsteg mot en säker död resulterar i att Batman enkelt skjuter sin änterhake så man kan ta sig tillbaka till säkerheten igen. Det gör det kul att besöka Arkham Asylum och man kan verkligen njuta eftersom man blir precis lagom mycket curlad hela tiden.

Varenda skurk av någorlunda rang som Batman stött på under sina 70 år som seriehjälte har en roll som boss och det blir flera otrevliga möten under resans gång. Superskurkarna basar alla över ett eget område som passar karaktären. Killer Croc håller exempelvis till i spelets kloaker, Bane träffar man i den bäst bevakade avdelningen av alla och Scarecrow huserar på obduktionsavdelningen. Mötena med dem är fantastiska och varje boss måste besegras med hjärna och fingerfärdighet och inte bara genom att vifta med nävarna. Då ska man dessutom veta att en av spelets bossar är så vansinnigt hemlig att vi inte ens får nämna något om vad han har för sig. Men lita på mitt ord när jag säger att bossfighterna, och denna hemliga i synnerhet, hör till de bästa jag varit med om.

På sju timmar har man klarat Batman: Arkham Asylum, vilket kanske är lite i kortaste laget, även om många actionspel idag rent av är kortare. Men då brukar det ju även finnas multiplayer-stöd. Det finns dock mängder att föremål att samla och något som kallas Challenge Maps som förlänger speltiden med ett antal timmar för den som vill. Det är dessutom så kul att många nog kommer vilja spela igenom det igen på en högre svårighetsgrad.

Batman: Arkham Asylum är bitvis riktigt snyggt med bra animation och läckra effekter samt att Rocksteady även lagt ner stor omsorg på att återskapa en tung gotisk känsla. Batman själv är dessutom klädd i den gråblå dräkt som introducerades på 70-talet och som han än idag använder i seriernas värld samt rattar en kärra liknande den Tim Burton tog fram till den första Batman-filmen han regisserade på 80-talet. Allt det här är saker jag som serie-entusiast tackar för, och verkligen lyfter spelet ytterligare ett snäpp.

Trots att man aldrig lämnar Arkham Asylum är det inget problem med miljövariationen. Det är ett enormt komplex och man får både chansen att ta striden utomhus med Gotham Citys läckra silhuett i bakgrunden, utforska grottsystem och besöka vitt skilda avdelningar. Alla med eget färgschema och karaktär. Allt ackompanjerat av riktigt bra musik som passar spelet helt perfekt.

Nykomlingarna Rocksteady Studios lär vi tveklöst få höra mer om i framtiden, men faktum är att de inte är så mycket rookies som man kan tro. Så sent som 2004 grundades Rocksteady Studios (britter) av Sefton Hill och Jamie Walker. De kom från Argonaut Studios som låg bakom succéer som Star Wing till Super Nintendo och urcharmiga I-Ninja. Argonaut gick dock i konkurs efter floppar som bland annat Catwoman och flera från utvecklaren följde med till Rocksteady Studios. Det enda spel man tidigare gjort var hyggliga Urban Chaos: Riot Response, men det är såklart Batman: Arkham Asylum som kommer att bli deras stora genombrott.

Även om Batman själv firar osannolika 70 år som superhjälte i år, är hans spelhistoria betydligt kortare och startade 1986 med spelet Batman till alla då populära hemdatorer. Sedan dess har det rullat på med spel, där höjdpunkterna är Batman till Commodore 64 och NES från 1989 samt Batman Returns till Mega Drive från 1993. Därefter följde 15 år av skräptitlar innan Lego Batman släpptes förra året och fick betyget 8/10 av Gamereactor. Det ultimata Batman-spelet är dock Batman: Arkham Asylum.

Och som brukligt med alla storspel kommer en samlarutgåva till Batman: Arkham Asylum. Denna är dock ovanligt välfylld och förutom krimskrams som en serietidning, bonus-DVD och liknande, medföljer en tjusig Batarang att ställa på spiselhällen. Är du Batman-fantast är det alltså ingenting att tveka på utan bara att slå till.

Anledningen är att Batman: Arkham Asylum porträtterar Batman bättre än något annat spel eller film gjort innan. Det här är mörkrets riddare när han är som absolut bäst och förlitar sig till sin egen list och förmåga snarare än tekniskt lullull. Det är sällsynt spännande, många gånger snudd på rysligt och helt otroligt njutbart. Jag har haft svårt att lägga ifrån mig handkontrollen och tvekar inte att även utnämna Batman: Arkham Asylum till det bästa superhjältespelet någonsin, med brasklappen att det med sina sju timmar är lite i kortaste laget.