UFC 2009: Undisputed

Två år och sju månader har det tagit för Yukes att färdigställa UFC 2009: Undisputed. En lång tid. Under all denna tid har jag hoppats på ett spel som följsamt, smidigt och kraftfullt porträtterar världens tuffaste sport. Men nej. Det färdiga resultatet är långt ifrån det drömspel jag sett fram emot. Jag spelade en hel del av det gamla UFC-spelet som släpptes till Xbox, inte ett särskilt bra spel alls, men i brist på annat smiskade jag Bas Rutten med hjälp av simpla knappkombinationer i UFC: Tapout. Sedan dess har sporten fullständigt exploderat i popularitet.

Sporten som utövas innanför UFC-burens väggar heter MMA, vilket står för mixed martial arts. Klassisk brottning blandas med boxning som kryddas med thaiboxning, judo och jujutsu. För att bli framgångsrik krävs givetvis en fantastisk teknisk förmåga samt en snudd på övermänskligt god fysik. Svårigheten med att utveckla ett spel som UFC 2009 är såklart att skapa ett lättbegripligt med fortfarande djupt spelsystem som låter spelaren smidigt skifta mellan stående fighting och liggande. Crave misslyckades med detta för sju år sedan i UFC: Tapout. Och även om Yukes lyckas bättre i UFC 2009: Undisputed, är detta väldigt långt ifrån perfekt.

Men innan allt börjar, innan man börjar se hål i spelsystemet och innan jag börjar gnälla över svagheterna som gör att UFC 2009: Undisputed i mitt fall står stadigt som en av årets hittills största besvikelser - måste jag berömma presentationen. UFC-kommentatorn Joe Rogan pratade med ESPN för ett par månader sedan och menade att UFC 2009: Undisputed fångar känslan av att vara på ett UDV-event perfekt. Och jag är nästan beredd att hålla med. Publiken är på plats, Bruce Buffers röst presenterar kämparna precis som vanligt, och UFC:s karaktäristiska presentations-grafik levereras i 720p, och skapar en grym atmosfär för en MMA-nörd som undertecknad.

Väl instängd i buren gäller det att snabbt greppa det system som Yuke's byggt för att simulera världens tuffaste sport. Två knappar fungerar som slagknappar medan de andra två genererar sparkar. En knapp för höger ben, en för vänster. Trycker man bara på exempelvis blå knapp (fyrkant) slår man en vänsterjabb. Riktar man den vänstra analoga styrspaken mot motståndaren och trycker blå slår man en krok.

Duttar man den vänstra analoga styrspaken nedåt eller uppåt och samtidigt trycker blå slår man en krok medan man kliver, och därmed kan ducka under inkommande slag. I grunden fungerar knapplayouten bra i UFC 2009. Yuke's har varit smarta med placeringen av funktioner på olika knappar och nyttjar handkontrollen på ett mer omfattande sätt än något annat fightingspel jag testat.

Mitt första intryck är att UFC 2009: Undisputed känns trögt och segt, stolpigt, styltigt och så långt ifrån den intensivt snabba fighting som oftast sker innanför burens åtta väggar. Men samtidigt bländas jag av presentationen, de ursnygga karaktärsmodellerna och den saftiga ljudbilden. Det främsta problemet i UFC 2009 är obalansen, som i slutändan gör att man tvingas missbruka hela spelsystemet.

Att jobba och slita för att ta ned sin motståndare till mattan är visuellt häftigt, men vill man vinna är det betydligt smartare att använda kraftiga huvudsparkar och att arbeta utifrån den muay thai-klinch som en enkel knuff på den högra analoga styrspaken tillåter för. UFC 2009: Undisputed är ibland rätt långt ifrån genomtänkt och när man i två ronder knockas av en hård spark efter att ha arbetat med misslyckade submissions i tio minuter, känns spelsystemet på tok för chansartat.

Jag valde att spela med Dan Henderson då jag först började spela UFC 2009: Undisputed. Dan är olympisk brottare och en av de starkaste wrestlers inom sin viktklass, i MMA, idag. I en match mot Michael Bisping försökte jag hela tiden kasta Bisping samt försöka greppa hans ben och gå på en så kallad double leg takedown. Denna del av UFC 2009, sprawl och takedown-delen, är välgjord. Allt handlar nämligen om timing och det fungerar väldigt väl att vänta på att motståndaren ska kasta iväg ett ben, eller hamna i obalans, för att sedan ilsnabbt attackera benen och ta ned motståndaren på mattan.

Väl nere på mattan hopar sig dock problemen. Den enskilt viktigaste delen av den liggande biten i MMA är förbättring av ens egen position. Det gäller att gå från helguard (då man hamnar mellan benen på den fightern som ligger med ryggen mot mattan) till side control för att så småningom leta sig upp till mountad position därifrån man kan åsamka maximal mängd skada på sin motståndare. Hela det här systemet är konstruerat kring en cirkel-mekanik som tvingar spelaren att utföra halvcirklar på den högre analoga styrspaken för att avancera till en starkare position.

Tyvärr är cirkel-systemet till viss del baserat på chans och det slutar inte sällan med att man måste chansa sig fram genom att rotera hela spaken i väntan på att ens fighter ska röra sig åt det håll man önskar. Riktingarna missuppfattas för ofta av spelsystemet och ofta tvingas jag äta en hel del smällar från min liggande motståndare innan jag ens lyckas passera ett av hans ben. Det är varken särskilt roligt, eller realistiskt då en fighter i underläge med ryggen mot mattan i verkligheten oftast bara arbetar för att behålla sin motståndare i full guard och på att få in ett sweep, eller en reversal.

När man väl avancerat och förbättrat sin position kommer systemet för grepp och submissions in i bilden. Jag försökte under två hela ronder att få in en armbar med Dan Henderson mot Bisping, men misslyckades hur jag än försökte tajma greppet. I en rask re-match försökte jag slå så mycket från topposition som jag bara kunde i en hel rond för att sedan gå på submission igen, mot en betydligt tröttare Bisping. Men icke. Michael Bisping, som i verkligheten inte har en chans på mattan mot en extremt rutinerad grappler som Hendo slank ur mitt grepp varje gång, oavsett vad jag försökte. Något som väckte en nyfikenhet hos mig.

Väl ute i menyn igen bytte jag Hendersom mot jujutsu-ässet Damien Maia, den kanske främsta markfightern i MMA idag och mannen som utför de vildaste av submissions på alla sina motståndare från egentligen vilken position som helst. Som motståndare valde jag denna gången Chris Leben, storkäftad brawler med ännu mer bristfälligt ground game än Bisping. Matchen kunde börja och efter att ha mjukat upp Lebens haka i cirka två minuter tog jag ned honom till mattan och började jobba på min position.

Side control blev till mount och efter två stenhårda smällar i plytet gav jag mig på ett submission-försök. Maia gick på ett armbar-försök på en pryglad Leben... men innan jag ens börjar rotera den högra analoga spaken har Leben slinkit ut. Något som helst enkelt aldrig ( i denna värld) skulle varit möjligt i verkligheten. Det må vara roligt att brottas i UFC 2009: Undisputed (roligare än att boxas) men det ger i princip ingenting och man gör smartare i att bara satsa på knän, krokar och framförallt höga huvudsparkar.

Tillkommer gör problemet i att Yukes slarvat rätt rejält med återskapandet av UFC:s folkkäraste fighters. Trots att utgivaren THQ vid flera tillfällen skrutit om hur noggrant de olika kämparnas rörelser och mest utmärkande attacker fångats med hjälp av motion capture-teknik, är det ytterst lite som skiljer dem åt i själva spelet. Rampage rör sig, slår och är precis lika långsam som exempelvis Gabrial Gonzaga. Chris Leben har samma stance och samma korta högerkrokar som Rich Franklin, och ingen av dem står med högerbenet först som de vänsterhänta fighters de i verkligheten är. Keith Jardines karaktäristiska drunken master-stil finns inte med i spelet och inte heller Chuck Lidells märkligt breda guard.

Jag begriper inte varför Yukes inte satsat på att fånga åtminstone de mest välkända kämparnas stil i spelet och varför de inte valt att variera tempot mellan viktklasserna. Som det är nu är man lika enormt seg och långsam när man spelar som Kenny Florian som när man styr den nästan 60 kg tyngre Brock Lesnar. Varför skiljer sig inte tempot i matcherna mellan två lättviktare som slåss och två tungviktare?

Man kan inte slåss mellan viktklasserna i UFC 2009 så en tempo-skillnad hade ju definitivt varit möjlig. Och varför har bara ett fåtal signatur-moves fångats och stoppats in i spelet? Chuck Lidells loopiga överhandshöger finns med, men inte BJ Penns superba högerjabb. Anderson Silvas höga knän finns med, men inte Thiago Alves fruktansvärda bensparkar - inte i någon större utsträckning än hos de andra kämparna, hur som helst.

Detta tycker jag är dåligt. En av de sämsta bitarna med UFC 2009: Undisputed. Jag hade definitivt förväntat mig större skillnader mellan olika fighters och jag hade absolut förväntat mig att kunna nyttja hålen i exempelvis Chucks breda guard genom att korta avstånd och gå in tätt innanför hans räckvidd med Rampage rullande krokar. Som det är nu kvittar det om jag försöker rulla med Rampage eller om jag gör det som Tom Boetsch. Vilket förtar en hel del av charmen med att spela som sin favoritfighter.

Jag menar... jag spelade NBA Live 09 häromdagen igen, bara för att stilla min odödliga basket-hunger nu såhär i slutspelstider - och i NBA Live 09 har ju EA fångat exakt hur över hundra av ligans främsta spelare dribblar, skjuter och rör sig rent allmänt. Kobe går hårt åt vänster i sitt vackra hoppskott och för bollen lite väl högt då han dribblar. Shaq skjuter straffar med fingertopparna och Iversons finger roll är silkeslent smidig och precis lika snygg som i verkligheten. Hur kommer det sig att EA fångat hundratalet NBA-spelares alla specialmoves och rörelsescheman medan Yuke's inte ens lyckats göra Rich Franklin till en south paw (vänsterhänt boxare) i UFC 2009: Undisputed? Detta förblir en gåta.

