Afro Samurai

Historien bakom Afro Samurai är en riktig solskenshistoria, Takashi Okazaki lyckades inte få Afro Samurai utgiven och fick själv betala alla kostnader för att få den tryckt. Serien blev dock riktigt populär och en TV-miniserie i fem delar skapades. Tack vare det västvänliga temat gjordes en storsatsning även i USA med massor av kändisar och ett hiphop-soundtrack av RZA från Wu-Tang Clan. Det blev succé och i dagsläget finns planer på en till miniserie, en spelfilm och såklart det här spelet.

Jag har sällan känt mig så vansinnigt cool i ett spel som när jag står med Afro framför en japansk by, nonchalant bakåtlutad med det långa pannbandet ringlandes i vinden, en pyrande cigarrettstump hängandes i mungipan samt en hoper sönderhackade fiender på marken. Synd bara att så mycket annat i spelet inte är i närheten av lika coolt.

Afro Samurai är ett actionspel i samma skola som Naruto: Rise of a Ninja och Ninja Gaiden. Glid runt, hugg fiender i stycken och leverera coola oneliners. Samuel L. Jackson gör rösten till Afro med bravur och ger en vansinnig tyngd åt all dialog, medan pumpande hiphop från namnkunniga killar som RZA, Big Daddy Kane och Talib Kweli sätter an en skön stämning, även om man kanske hade kunna önska sig fler låtar för man får höra dem rätt ofta medan andra partier är helt tysta. Grafiskt är det också på topp med en mycket speciell stil, grymma animationer och strider där du bokstavligt talat kan hugga din motståndare sönder och samman (mer om det senare).

Överhuvudtaget lyser det igenom att Afro Samurai är en extremt påkostad produkt. Rösten till Afro spelas precis som i TV-serien av Samuel L. Jackson och hans värste fiende av Ron Perlman. Andra kändisar som är med är Phil LaMarr och Kelly Hu. Musiken känns välproducerad och oerhört träffande, och rent grafiskt är det bländande. Mängder detaljer är helt otrolig och bilduppdateringen är extremt följsam, minus i något enstaka tillfälle då det saktar ned. Allt känns så fräckt att man nästan inte vill spela Afro Samurai, bara titta på det.

Där tar dock superlativen slut. Kameran är den sämsta på år och dar och måste konstant centreras. Den insisterar på att visa hus inifrån, personer som inte är inblandade i striderna, Afros armhålor eller något annat totalt irrelevant medan du hört och märker hur skadad Afro kontinuerligt blir. Något som också är frustrerande eftersom spelet helt saknar mätare och annat. Ett stilistiskt grepp jag gillar när det är väl utfört så man har koll på saker och ting ändå som de lysande protonpacken i kommande Ghostbusters. Men här får jag för lite information och fastnar, vet inte hur mycket stryk jag tål och liknande.

Till råga på allt finns flera riktigt frustrerande plattformspassager att ta sig förbi, något som inte alls passar in i Afros värld. Värst är när du närmar dig Empty Sevens håla då det närmast förvandlas till ett Super Mario-spel utan att kunna backa upp det med spelkontroll. Minsta snedsteg och du måste göra om allt igen. Allra värst är det inför bossfighter där du tvingas göra om både plattformshoppandet och fightingen om du dör. Vid något tillfälle fick jag spela om en passage som tog 20 minuter åtskilliga gånger innan jag kom på hur jag skulle göra där jag dog. Inte för att det var svårt, utan otydligt. Något som givetvis ger enormt mycket längre speltid, om än sjukt frustrerande sådan.

Frustrerande är för övrigt flera av bossfighterna. Nu ska jag såklart inte spoila något, men några av mötena känns helt ovärdiga ett så fräscht spel som Afro Samurai. De kan vara ogenomtänkta, svårbegripliga, direkt fegt utformade samt kräva lika mycket tur som skicklighet för att de ska klaras av. Och till det ska alltså den extremt trilskande kameran läggas som ett sorts lök på laxen för att göra allt lite jävligare.

Afro Samurai är både röjigt och riktigt roligt så länge man får slåss på stora, öppna ytor. Det finns en "bullet time"-liknande funktion kallad Focus som gör att du i lugn och ro kan planera dina förödande hugg mot motståndarna, och där du hugger kommer skadan också att uppstå. Under tiden du nyttjar Focus saktar tiden ned kraftigt och blir stilistiskt svart/vit, vilket ger ännu bättre möjlighet att se alla läckra animationer Namco knåpat ihop och verkligen studera hur exakt skadesystemet faktiskt är.

Man kan rent av faktiskt till och med sikta in sig på vissa delar av sin motståndare och hugga fram en stadig ryggbiff, kanske lite av bogen eller karva ut garanterat färsk entrecote. Kort sagt, du kan alltså hugga skalpen av en motståndare, eller kapa deras svärdsarmar eller skära av benen; allt beroende på hur sadistisk du känner dig. Fienden är inte död förrän de har dödats tills de dör (duh!) och även en halv fiende fortsätter att vara en fiende. Stridssystemet är dessutom hyfsat avancerat och det är kul att försöka bemästra Afros stridskonst.

I kombination med den brutala dialogen som liksom trycks fram med vansinnig frenesi av en Samuel L. Jackson fylld av adrenalin, lyckas Namco faktiskt skapa exakt den svarta vision Takashi Okazaki sannolikt hade för ögon när han tecknade Afro Samurai. Lite som ett våldsamt möte mellan Shaft, De sju samurajerna och manga i någon galen symbios. Det som är bra i Afro Samurai är alltså riktigt bra, men passagerna mellan dessa stora, episka strider är både fler och betydligt längre än man kan tro och heller inte särskilt välgjorda.

Vilket känns otroligt synd på ett så genomcoolt spel med ett så genomcoolt koncept baserad på en genomcool manga. För i vilket annat spel får man slåss mot barbröstade kvinnliga ninjas eller kan elakt kapa fiender på mitten och se de arma offrens överkroppar kravla några meter innan de till slut avlider? Jag har nog aldrig tidigare varit så besviken på ett slarvigt genomförande som i fallet Afro Samurai. Det som kunde ha blivit tidernas coolaste samurajspel har istället blivit tidernas coolaste Afro Samurai-spel, en kategori där Afro Samurai är enda kandidaten.