Svenska
recensioner
Tomb Raider: Underworld

Tomb Raider: Underworld

Under Crystal Dynamics försorg och på deras tredje försök har Lara Croft hittat storformen i det bästa gravplundraräventyret på över tio år. Häng med på en svindlande tur runt Jorden, olik alla andra reseprogram du sett...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Egentligen har väl Tomb Raider inte varit riktigt bra sedan det första spelet i serien. Core, som då utvecklade serien, ville för mycket för varje ny del och kom längre och längre ifrån originalkonceptet medan Lara blev alltmer tappad på sin lagom dryga brittiska överklasspersonlighet och kändes mot slutet mer som en typiskt amerikansk emo-tös på grönbete.

Men efter bytet av utvecklare från Core till Crystal Dynamics efter 2003 års bedrövliga besvikelse Tomb Raider: The Angel of Darkness har det sett lite ljusare ut. Crystal Dynamics har fört med sig med nya fräscha idéer, bättre grafik och framför allt en återgång till grunderna som en gång gjorde Lara till världens största spelstjärna och för varje ny del har bitarna liksom fallit på plats allt mer.

Och nu är vi här, 2008 och tredje gången gillt, heter det ju. Något tydligen Crystal Dynamics uppmärksammat. För i Tomb Raider: Underworld känns allt rätt. Hade Eidos numrerat Tomb Raider-spelen hade Tomb Raider: Underworld hetat Tomb Raider 8. Storymässigt hänger det dock mycket löst ihop med föregångarna och nya utvecklaren Crystal Dynamics har valt att bortse från Cores alla usla idéer och berättar en delvis ny historia som tar vid där Tomb Raider: Legend slutade. Trots att storyn bara kort berättas mellan banorna finns några rejäla överraskningar att vänta från Tomb Raider: Underworld.

Kort sagt är Lara återigen urcool, miljöerna exotiska, grafiken fantastiskt läcker liksom den dynamiska musiken. Storyn, karaktärsutveckling, bossfighter och liknande åker i passagerarsätet och allt som betyder något är utforskandet. Under de enormt stora banorna som tar mellan 1-2 timmar styck att klara stöter man bara på fiender en handfull gånger och får rasta sina pistoler lite. Man får även bära med sig ett andra vapen efter önskemål, oftast en hagelbrakare för min del, för att lättare kunna hantera vilda djur, mumier och efterhängsna karlar.

Annars handlar det bara om att utforska trollbindande vackra omgivningar som för första gången känns så mäktiga att man ibland bara står och tittar medan man varsamt plockar upp sin tappade haka. Mycket beror på designen men flera scenerier är helt klart i klass med, om inte bättre än de som återfanns i Uncharted: Drake's Fortune förra året. Framför allt när man stiger av och klättrar uppför klipporna i Thailand eller senare blickar ut över de enorma tempelruiner som finns där är det svårt att inte bli närmast mållös.

Det är även tekniskt rent häpnadsväckande och ett av de klart snyggaste multiformatsspelen på mycket länge. Xbox 360-versionen är märkbart snyggare än till Playstation 3, men det är fortfarande väldigt välgjort, även om det bidrar till känslan av att Eidos övergivit Tomb Raider till Playstation 3 en aning. Detta med tanke på att det dessutom bara kom ett demo till Xbox 360-versionen samt att expansionerna Beneath the Ashes samt Lara's Shadow bara kommer till Microsofts format.

Ingen lär dock bli missnöjd när den ena läckrare scenen efter den andra målas upp och ackompanjeras av seriens kanske bästa musik hittills. Det är helt tyst till största delen och så bara ibland, precis när det passar, drar nästan omärkligt välskriven musik igång och liksom sätter toner på de känslor man känner inför allt det man ser.

Redan under en av spelets första banor får man hoppa i Medelhavet bland hajar och färggranna akvariefiskar. En riktigt spektakulär bana där man inte får några riktmärken alls utan får känna sig fram helt själv nere på havets botten, letandes ruiner. Att inte ha vägvisare och liknande fungerar ypperligt tack vare grym bandesign. Kort därefter tar sig Lara an stora fartyg nedlusade med elakingar, äventyrar bland pampiga tempel i Thailand, hittar nya gömslen på sin egen herrgård Croft Mansion innan hon tar sig igenom tät och lömsk regnskog i Mexiko.

