Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, även om detta något bara råkar innebära att man är en länk i en mänsklig stege. Det blir du varse när du spelar Kiwanuka, för här gäller det att bygga just mänskliga stegar för att sedan använda dem som lösning i mer eller mindre avancerade pussel där fysikens lagar både utnyttjas och tänjs på.
Storyn kretsar kring en... Ehm, faktum är att jag inte minns vad storyn kretsar kring, om den ens kretsar kring något alls. Vad jag däremot vet är att jag löser pussel på löpande band i Kiwanuka, och att varje löst pussel innebär ytterligare en liten person till min mänskliga stege.
Konceptet är solklart när man väl spelar, men inte helt enkelt att förklara. Som ledare för en liten grupp människor som vill ta sig från en plätt i rymden till en annan är det upp till dig att bygga mänskliga stegar och sedan luta ut dem så att de fastnar och bildar en bro. Problemet är bara att vägen mellan plattformarna inte alltid är helt fri från livsfarligt bråte, och det gäller därför att klura och tänka strategiskt för att ta sig genom spelets samtliga 30 banor.
Det innebär att du ibland måste bygga en precis tillräckligt hög stege på precis rätt plats för att den ska landa rätt i lutningen, och det innebär också att du ofta måste luta stegen åt helt fel håll för att sedan låta fysikens lagar leda den runt, runt tills den landar rätt.
Låter det klurigt? Det är det inte. Det är bara lite svårt att förklara, men desto roligare att spela själv. Att laddningstiderna är minimala, variationen god och inramningen urcharmig skadar inte den saken. Vad som däremot gör det är den aningen trista grafiken. Chockrosa polygonblock över en mörkblå rymd gör ingen glad.
Problemet som många pusselspel lider av idag är att de inte tror tillräckligt mycket på sin egen grundidé (eller att det finns tillräckligt med innehåll att hämta i den). Det brukar ofta resultera i allt för många och långa inlärningsperioder, där man istället vill fokusera på att utföra det man precis hunnit blir bra på. Så är inte fallet här. Istället överraskas jag gång på gång över hur man med enkla medel lyckas skapa nya utmaningar. Svårighetsgraden är dessutom snyggt avvägd och erbjuder huvudbry redan från de tidiga banorna.
På de senare banorna, där timing är minst lika viktigt som strategi, börjar det kännas som att den tryckbaserade spelkontrollen är ett hinder snarare än en tillgång. Min lilla koloni har sprungit över banans kant när jag bara velat bygga en bro fler gånger än jag kan räkna till, och det är alltid frustrerande att förlora på en handling som jag inte menade att genomföra. Så ska det inte vara, och betyget åker som resultat ned en aning.
På det stora hela, däremot, är Kiwanuka ett spektakulärt pusselspel. En liten källa till glädje som kostade mig 15 kronor, som varade i strax under två timmar och som är helt befriad från allt vad mikrotransaktioner heter. Gillade du Monument Valley och Clarc så kommer du att gilla det här också.