Indiana Jones and the Staff of Kings

Det är svårt att värja sig när det klassiska temat börjar ljuda. Äventyret har liksom startat redan innan man nått in till huvudmenyn. Da-dada-DAA-da-dada... ah. Det är som något särskilt över dessa hattprydda pisksmiskare med förkärlek till - just det - fina skinnhattar, snärtiga piskor och prygel. Det låter kanske som en tveksam skara. Men inte när det kommer till gamla, goda Indiana Jones.

Indiana Jones and the Staff of Kings följer inte någon av de fyra filmerna till manuset. Det är en helt sprojlans historia, som dock tar fasta på allt som gör franchisen till vad den är: Äventyr i platser fyllda av mytomspunnen historia, action med glimten i ögat och med en charmig arkeolog i huvudrollen. Matinékänslan sitter där den ska. Jag springer omkring i en Indiana Jones-film, ingen tvekan.

Det är år 1939. Krigstider världen över. Alltså ett år efter den sista delen i den gamla filmtrilogin. Den här gången cirklar historien kring ett kapprace mellan Indiana och tyska nazister mot en gammal artefakt i form av Moses stav. Som i den bibliska Moses stav. Den som kan dela hav, ni vet. Vanan trogen så figurerar alltså övernaturliga inslag även i Indiana Jones and the Staff of Kings. Tysken über alles tillika Indys nemesis heter Magnus Völler. Naturligtvis är det en allmänt jobbig sate som dyker upp på de allra olämpligaste av ställen och tidpunkter med sina hejdukar.

Efter en introduktionsnivå i Sudan piskar Indy äventyret vidare till San Francisco, Panama, Turkiet och Nepal. Jag spenderar knappa timmen på vardera bana, samt en stund på slutnivån som jag inte tänker avslöja. Det är alltså ett ganska kort spel som man kan klara på en eftermiddag. Mellan fem till sex timmar kan man räkna med. Om än kort, så är det ett genomgående välgjort actionäventyr som är både varierat, underhållande och snyggt.

Med betoning på snyggt. Så pass att det tillhör Wiis absoluta toppskikt rent grafiskt. Vissa stunder inbillar jag mig nästan att det är en äldre Xbox 360-titel jag spelar. Jag myser runt i högdetaljerade och variationsrika miljöer som besitter genomgående fin ljussättning och trevlig design. Det förstärker naturligtvis känslan av att vara i en klassisk äventyrsrulle när djungeln är tät och färggrann, när facklans låga kastar ett verklighetstroget sken mot tempelväggarna och när man tydligt ser Indianas ansiktsuttryck. Spelet bevisar att det finns en del kräm i Nintendos vita lilla illbatting.

Spelbarhetens fyra största fokus är slagsmål, plattformshoppande, pussellösande och revolverskjutande. De rörelsekänsliga kontrollerna fungerar oftast bra i slagsmålen. Nunchucken och Wii-fjärren representerar varsin näve och uppercuts, hookslag och raka slag registreras väl med en del undantag. Det är gammeldagsa rallarslagsmål som gäller.

Och givetvis finns det, som sig bör, rum för en del fula knep i klassiska barfajter. Vilket inkluderar att greppa motståndaren i kragen och därifrån dela ut ett par välbehövliga käftsmällar, använda piskan till att både avväpna och greppa tag i fiender, samt bruka objekt och topografi i spelvärlden till sin fördel. Man kan ta upp och kasta kringliggande biljardbollar och flaskor, veva omkring med soptunnelock och knuffa ut olyckliga nazister för branta stup. Till exempel.

Plattformshoppandet är en lek i parken. Det går nästan inte att misslyckas. Det kommer man inte ifrån. Eftersom spelet innehåller en stor portion av denna vara, så är Indiana Jones and the Staff of Kings per automatik ett ganska enkelt spel. Detsamma gäller för det knuffa-och-dra-baserade pussellösandet. Det är nästan alltid lite för uppenbart vad som ska göras.

Eldstriderna är styrda in i särskilda sekvenser då man är låst bakom skydd. Här kan man endast röra sig i sidled på en begränsad yta. Men det är inte nödvändigtvis något negativt, då jag kan tänka mig att spelet skulle han blivit alldeles för lätt om man kunde skjuta när man ville. Dessutom är Indiana ingen revolverman. Han låter hellre knytnävarna och piskan tala. Jag ser snarare revolverfighterna som en skön, arkadaktig tempoväxling. Lättsamt. Den inbitne hardcorespelaren som är van vid annat kanske fnyser. Men jag rekommenderar att hålla sinnet öppet. För personligen har jag en trevlig stund, nästan hela tiden.

Nästan hela tiden, alltså. Det finns tillfällen då jag nästan vill strypa mig själv med kontrollsladden. Som när jag i en kvart försöker pilla in en dödskalle i ett kugghjulsmaskineri för att kunna ta mig förbi en fälla. Eller när jag i ett minispel ska knocka ut fiender med en lyftkran och en hängande pianoflygel. Ja, ni hörde rätt. Ett piano. Här slösade jag ungefär en halvtimme av mitt liv med att förbanna rörelsekänslig spelkontroll utförd på fel sätt.

Harrison Ford står själv inte för något röstskådespeleri. Ljudbilden är ändå mer än väl godkänd, då hans stand-in gör ett stabilt jobb. Sen går det förstås inte att misslyckas med det licenserade soundtracket från filmerna.

Sist men inte minst. Extramaterialet. Det finns några särskilda co-op-uppdrag och halvdana dödsmatchalternativ där man kan strida med flygplan och pansarvagnar. Trevligt, men inga seriösa multiplayeralternativ, egentligen. Desto bättre är att hela det klassiska, SCUMM-baserade peka-och-klicka-spelet Indiana Jones and the Fate of Atlantis medföljer. En riktig höjdartitel som bjuder på underhållande dialog, pixelskön grafik och ett härligt äventyr i stil med The Secret of Monkey Island. Wii-fjärren fyller sitt funktion utmärkt i denna sortens spel, och visst är det urmysigt att få uppleva det igen i soffan och framför en stor skärm.

Indiana Jones and the Staff of Kings är kanske lite för enkelt, linjärt och kort. Emellanåt så brister spelkontrollen och ett par av minispelen är extremt frustrerande. Men samtidigt dryper det av matinékänsla, har ett omväxlande tempo och är ett av de snyggaste spelen Wii har att erbjuda. Tilläggas bör att bilderna inte gör grafiken rättvisa. Spelet visar sig från sin bästa sida i rörelse. En varm rekommendation utfärdas till äventyrstörstande Indy-fans.