King of Fighters Collection: The Orochi Saga

SNK hade i några år tävlat mot Capcom i fightingbranschen men inte riktigt fått till det. Både Fatal Fury, Art of Fighting och Samurai Shodown pickade i utkanterna av Street Fighters enorma territorium men trots massvis av spel hittade de inte riktigt rätt. Trots en del smarta spelfinesser var de alldeles för lika originalet och ändå inte lika populära. Det behövdes en storsatsning.

Svaret blev King of Fighters '94, ett spel där SNK stoppade ihop alla sina hjältar fram till dess i ett enda jätteslagsmål. Istället för att slåss en och en delades alla in i lag om tre och helt plötsligt behövde du behärska tre figurer och samtidigt vara taktisk nog att matcha dem rätt mot motståndarens. Att bara specialisera sig på Terry räckte inte längre. King of Fighters '94 bjöd oss på Terry, Andy och Joe från Fatal Fury, Ryo, Robert och Takuma från Art of Fighting, Ralf och Clark från Ikari Warriors, Athena och Kensou från Psycho Soldiers och så Mai, Yuri, King och Kim som fördelats från sina originalspel in i nya team. Och för att göra det hela lite mer spännande: ett nytt hjälteteam bestående av Kyo, Benimaru och Goro.

Den här uppsättningen blev grundplåten som sedan mer eller mindre bestått genom åren ända fram till det kommande tolfte King of Fighters. Några har växlats ut emellanåt, andra har tillkommit, men SNK har aldrig varit särskilt rädda att experimentera och slänga ut favoriter något år. Därför har serien alltid kännts fräsch och man har fått lära sig nya figurer allt eftersom.

Det var dock fortfarande rätt experimentellt och, uppriktigt sagt, inte så superhett. Grafiken som kändes superdetaljerad 1994 är knappast lika detaljerad 2009 och har inte alls åldrats med värdighet. Det är plottrigt och dant. Ungefär samma sak gäller King of Fighters '95, som började dra igång en riktigt genomtänkt handling som sedan genomsyrat serien. Som sagt kunde SNK lägga ner månader på att skapa nya figurer för att sedan döda dem i nästa spel och permanent ta bort dem. Det skapade en dramatik som Street Fighter aldrig riktigt vågat sig på och gjorde att fansen blev otroligt fästa vid sina favoriter. Årgång '95 gav oss exempelvis Eiji från Art of Fighting, som sedermera fick så mycket spö av Iori att han blev frånvarande ända fram till det elfte spelet.

Men ändå var nittiofemman också ett rätt medelmåttigt spel där praktiskt taget alla figurer var någon sorts Ryu-kloner. Det vimlade av uppercuts och eldbollar i olika konfigurationer, och seriens unika sätt att ladda upp superattacker var väl ingen jätterevolution.

Så SNK valde att renovera det ordentligt redan i det tredje spelet, King of Fighters '96, som blev grunden för serien som den ser ut idag. Alla karaktärer ritades om i större, mer detaljerade versioner, och gavs betydligt mer personlighet och varierade rörelsemönster. Framför allt ströks nästan varenda eldboll som någonsin kastats, och till och med de ikoniska Kyo, Terry och Ryo blev mer närstridskämpar. Resultatet blev ett snabbare och roligare spel som ännu idag, tretton år senare, känns riktigt spelbart och underhållande. Spelet innehöll också den superonde Goenitz som skapade definitionen av en överjävlig slutboss och hans två demoniska sekreterare Vice och Mature... som mycket riktigt gick och blev dödade av Iori innan spelet ens var slut.

Handlingen hade eskalerat och fick sin höjdpunkt i det fjärde spelet, där vi äntligen fick möta Orochi, en uråldrig japansk demon som tog form i en trendig (om man befann sig i Japan år 1997 alltså) svensk kille vid namn Chris. Ärkerivalerna Kyo och Iori samarbetade och tog ihjäl Orochi (samt hans kompanjoner: mer bortslösade sprites alltså) och allt blev frid och fröjd i två år. Spelet i sig utvecklade vidare spelbarheten från nittiosexan och införde ett nytt sätt att använda sina superattacker precis när man själv ville, och hade också en skön presentation där allt stridande ägde rum i tv-sända evenemang jorden runt.

Men det var med det femte spelet som SNK äntligen fick till allt. Istället för att fortsätta med handling bestämdes det att årgång 1998 skulle vara en "dream match", där alla figurer som redan dött kunde återvända. Men trots det var det knappast något billigt återanvändande. Figurutbudet var ordentligt stort, animationen var strålande och spelbarheten var på absolut topp. Det gick att välja spelsystem från det gamla ("Extra") eller det nya ("Advanced") och flera figurer hade till och med olika versioner. Precis som Capcoms samtida Street Fighter Alpha 3 var det en höjdpunkt där allt arbete de senaste fyra åren samlades, och än idag är King of Fighters '98 ett otroligt fräscht fightingspel som är vansinnigt tekniskt samtidigt som det är intensivt. Förutom att testa de tidigare spelen som jämförelse är det troligen det här du kommer att lägga mest tid på i samlingen.

Så här sitter jag alltså, elva år senare, och spelar ett elva år gammalt spel gjort för en nitton år gammal konsol, emulerad av en Playstation 2 emulerad av en Playstation 3, på en TV vars upplösning man bara kunde drömma om när det begav sig. Att stressa upp SNK:s gamla ljuvliga pixlar via HDMI på en skärm med nästan tretton gånger högre upplösning gör inga tjänster åt grafiken, om man säger så. Lite mer acceptabelt blir det när jag rullar fram den gamla trotjänaren och kör spelet direkt via Playstation 2. Men det är ett faktum: grafiken är urgammal och känns urgammal.

Om man kan bortse från det då? Ja, då är spelen fortfarande utmärkta. Att spela dem i tur och ordning visar vilken oerhörd utveckling SNK lyckades med på samma format, år efter år, och King of Fighters '98 är som sagt fortfarande fantastiskt roligt att spela.

Det handlar om 99-procentiga arkadkonverteringar, eller emuleringar snarare. Emellanåt störs man av korta laddningstider och skalningen till 640x480 (innan spelet skalas upp ytterligare till TV:ns upplösning alltså) gör att bakgrunderna flimrar en del ibland, men det är ändå fullt godkänt. Som extra bonus finns också en massa gammal artwork och remixad musik att låsa upp genom en rad kluriga utmaningar, vilket skapar lite sysslor för en ensam spelare även om King of Fighters, som alla fightingspel, ska spelas på två.

Tyvärr kan jag inte fullhjärtat rekommendera alla 2D-fans att genast springa ut och köpa det här. För uppriktigt sagt: även om King of Fighters '98 spelmässigt och nostalgiskt har ett litet försprång är King of Fighters XI ett betydligt bättre köp eftersom det åtminstone inte får dina ögon att blöda på en modern skärm. Numera är ju också konkurrensen hård när det redan finns budgetutgåvor av King of Fighters 2000, 2001, 2002, 2003, Neowave och XI även i Europa. Jag lär dock fortfarande hålla hårt i min ytterst arkadperfekta Neo-Geo-kassett, men för alla andra är den här samlingen, som kuriosa betraktad, ett bra sätt att följa upp historien bakom en av världens bästa fightingserier.