Jakten på artefakter tar därefter Lara till kallare klimat. Inför varje bana får man välja vad hon ska ha på sig, men inget plagg känns någonsin som att det är med för att fungera som billig publikdragare. Istället handlar det mer om att välja mellan shorts eller långbyxor i djungeln, alternativt påpälsad eller extremt påpälsad på Nordpolen där det som vanligt hittas spår efter svunna civilisationer som lämnat helt otroliga spår efter sig.

Nordisk mytologi ligger till grund för hela storyn i Tomb Raider: Underworld och jakten på asagudarnas gamla reliker bjuder på flera riktigt mäktiga upplevelser. Bäst är ett pussel med en enorm Tor-staty i spelets senare delar. Natla är nämligen tillbaka i Tomb Raider: Underworld. Något som får Lara att ge sig ut på jakt efter gamla reliker från asagudarna, i synnerhet Tors hammare, för att ha en chans att en gång för alla besegra henne. För att använda Laras egna ord behöver hon en "hammare för att döda en gud", en jakt som tar henne runt hela Jorden.

Överallt erbjuds det fantastisk bandesign där allt känns genomtänkt och precis lagom utmanande. Ett bra exempel är spelets första och kanske häftigaste boss, nämligen ett vattenmonster vid namn Kraken. Vänta dig inga brutala eldstrider med honom dock, de saknas nästan helt och istället gäller det att använda hjärnan för att få honom att släppa förbi Lara levande. Ett ursmart koncept som gör striden till ett pussel istället och inte något onödigt stopp på vägen.

Skulle man någonsin mot förmodan köra fast på de enorma banorna eller på något enstaka pussel har man hela tiden en liten dator i fickan som berättar vad man ska göra härnäst och även hur. Därmed uteblir den frustrationsfaktor som plågat flera av de senare delarna i serien och man kommer hela tiden framåt i jakten på heliga artefakter. Något som ytterligare avhjälps av riktigt bra omstartspunkter så man slipper spela om långa sträckor för att man lyckats ta livet av Lara med ett ogenomtänkt vansinneshopp eller liknande.

På samma sätt som i Gears of War 2 gläds jag åt att Tomb Raider: Underworld aldrig vid något tillfälle ska föreställa vara realistiskt, utan hela tiden påminner Crystal Dynamics dig som spelare att det är ett TV-spel. Du får undvika stora manglar som av oklar anledning fortfarande fungerar efter tusen år och plattar till Lara om hon inte hinner undan dem, man bestiger ruiner vars dörrar inte kan öppnas av någon annan än Spindelmannen (ja, och Lara Croft) och man undrar varför någon skulle designa en bamsekåk på det sättet medan man springer över gångar där en aldrig sinande ström av pilar skjuts ur väggarna (vilket återigen pågått i tusen år) samtidigt som man förundras över hur lätt Lara kan släpa på massiva stenblock vägandes åtskilliga ton.

Trots allt detta känns det aldrig overkligt fånigt när Lara bokstavligt talat ideligen snubblar över skatter som normalt i bästa fall hittas vart tusende år och som var och en skulle tvinga världenss historiker att tänka om beträffande hur allt blivit vad det är idag. Men det är lugnt, det coolt. Så ska Tomb Raider kännas och man får snabbt den där känslan av att befinna sig på närmast jungfrulig mark och göra de där superviktiga upptäckterna som bara Lara kan.

Samtidigt som Lara kan utföra fler manövrar än någonsin, har Crystal Dynamics samtidigt lyckats strömlinjeforma spelkontrollen och modernisera den. Äntligen. Nu rör hon sig smidigt som en katt och har god nytta av sin änterhake som blivit mer mångsidig än tidigare och duger till annat än att bestiga lodräta ruiner. Crystal Dynamics är mäkta stolta över fysikmotorn i spelet, och den tillför faktiskt en hel del. Främst just i pusslen där änterhaken ska användas på några riktigt oväntade sätt. Så avancerad vet jag inte om fysikmotorn är dock, men så länge den gör sitt jobb och faktiskt tillför något är inte jag den som klagar.

Autosiktet från Tomb Raider: Legend är också förbättrat och själva eldstriderna känns lekande lätta. Lara siktar nämligen själv in sig på fienden och man har oändligt antal med skott. Det gör striderna riktigt häftiga då man slipper bekymra sig om att räkna kulor och kan studsa omkring och pricka motståndarna från alla möjliga tänkbara vinklar. Man får även med sig ett sekundärt vapen som är betydligt starkare men har ett begränsat antal skott.

