Svenska
Gamereactor
recensioner
The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena

The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena

Jonas Mäki har återvänt till fängelset Butcher Bay för att kolla hur det fasansfulla stället ser ut i högupplösning och även tagit en sväng förbi galaxens bakvatten i en vild sammandrabbning ombord på rymdbasen Dark Athena...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Ole, dole, doff. Escape from Butcher Bay eller Assault on Dark Athena. De båda titlarna suktar mig i startmenyerna till Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena. Förstnämnda mästerverk har gjorts om, finputsats och fått ny och fräsch grafik. Sistnämnda beta-testade jag i februari, något som gav otroligt mycket mersmak. Höjdare eller höjdare, tänk om fler val kändes lika angenäma som detta.

Assault on Dark Athena tar vid strax efter händelserna i Chronicles of Riddick. Riddick är ombord på ett litet skepp, försänkt i kryo-sömn tillsammans med Johns när han vaknar till. Han anar oråd och mycket riktigt, saker och ting är inte som de borde vara. En enorm rymdbas tonar upp sig i galaxens verkliga bakvatten och kapar skeppet. Bara att gilla läget, ni minns ju hur fint Riddick hanterade läget i ettan?

Inte? Lugn bara. För att ingen ska missa vad som hände innan finns även hela det första Riddick-äventyret med på skivan och jag bestämmer mig för ett återbesök på världens sannolikt hårdaste fängelse. Jag kommer snabbt på mig själv med att trivas som fisken i vattnet bland korrumperade väktare, sadistiska chefer, genomonda medfångar och direkt vidriga omgivningar.

Chronicles of Riddick: Escape from Butcher Bay fick en hel del uppmärksamhet när det släpptes till Xbox sent 2004. Ett år som för övrigt var ett av de bästa i actionspelhistorien där topplistan var fylld med titlar som Half-Life 2, Halo 2, Grand Theft Auto: San Andreas, Ninja Gaiden och Far Cry. Vi utnämnde Riddicks eskapader till årets tredje bästa spel och imponerades storligen över grafiken som gav oss en försmak av vad den här generationen senare kom att smaka då Starbreeze verkligen skrämde ur Xboxen grafik ingen tidigare sett.

Detta är en annons:

Att smyga omkring i Escape from Butcher Bay till dagens format känns faktiskt nästan lika häftigt som när det begav sig och det går snabbt att hitta Riddick-stämningen igen. Världens sannolikt hårdaste sate som inte tar skit från någon, hånler åt alla auktoriteter och som backar upp alla sina stenhårda oneliners med ännu hårdare handling. Det enda som förtar lite av känslan är det faktum att Vin Diesel inte känns direkt stekhet idag och att Riddick själv tappat lite fräschör.

Riddicks fängelseäventyr var som sagt redan bland det absolut snyggaste som fanns förra generationen och genom Starbreezes försorg har det piffats upp till dagens standard. Även om det inte rår på de snyggaste spelen idag, är det svårt att inte låta bli att kippa lite efter andan i de grafiskt allra häftigaste momenten. Överlag är Butcher Bay-äventyret till stor del dock helt orört spelmässigt, vilket känns tur då man inte ska laga något som inte på något sätt var ens det minsta trasigt.

Det är svårt att tänka sig något spel som erbjuder såhär mycket filmkänsla som Escape from Butcher Bay. Det är fyllt med kända skådespelare, enkelt men ändå klockren spelkontroll, trovärdiga händelser som skulle kunna ske i en film trots att de fungerar även i spelform (en balansakt som de flesta misslyckas med). Utan att överdriva kan jag faktiskt slå fast att bara denna del av Assault on Dark Athena vore värt att köpa spelet för om du inte spelat Riddicks första äventyr tidigare.

Men nu är det ju så att Assault on Dark Athena ju givetvis också innehåller just Assault on Dark Athena. Den stenhårda fortsättningen på Riddicks äventyr där han som ovan nämnt planlöst är på väg från Butcher Bay, bara för att hamna på ett minst lika ruggigt ställe, ledda av bekanta från Riddicks förflutna. Riddick är dock inte den som tänker åka fast utan smyger obemärkt in bakom fiendens linjer för att komma på hur han ska ta sig därifrån och förhoppningsvis knäcka några skallar på vägen.

