Jag och Thomas Blichfeldt, redaktör på vår danska systertidning, har länge haft en diskussion om hur mycket utrymme tekniska problem ska få ha när man avgör vilket betyg ett visst spel ska få. Diskussionen liknar väl den eviga problematiken kring objektiva versus subjektiva recensioner - hur överseende får man egentligen vara? Ska buggar och liknande missöden få dra ner ett betyg på ett spel som du älskar?
The Last Remnant är ett sånt där spel där det tekniska ofta kommer i vägen för det rent spelmässiga. Det hackar, spottar och fräser med jämna mellanrum, striderna kan ibland bli rena uppvisningar i fallerande skärmuppdatering och när texturer ibland kan ta flera sekunder på sig att läsas in är det svårt att inte ta sig för pannan och svära lite extra, trots att här i grunden faktiskt finns ett bra spel.
Det här är inte mindre än pinsamt, det är inte bara en lustig bugg (som när en karaktär i Fallout 3 plötsligt fastnade svävandes 20 meter ovanför marken och vägrade röra på sig, trots upprepade hagelskott mot benen) som man kan skratta lite åt. I The Last Remnant händer det direkt, i den första striden, och spelet sätter direkt en standard för hur det kommer fungera efter det. Det gäller inte bara strider där skärmen fylls av fiender utan även när enbart ett fåtal karaktärer är inblandade. Medan Epic har full koll på sin egenproducerade Unreal-motor verkar Square Enix inte riktigt fått till mekaniken och förstått sig på hur de skulle använda den på bästa sätt.
Att jämföra The Last Remnant rent grafiskt med spel som Gears of War 2 kanske kan tyckas orättvist, men i ärlighetens namn är det svårt att inte göra det. Även i härlig HD-upplösning är spelet inte speciellt snyggt rent visuellt, konturerna är alldeles för kantiga och omgivningarna känns i vissa lägen smått föråldrade. Synd, för karaktärsdesignen kan vara underbar, om än ganska klyschig.
Vi snackar japanskt rollspelstänk ut i fingerspetsarna, androgyna män och kvinnor i spexiga kläder, och det är svårt att inte älska det, uppvuxen på Final Fantasy som man trots allt är. Vissa av dem är dessutom rent av apcoola och några av spelets raser hade nästan kunnat uppnå samma kultstatus som moogles om utvecklarna bara lade lite krut på det.
Samtidigt så lider Last Remnant av flera klyschor, speciellt storymässigt och karaktärsmässigt. Square Enix (på tiden de var två rivaliserande företag) må ha varit med och uppfunnit rollspelsmallen för sådana här spel, men ibland blir det lite för mycket och det hade varit skönt att få uppleva något nytt snart. Röstskådespelarna är klart godkända (även om huvudrollsinnehavaren, Rush, är lika irriterande som i de flesta andra, moderna japanska rollspel), men musiken ger snabbt en huvudvärk som enbart kommer från att man har hört den förut - alldeles för många gånger.
Stridssystemet är dock en frisk fläkt i en annars ganska klyschig soppa - du bygger ihop egna enheter av flera olika karaktärer, enheter som sen delar på hälsa och specialförmågor, och tar sedan med dem ut på slagfältet. Det finns en hel del utrymme för experimenterande och lekande här, precis som när man försöker bygga ihop den ultimata kombinationen av enheter i valfritt (någerlunda nytt) Civilization-spel. Striderna kräver en hel del tänkande och utspelar sig gärna i en större skala än i andra japanska rollspel, där det ofta är du och dina kompisar som slåss mot ett par fåtal monster. Räkna med att det tar ett tag innan du har koll på alla lustiga termer som Last Remnant använder sig av, dock.
Någon större frihet ute i världen finns det tyvärr inte, då du mest teleporterar dig fram och tillbaka mellan punkter på olika kartor (eller så gör spelet det åt dig). Det fungerar, men jag gillar det inte speciellt, då jag föredrar att få röra mig fritt och få ta del av naturen och omgivningar mellan de olika platserna. Det är knappast något som gör spelet bättre än sämre, men personligen får jag inte samma känsla för en värld, speciellt en så detaljerad som i Last Remnant, utan att kunna ta in större delar av den. Jag saknar till och med de ganska gräsliga världskartorna som Square Enix älskade att använda sig av för snart 10 år sedan.
Jag vill så gärna älska Last Remnant, jag hade stora förhoppningar på det och har länge gått och suktat efter ett riktigt bra asiatiskt rollspel till Xbox 360. Jag vill uppleva ett storslaget och gripande äventyr ännu en gång och även om Last Remnant har en hel del att erbjuda på det planet så trillar det ofta över sig själv och lyckas inte leverera hela paketet. Strissystemet är förvisso kul och engagerande, handlingen över medel och flera av karaktärerna gillar jag instinktivt. Förutom Rush, då. Jag tror faktiskt jag hatar honom lite.
Bara måste, måste, måste du ha ett japanskt rollspel den här sidan av julen - absolut, satsa pengar på Last Remnant. Kan du leva med alla dess tekniska, pinsamma problem genom att stoppa huvudet i sanden och ignorera att de finns, så kommer du säkert rådigga det här. Jag önskar dock att Square Enix hade gett utvecklarna lite mer tid att optimera och fila på koden och förhoppningsvis fått ordning på de frekventa laddningstiderna samtidigt.
Last Remnant hade kunnat vara mycket mer än så här, tyvärr. Det är helt klart ett bra spel, det finns mycket - inte minst stridssystemet - som talar för det. Men irritationsmomenten blir helt enkelt för många för att spelet ska kunna nå de högre betygen. Jag väntar fortfarande på att bli hänförd, Square Enix.