Speciellt politiskt korrekt, kan man inte beskylla Tomb Raider: Underworld för att vara. Lara skjuter ned extremt sällsynta tigrar och svarta pantrar på löpande band och tvekar heller inte en sekund att krascha gamla ruiner och sparka sönder föremål i hopp om att de ska innehålla något mer värdefullt som en sann gravplundrare av sämsta slag. Den absolut farligaste fienden i Tomb Raider: Underworld är dock varken de utsvultna tigrarna man möter, de lömska gangstrarna eller de enorma spindlarna utan faktiskt själva spelkameran. Liksom i samtliga tidigare spel i Tomb Raider-serien trilskas den med jämna mellanrum och man måste aktivt centrera den och rotera den nästan mer än man faktiskt styr Lara själv.

Inte ens det enklaste lilla skutt kan man lita på att klara med livhanken i behåll om inte kameran är justerad i precis rätt vinkel, vilket förtar en del av den annars så sköna upplevelsen. Ibland känns det nästan som att den halvbökiga spelkameran är något som Crystal Dynamics gjort med flit för att skapa samma känsla som i det första spelet, detta då allt annat som rör spelets teknik är så fantastiskt välgjort och välputsat.

Ett litet varningens finger vill jag höja även för att Crystal Dynamics inte helt kunnat hålla sig från de fordonsbanor som förstört så många tidigare delar av Tomb Raider. Här får man grensla en stadig motorcykel som går alldeles för snabbt för de banor man kör på och några missar är helt givna eftersom det därmed blir lite så kallad "trial and error" över det hela där man nästan måste dö innan man fattat grejen. Även om det är en av de bättre motorcykelpassagerna i serien, är den fortfarande inte bra.

Tomb Raider: Underworld känns som ett rejält kliv tillbaka och två nästan lika rejäla kliv framåt spelmässigt. Det är ett modernt och fräscht Tomb Raider-spel som lär tilltala både gamla fans och nya blivande Lara-groupies. Precis just såhär ska ett äventyrsspel se ut 2008. Om Crystal Dynamics nu filar lite på kameran till den ofrånkomliga uppföljaren så lovar jag att höja betyget en pinne.

Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
Tomb Raider: Underworld
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Klockren bandesign, lång speltid, lagom svårighetsgrad, varierade miljöer, ursnygg grafik
-
Stökig kamera, trist träningsbana
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Martin Forsslund
När Jonas kom utsprungande ur redaktionens testrum, lyrisk över Laras härliga comeback, förblev jag ytterst skeptisk. Det var inte förrän jag själv stod öga mot öga med en bunt hungriga tigrar i den thailändska djungeln som jag var beredd att hålla med. Kameran bråkar och bökar lika mycket som i det första spelet, men förutom det är Underworld ett kvalitativt äventyrsspel. 7/10

Medlemsrecensioner

  • Super-Mario
    Tomb Radier Underworld äger!!! X) Bästa tomb raider spelet NÅGONSIN!!!!!!! Grafik:10 Spelbarhet:10 Ljud:10 Hållbarhet:10 Vet ej vad Spelbarhet... 10/10
  • Jannica
    Efter att ha läst massvis med recensioner som alla hade samma åsikt - att Tomb Raider: Underworld är det bästa Tomb Raider - spelet hittills -... 2/10
  • jeppe5959
    Jag hade spelat Tomb Raider Legend och Anniversary och jag tyckte att båda var bra. Sedan skulle jag börja spela Underworld. Från början tyckte... 7/10
  • Zoiler
    Det lovar fortsättning, till Xbox 360. I cant fucken wait =D. Detta var min avslutande mening efter att ha spelat igenom TR: Legend för andra... 9/10
  • Gamemonkey
    Miss Croft är självklart tillbaka, men snyggare och bättre än någonsin. Tomb Raider serien slog tillbaka med Tomb Raider Legend 2006 efter en... 9/10
  • LordUlf
    Fröken Croft skall än en gång ge sig ut på jakt efter heliga reliker, plundra gravar och skjuta fladdermöss. Blev det fågel, fisk eller... 7/10
  • sandra croft
    Tomb raider Underworld är ett bra spel men inte det mästerverk jag hoppats på. Jag har inte haft några större prolem vad gäller kameran eller... 8/10

Relaterade texter

Tomb Raider: UnderworldScore

Tomb Raider: Underworld

RECENSION. Skrivet av Jonas Mäki

Under Crystal Dynamics försorg och på deras tredje försök har Lara Croft hittat storformen i det bästa gravplundraräventyret på över tio år. Häng med på en svindlande tur runt Jorden...



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy