Tales of Vesperia

Jag tycker vi kan få det här överstökat med en gång. Tales of Vesperia är vackert. Det är så iögonfallande bedårande, att det är bland det vackraste jag tittat på i tv-spelsväg. Varje plats, stad, by, ruin och grotta är så vibrerande atmosfäriska att jag blir totalt uppslukad. Med hull och hår.

Just när jag lämnat huvudstadens livfulla, böljande gator så smackar spelet på med ännu mer ren skönhet, rakt i mitt ansikte. Quoi Woods magiska skogar, Halures blommande jätteträd och Aspios dunkelt upplysta grottstad. Det är svårt att välja en favorit. Jag tänker på dessa platser även när jag inte spelar. Innan jag somnar, på ICA, på toaletten. Så pass starka intryck lämnar spelets miljöer. En akvarellvärld fylld av strapatser, lummiga skogar och farliga monster.

Handlingen framförs oftast genom sekvenser renderade i spelmotorn. Men vid alldeles speciella nyckelmoment tar professionellt ritade animésekvenser över. Dramatiskt så det visslar om det, och helt i stil med den i övrigt klockrent utförda presentationen.

Eternal Sonata är en uppenbar referens att ta till. Men här tas den cel-shadade grafiken ett snäpp längre. Mjukt men ändå skarpt, rent men ändå detaljrikt. En fullkomlig visuell explosion - det är vi på det klara med nu. Men finns det även hjärta och hjärna som backar upp den förtrollande ytan?

Yuri är en godhjärtad bråkmakare från de nedre kvarteren i huvudstaden, ett strikt klassbaserat samhälle, med ett rörigt förflutet. Världen Yuri lever i är starkt beroende av blastia, föremål som bistår mänskligheten med magisk kraft. Det är ett material med många användningsområden. Blastia kan förse en stad med vatten och i formen som "badhi blastia" används det i strid. Blastia skyddar även städer genom att sätta upp barriärer som förhindrar monsterräder.

Startskottet för Yuris äventyr fyras av när blastian som förser hans hemkvarter med vatten stjäls och kaos uppstår. Yuri sätter av efter tjuven, och likt en snöboll i rullning så växer en till synes liten struntgrej till något betydligt större. Räkna med en del politiskt rackarspel och uppdagande av onda krafter. Yuri samlar snart på sig en trogen grupp medresenärer och kombatanter till sin hjälp, med vitt spridda färdigheter och starka personligheter.

Trofasta hunden Repede är med från första början. En djärvt designad karaktär som egentligen mest drägglar och skäller. Och röker pipa. Och som hellre än att bruka klor och käft, slåss med dolk fastnypt mellan gaddarna. En fullkomligt asball byracka, med andra ord. Sen har vi bokmalen och adelsflickan Estelle, blastiaforskaren och magikern Rita och pojkspolingen som kompenserar sin ringa storlek med stort vapen, Karol. Med flera.

Ganska typiska karaktärsdrag (Repede borträknad) för genren vägs upp av en djupgående dialog som tillåter mig att lära känna min grupp. Mellan strider och viktiga händelser som för handlingen framåt finns det alltid lite bakgrundshistoria, personliga mål och småprat att ta del av. Till skillnad från plastdockarna i Star Ocean: The Last Hope bryr jag mig om karaktärerna i Yuris gäng, även om jargongen kanske blir lite överspelad emellanåt. Skräms du lätt av relativt långa och frekvent återkommande avbrott för lite snick-snack, så kan du låta Tales of Vesperia vara. Med risk för att missa något alldeles speciellt, då.

För det är inte bara berättandet och presentationen som briljerar. Striderna är actionorienterade, snabba och starkt beat em' up-doftande. Men framför allt väldigt beroendeframkallande. Två knappar i kombination med den vänstra styrspaken står för attacker, en knapp för blockering och en för att ta upp menyn där man kan dela ut order och föremål i lugn och ro.

En viktig del i striderna är användningen av så kallade "artes". "Artes" är kraftfullare attacker som varje specifik karaktär uttrycker på sitt eget sätt. Tales of Vesperia har också ett ganska säreget färdighetssystem, där färdigheterna från början är bundna till vapen. När man har stigit i erfarenhet och levlat med ett vapen tillräckligt länge så lär man sig färdigheterna utantill. Därmed kan man gå vidare till nästa tillhygge och lära sig nya och ännu vassare skills därifrån. Och så vidare. Attackerna kan man såklart sedan länka till tillfredsställande slagkombinationer. För en som inte är mycket för långsamma, turbaserade strider så är det ett perfekt system. Dussindrabbningen varar kring halvminuten, och jag har kul precis varje sekund.

Som om inte det vore nog, så implanteras ännu en detalj som man måste ta hänsyn till för framgångsrikt monsterslaktande. Några timmar in i spelet så dyker en ny mätare upp på skärmen som fylls upp när man delar ut och tar emot träffar. När mätaren är full kan man gå in i ett slags rus där attackerna blir snabbare, kombinationerna längre och mängden utdelad skada maximeras. Haken är att även fienderna kan ta del av den kakan.

Skönt nog så är omoderna, slumpmässiga bataljer (så kallade random encounters) slopade. Man kan alltid springa förbi fiender som dyker upp i miljöerna eller på världskartan om man har bråttom. Vanliga ströstrider mot halvdana plantagemutanter och annat småplock från skogen vinner man utan problem med lite hjärndött knapphamrande. Men när det vankas bossfight åker man snabbt på fetdäng om man inte spelar taktiskt, eller om ens level är för låg.

Ljudbilden imponerar på flera plan, där klart godkända röster samspelar med musik som växlar mellan de tre M:en; mysig, mäktig och medryckande. Ibland kanske dialogerna blir lite långrandiga, men samtidigt så är det trots allt lite av charmen med babbliga spel. Man får veta allt och lite till.

Som ni kanske redan har listat ut så faller jag pladask. Sällan har jag stött på en sådan gedigen digital produkt som levererar både i storskalighet och i de små, små detaljerna. Ta en sådan liten grej den mjuka, vajande rörelsen Yuris vapen gör när man springer runt i spelvärlden. Eller Kling och Klang/Helan och Halvan-hybriderna Adecor och Boccos som ständigt är steget bakom Yuri. Ett småpyrt och varmt hatkärlek-förhållande som roar.

Ett par småsaker egentligen. Men något som bara påvisar ännu mer vilket enormt produktionsvärde och vilket perverst noggrant spelmakande som ligger bakom Tales of Vesperia.

En aningen ojämn svårighetsgrad där bossar kan kännas avskrämmande övermäktiga är ett litet minus. Och de som hängt med förut kanske kan tycka att det lite väl likt sina föregångare. Vilket man för all del också kan se som ett plus. Annars är det svårt att hitta något negativt med Tales of Vesperia.

Det är bara att konstatera: Tales of-seriens första försök på den nuvarande generationens hårdvara imponerar stort. Otroligt snyggt, medryckande, berörande, djupt och beroendeframkallande. Hjärta, hjärna och the looks. Vill du ha hela paketet? Nu kan du sluta leta.