Detta är en annons:

Den übercoola Riddick-känslan är helt intakt när man smyger omkring på den enorma rymdbasen, men spelbarheten är en annan. För att verkligen visa att det här är en uppföljare och att Riddick denna gång inte är en fånge, är man betydligt bättre beväpnad. Man får tidigt tillgång till en hel arsenal av närstridsvapen och snart börjar man samla på sig allehanda kulsprutor. Ammunition är det dessutom gott om.

En stor del av striderna ombord på Dark Athena sker mot hjärndöda drönare som förslavats och som antingen arbetar burkigt på egen hand eller fjärrstyrs och blir då betydligt besvärligare att handskas med. Skulle du mot all förmodan vara obeväpnad går det faktiskt att plocka upp en sänkt drönare, släpa med sig kroppen från vederbörande för att på så sätt nyttja dennes vapen.

Roligast är dock att slåss i närstrid. Allra helst med de genomelaka knogjärnsliknande vapnen kallade Ulaks. Som att ha två skarpslipade köttkrokar på händerna som man sedan kan skära, hugga och strimla sina motståndare med i ett rent ut sagt rasande tempo. Dessutom finns ett slags blodiga avslutningar där Riddick demonstrerar Ulaks mångsidighet när det kommer till att ta sönder en människokropp. Tro mig när jag säger att PEGI:s 18-årsmärkning inte sitter där för skojs skull.

Att springa omkring på en stor högteknologisk rymdbas obemärkt är dock svårt längre stunder, även för en man som trivs bäst i kolsvarta ventilationstrummor. Assault on Dark Athena urartar snabbt till en spännande "katt och råtta"-jakt där man undan för undan får reda på alla ohyggligheter som försiggår på rymdbasen. Ett bra koncept som bitvis blir rent ohyggligt spännande där man står ensam mot ett till synes övermäktigt motstånd.

Man gör sig snabbt lite kontakter, dels i form av en ung tjej som tycks leva i skeppets ventilationstrummor, men även från andra fångar som bara väntar på att förslavas och förvandlas till en drönare. På så sätt får man dels redan på storyn undan för undan och dels delas det ut uppdrag. Riddicks värld vore dock inte vad den är utan en stor portion hjärtlöshet och flera gånger häpnas jag över den råhet som präglar hela konceptet. Det är sannerligen ingen vacker historia Starbreeze har att berätta, men en stenhård och förbaskat spännande sådan. Flera gånger kommer jag på mig själv med att bita ihop tänderna och vilja utkräva hämnd.

Riddick är dock lyckligtvis tidernas största och mäktigaste enmansarmé och han får gott om tillfällen att bevisa det. Alltid avrundat med någon av de iskalla oneliners han ständigt har till hands. Oavsett om det vankas närstrid eller eldstrid har Assault on Dark Athena en blytung känsla. Tyvärr är systemet med att byta vapen lite osmidigt, i synnerhet till konsolerna där det är lätt att plocka fram prickskyttegeväret istället för hagelbrakaren i pressade situationer. Till råga på allt har slagsmålssystemet gjorts om till det sämre, vilket känns lite snopet.

Riddick må för övrigt se mänsklig ut men tillhör faktiskt rasen furyaner. Humanoida varelser, men större, starkare och mer stryktåliga samt betydligt snabbare. De allra flesta är dock numera utdöda efter en händelse kallad "Necromonger-slakten" där hela folket mördades. Riddick är den främste av de överlevande och kallas alfa-furyanen bland de få som finns kvar. Riddicks förmåga att se i mörker har han dock fått på kirurgisk väg snarare än att det är något som hör till rasen. En förmåga som kommer väl till pass under båda medföljande äventyren.

Jag får lite vibbar av gamla äventyrsspel när jag smyger runt med Riddick. Jag vet att jag ska från punkt A till punkt B. Men vägen är fylld av fiender, några plattformar och öppna ventilationstrummor. Ofta finns flera sätt att lösa problematiken på, konfrontationens väg, akrobatikens eller smygandets. Föremål måste hämtas för att övertala folk, prylar måste flyttas och dörrar låsas upp. Storstilad action blandat med gammaldags bra pussel i ljuv harmoni.

