Onechanbara: Bikini Samurai Squad

Titeln säger väl allt? Onechanbara är lika subtilt som ett slag i ansiktet och lika smakfullt som en helsäsong av Baywatch. Två systrar, den ena i bikini och den andra i skolflickeuniform (som båda kan byta till underkläder), slaktar sig fram genom horder av zombier mot någon sorts vagt mål.

Spelets huvudsakliga problem ligger dock inte i lättkläddheten. Inte helt oväntat är Onechanbara ett ohyggligt simpelt spel där man slussas från rum till rum för att sedan hacka sönder alla zombier i kaskader av blod. Det är den gamla klassiska beat'em up-genren i ett nötskal, fast i ett extrembilligt budgetutförande.

Det finns en liten poäng med blödandet. Aya och Saki blir starkare av att dränkas i blod (det kanske finns en poäng med det här bikini-grejset också då) och kan gå bärsärk i största allmänhet när de slaskat runt tillräckligt. Det gäller bara att inte hålla på för länge för hälsan tickar bort i oroande fart.

Även om det oftast går utmärkt att bara trycka vilt på X och hugga sönder allt inom räckhåll har spelet ett ganska komplicerat system för de sju personer i världen som orkar lägga ner tid på att bemästra ett så pass menlöst spel. Ju bättre du tajmar varje knapptryckning desto fler träffar kan du få in i följd, vilket förstås leder till ännu mer dött kött. Eftersom svärdet blir långsammare och tyngre för varje lager blod måste du också anpassa ditt tryckande för att träffa rätt. Det gäller också att skaka av blodet med jämna mellanrum för att det inte ska börja fastna i tid och otid, vilket kan vara ytterst olämpligt när ett gäng närgångna zombier vill kramas.

Jag erkänner: det är underhållande till en början. Efter att ha masat runt med sega BSAA-agenter i Kijuju är det befriande på något sätt att bara kunna meja ner det odöda packet med ett skarpslipat svärd. Ayas rumpa är också snäppet snyggare än Chris. Men efter cirka 4582 zombier som allihop hanteras på samma sätt är jag grymt less, och då snackar vi alltså bara om någon dryg timme. En liten omväxling kommer i form av Annna (ja, det ska vara tre "n" där) som istället för svärd bär runt på hagelbrakare, pistoler och en uzi. Det tar generellt längre tid att skjuta sönder en odöd än att dela den på mitten men i gengäld kan Annna stå på säkert och luktfritt avstånd. Hon har inte heller något halvperverst behov av att smeta ner sig med blod som systrarna.

Ett annat problem med spelet är de ofattbart låga produktionsvärdena. Onechanbara är en ordvits som kommit bort i översättningen. Det är en blandning av "One-chan" (syster) och "chambara" (svärdskamp, ofta långdragen sådan). Onechanbara är ursprungligen ett budgetspel från Playstation 2, från Simple 2500-serien. Spelen, som allt som oftast sätter en återanvänd bikinimodell i någon sorts spelsituation, brukar aldrig vara värda ens de 2500 yen (drygt 200 kronor) de kostar. När praktiskt taget samma spel släpps till Xbox 360 med samma grafik för över 400 deprimerade kronor börjar det likna rena rama rånet.

Onechanbara kan vara det fulaste spelet jag har sett på Xbox 360, nerladdade spel inkluderat. Vi snackar uruselt hela vägen: en upplösning som inte är i närheten av 720p, grymma slowdowns så fort det händer något, hysteriskt med screen-tearing (att halva skärmen inte uppdateras i tid), och så förstås de simpla omgivningarna och fienderna som inte ens var snygga på Playstation 2. Kameran är fullständigt värdelös och måste justeras hela tiden (när den åker in i ryggen på flickorna), och ljussättning existerar överhuvudtaget inte. Inte heller ljudmässigt bjuder spelet på någon vidare upplevelse. Det är förstås enbart japanskt tal blandat med billiga ljudeffekter och en hyfsad technoslinga.

Allt eftersom jag spelar snubblar jag över olika "uppdrag" som exempelvis att döda ovanligt många fiender på en bana. Spelet bjuder förstås inte på några tips om vad man ska göra i varje uppdrag, men i gengäld låser man upp fler klädesplagg att klä sina zombiejägarinnor i när man lyckas med något. Med ett toklångt äventyrsläge, ett överlevnadsläge och alla dessa uppdrag håller det i teorin extremt länge för ett spel av den här sorten. Synd bara att man tröttnar långt innan man är halvvägs.

Jag tycker generellt inte om tendensen att mer "gammaldags" spel ska hänvisas till någon sorts andrasortering som bara duger för nerladdning, men Onechanbara är ett utmärkt exempel på ett spel som helt enkelt inte är värt mer än 80 spänn och inte borde ha fått komma i närheten av ett plastfodral. Med två spelare kan det underhålla en kväll, men sen lär du aldrig någonsin röra det igen. Om du är i desperat behov av bikiniflickor som dödar zombier kan jag åtminstone tipsa dig att vänta tills det hamnar dit det oundvikligen är på väg: reabackarna på Rusta.