En annan viktig del som Yukes misslyckats med är flytet i själva matcherna. UFC 2009 är precis lika styltigt och stelt som i Smackdown vs Raw-spelen. Att boxas i UFC 2009 är en trög historia där till och med BJ Penns jabbar känns sirapssega. I jämförelse med boxningen i Fight Night Round 4 är stand up-biten i UFC 2009 proppat med brister. Visst finns här möjligheten att utföra kombinationer, och när man väl fått häng på att klicka snabbt med spaken för att gå hela steg åt sidan innan man slår sina krokar, blir själva boxningen en liten gnutta smidigare. Överlag är dock markfighterna styltiga på ett sätt som UFC:s fighter aldrig någonsin är, och det är exempelvis omöjligt att simulera den följsamma intensitet som exempelvis Rampage bjuder på inne i buren.

Sen har vi grafiken. Den bästa delen av UFC 2009: Undisputed tillsammans med den grafiska presentationen. Karaktärsmodellerna i UFC 2009 är ruskigt snygga och detaljerade. Yukes grafiker har fångat allt från tatueringar till kroppshår och skapat fighters som nästan kan mäta sig med boxarna i Fight Night Round 4. Nästan... Det enda problemet med grafiken är att det förekommer clipping där armar går igenom kroppshyddor och fötter penetrerar skallar, samt att animationerna ibland (framförallt under markfighterna) ser stela ut. Lika stela som i Yuke's Smackdown vs Raw-spel.

Det kanske låter som om jag avskyr det här spelet, vilket är en bra bit från sanningen. Växlingarna mellan stående och liggande fighting, simulationen av att kontrollera sin motståndare på marken fungerar ypperligt och presentationen är ljuvlig. Det känns verkligen som att delta i ett riktigt UFC-event när matchen tannonseras och kämparna kliver in i buren. Jag gillar även grafiken som proppats av högupplösta, snygga modeller och ruskigt högupplösta texturer.

Roligast har jag med UFC 2009: Undisputed då jag spelar mot vännerna och inte försöker avsluta snyggt eller gräva djupt i spelets combosystem, utan bara smaskar på. Att möta mänskligt motstånd är i stor mån nödvändigt för att UFC 2009: Undisputed ska fungera som det är tänkt då matcherna mot de datorstyrda motståndarna känns ensidigt livlösa ut, och skiftar något alldeles fruktansvärt beträffande svårighetsgrad.

För den som avser att göra karriär som aspirerande UFC-rookie finns här ett career-mode som på flera sätt på minner om det som funnits med i de senaste årens Smackdown vs Raw-spel från Yuke's. Man börjar sin karriär genom att utforma en egen fighter och även om de utseendemässiga alternativen är få och ganska trista går det att välja ganska många olika fightingstilar och skräddarsy sin fighter ganska rejält, trots allt. Karriären planläggs och sker sedan utifrån en brandgul kalender där man väljer om man vill träna styrka, kondition, snabbhet eller om man vill sparra. Att vila mellan träningspassen och särskilt inför matcherna i UFC är lika viktigt som att träna och det blir en balansgång att träna rätt och vila lagom mycket.

Karriärläget är bra, om ändå långt ifrån fantastiskt. Precis som i Smackdown vs Raw-spelen känns karriären snålt tilltagen och väldigt enformig i sin utformning, men det är skoj att hela tiden bli bättre, få snälla mail av Dana White och se sitt namn presenteras i UFC Fight Night-grafiken.

Den enskilt bästa delen i UFC 2009 förutom den välgjorda grafiken och Rogan och Goldbergs inlevelserika och varierade kommentarer, är spelläget kallat "classic fights". Även fast jag inte förstår hur vissa av matcherna som inkluderats i detta spelläget kommit med (och i samma andetag inte begriper varför inte exempelvis Couture vs Ortiz eller Couture vs Lidell 3 finns med) är detta en fröjd att spela.

Classic Fights är precis som det låter en rad klassiska fighter där man får ta kontroll över en av kämparna för att försöka imitera det som en gång hände. Varje match presenteras som det faktiska eventet med högupplösta video-promos och haussade fight-presentation. Lyckas man avgöra på exakt samma sätt som matchen slutade på riktig belönas man med en filmsnutt från den riktiga matchen man precis spelade. Smart utformat, beroendeframkallande och roligt.

I slutändan är UFC 2009: Undisputed ett bra första försök för Yuke's, men det krävs betydligt mer för att jag ska fastna. Blek stående fighting, hopplösa "flash knockouts", stel spelmekanik och styltiga animationer gör att jag tröttnar, trots en hel del underhållande matcher.