Dessutom är det otippat varierat och genom äventyrets gång får man göra flera oväntade saker som jag inte ska spoliera för er här. Men det ges tillfällen att betrakta Dark Athena både inifrån skeppet, utanpå skeppet och från en närliggande planet. Miljövariationen är alltså också god och det bjuds på gott om oväntade saker och syner som utgör sådana här episka spelmoment man kommer att minnas under lång tid framöver.

Tyvärr är dock allt över allt för snabbt. Redan 5-6 timmar efter att jag påbörjat Dark Athena rullar eftertexterna på min skärm. Kombinerat med Butcher Bay-äventyret är det dock mer än godkänd speltid och framför allt är den kvalitativ hela vägen. När den slutar känns det som att man gärna hade fått lite mer av allt det goda, utan att kunna sätta fingret på var Starbeeze borde ha förlängt äventyret och ändå undvikt känslan av att bara dryga ut det hela.

Dock verkar Starbreeze ha gått i den gamla multiplayer-fällan och trott att det man erbjuder inte är nog. Det är numera mer eller mindre obligatoriskt att kunna erbjuda någon form av dödsmatcher i alla actionspel och Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena utgör inget undantag. Något man gott kunde ha hoppat över då det mesta redan har gjorts bättre i andra spel och banorna till råga på allt är riktigt trista, sånär som på Pitch Black.

Förutom att Pitch Black är namnet på filmen där Riddick för första gången introducerades (år 2000), är det nämligen också namnet på det enda riktigt underhållande multiplayer-spelsättet i Assault on Dark Athena. Där får en spelare ta rollen som Riddick utrustad med endast ett närstridsvapen medan resten är välbeväpnade vakter. Banan är närmast kolsvart och sedan gäller det att nyttja sin fördel av att se i mörkret och med list slå ut alla sina motståndare. Kul en stund, men inget som håller någon längre stund dock.

Assault on Dark Athena är ett närmast gammaldags actionäventyr och känns på flera sätt nästan föråldrat. Vilket jag dock trivs med, även om jag misstänker att många kommer tycka att det är lite för segt. Men Riddick är fortfarande den hårdaste saten jag haft nöjet att styra omkring på min TV och att få hela två äventyr med honom att slå sig igenom gör ändå att det blir en rejäl köprekommendation i slutändan.

The Chronicles of Riddick: Assault on Dark AthenaThe Chronicles of Riddick: Assault on Dark AthenaThe Chronicles of Riddick: Assault on Dark AthenaThe Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Actionfyllt, brutalhård ton, fantasifullt våld, toksnyggt, fantastisk stämning
-
Aningen monotont, bitvis rutten kamera
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jesper Karlsson
Jag dyrkade Riddicks äventyr på Xbox och PC, Starbreeze hade lyckats skapa en ljuvlig blandning av action och taktiskt smygande, samtidigt som de satte en helt ny nivå för modern teknik på konsol. Nu återvänder Starbreeze och Riddicks upphottade originaläventyr är fortfarande precis lika bra och Assault on Dark Athena är ett briljant tillägg som bjuder på massor av underbar spelbarhet. Viss upprepning till trots är Riddicks nya episod ett toppenlir som jag inte kan sluta spela. Snudd på perfektion i mina ögon. Tack för ett riktigt grymt actionäventyr Starbreeze och jag hoppas att ni omedelbums ringer Vin Diesel för att be honom återupprepa sin paradroll Riddick i spelform så snart som möjligt. 9/10

Medlemsrecensioner

  • zibbz95
    Amiga gör en uppföljare till en stor hit från 2004! Fast blir uppföljaren lika bra?... Spelet är lika gammalt som killzone 2. Blev tydligen... 6/10
  • Gamerguy
    I en förpackning får vi både mästerverket Butcher Bay i ny och uppfräschad grafisk form samt uppföljaren Dark Athena som väver vidare på... 8/10
  • ovesmedberg
    Till slut...blöder alla likadant. Bli Riddick: den mest hänsynslösa boven i universum. I hans senaste äventyr har Riddick blivit tillfångatagen... 7/10
  • Zime
    Escape from Butcher Bay är ju en klassiker, en klassiker som håller hög klass även idag. Det är otroligt snyggt gjort, och stämningen är på... 7/10
  • Tubbz2000
    They say... hope begins in the dark. But most just flail around in the blackness searching for their destiny. The darkness, for me, is where I... 9/10

Relaterade texter



Loading next content