Ghostbusters

Det fanns en tid då den första Playstation drabbades av allvarliga ålderstecken. Någon gång 2001, när det fortfarande släpptes en del nya spel, men det mesta började vara billiga nerkonverteringar av Dreamcast- och Playstation 2-titlar. Oftast var de pinsamt hemska företeelser, med usel bilduppdatering och konsolens patenterade texturfladdrande, som försökte hänga med i vad som då var nästa generation. Precis så känns Ghostbusters till Playstation 2, och jag inser sorgset att konsolens sista storhetstid, med höjdare som God of War II, Final Fantasy XII, Okami och Persona 4, är slut.

Rent spelmässigt är Ghostbusters junior samma sak som storebrorsan, om man hårddrar det hela till närmast sytrådstjocklek. Man springer runt i samma miljöer som HD-spelet, man jagar spöken genom att bespruta dem med neutriner och sedan valla in dem i fällor, man promenerar runt och stirrar på en surrande PKE-mätare och man lyssnar på Bill Murrays, Harold Ramis och Dan Aykroyds stämmor. Så långt allt väl.

Tyvärr är det rätt självklart att Playstation 2 (och Wii, som använder snäppet bättre varianter av samma material) inte klarar av den aningen stiliserade realistiska grafiken, och istället har Red Fly Studios valt en mer tecknad stil. Det fungerar förstås oerhört mycket bättre än vad tung HD-grafik hade gjort men är också en ursäkt för att ha minimalt med detaljer. Miljöerna saknar praktiskt taget texturer och både människor och spöken är kantiga missfoster som påminner om tidiga Dreamcast-spel. Ett litet grafiskt plus som hjälper det från absolut bottennivå är förstörelsen som faktiskt är relativt intakt. Det mesta går att spränga och det finns lite grundläggande fysikeffekter att leka med.

Grafiken hade kunnat accepteras under förutsättningarna, men tyvärr är spelkänslan den värsta boven. Med sprattlig tecknad grafik följer också sprattlig, sladdrig animation och en figur som liksom glider runt i omgivningarna. Beroende på inställningarna är siktet alldeles för segt eller smått okontrollerbart, och du kan glömma att precisionsskjuta. Till det kommer en kamera som faktiskt är den sämsta jag har sett på länge. Eftersom karaktären accelererar från noll till hundra på ingen tid alls händer det ofta att jag springer in i motsatta väggen innan kameran hänger på.

Inte för att det gör något, för spelet är ohyggligt enkelt. All finess med att ladda ur protonpacket för att undvika överhettning och finliret för att få ner spökena i fällor är borta. Vill du sänka värmen får du helt enkelt vänta en stund, och spökena följer en enkel uppsättning riktningar att trycka åt innan de ger sig.

Att det är en framskyndad produkt som är en brutal nerskärning av det "fulla" spelet märks så tydligt. Visserligen finns det mesta av dialogen med, plus enstaka nya rader, men banorna är sönderklippta i småbitar och alla avancerade scenarier är helt borta. Enformigheten blir snabbt ett faktum när man missar mäktiga scener som framryckningen mot Marshmallow Man och det istället blir en sketen mellansekvens (som är komprimerad till tusen). De verkar också ha glömt att man numera kan välja mellan manlig och kvinnlig spökjägare, för dialogen förändras inte och den kurviga Ghostbustern med hästsvans får glatt finna sig i att kallas "han". Jag trodde att Venkman hade koll på det där, men ack.

Det här är närmast en förolämpning mot Playstation 2-ägarna (och Wii-ägarna, förmodar jag, eftersom det är i praktiken samma spel fast med Wiimote-styrning och tvåspelarläge). Visst, om du skulle råka vara världens största Ghostbusters-fan och absolut inte kan tänka dig att köpa en Playstation 3 så har du inte så många andra val, särskilt inte förrän övriga versioner släpps sent i höst. Det som gjorde Ghostbusters till en höjdare på det formatet var dels den tunga, intensiva spelkänslan och dels den klockrena estetiska inramningen. Här får du varken eller.