Midnight Club: Los Angeles

Jag visste ärligt talat inte vad jag skulle förvänta mig. Det förra Midnight Club-spelet (Midnight Club 3: DUB Edition) var helt okej men inget som jag direkt fastnade för. Med ny hårdvara i en ny generation och med en helt ny grafikmotor (samma som användes i Grand Theft Auto IV) har Rockstar laddat om för att återigen bjuda på pimpad street racing på Los Angeles välkända gator.

Men det börjar trögt. Jättetrögt. Sirap i spelform, typ. Jag är en renrakad nobody vid namn Andrew. Jag har för liten T-shirt, hänger på en parkeringsplats söder om Burbank och byter frän Snoop Dogg-lingo med finklädda gangstas. Det känns lite som "Hanna Montana goes street racing" då snacket inte upplevs lika "äkta" som det alltid gjort i GTA-spelen.

Jag ombeds tävla i superful Volkswagen Scirocco (världens näst hemskaste bil genom tiderna efter Nissan Sunny Coupe?) för dessa herrars räkning, och skickas ut på Los Angeles trafikfyllda gator.

Två timmar senare sitter jag fortfarande i samma Scirocco (suck), förbannar den täta trafiken, mörkret och min oförmåga att avancera nog mycket för att få köra Evo IX, eller varför inte pimpad Gallardo. Jag tävlar, och tävlar... och tävlar. Och inte helt sällan kör jag av bara en bit från mållinjen, blir sist, eller får extremirriterande snutjagis genom hela L.A.

Men så vaknar Midnight Club: Los Angeles till, släpper in mig i mer prestigefyllda tävlingar, låter mig vinna en handfull coola bilar och ger mig pengar nog för att trimma dem. Jag börjar växa, sur mun blir till glad mun och jag börjar stortrivas som renrakad street racer. För varje race växer Rockstars senaste racingstund, och för varje race blir jag mer och mer bekant med gatorna i Los Angeles.

Det är en cool känsla, att svischa förbi Staples Center där jag för knappa året sedan såg en basketmatch mellan Lakers och Supersonics. Jag kryssar längs Wilshire och pumpar musik från Nas. Jag gillar vanligtvis inte hip-hop men då jag glider i ljusgul Camaro SS med 21-tums-rims funkar hip-hop utmärkt. Ungefär som att jag avskyr techno, men diggar musiken i Wipeout (åtminstone då jag spelar).

En stund senare sladdar jag förbi Fred Segal i Santa Monica och ler med hela ansiktet. Det var inte så länge sedan jag var där, och delar av Los Angeles har återskapats med enorm detaljrikedom. För Rockstar har inte avbildat staden enbart med maximal realism i åtanke.

Istället har de varit smarta och effektiviserat Los Angeles gator, tagit sig friheter att ändra, korta ned och binda ihop vissa vägar för att skapa en snabbare och mer kompakt spelmiljö, där du är tänkt att klättra från gröngöling till respekterad racinggud under 15 underhållande timmar. Best of Los Angeles, skulle jag vilja kalla staden i det här spelet. Ett exempel som fler utvecklare borde följa.

För egentligen, om man ser hela den här grejen med spelmiljöer baserade på verkliga städer, lite krasst - är Rockstar och Bizarre Creations de enda som verkligen lyckats göra något bra av hela den idén. Det går liksom inte att modellera en hel jättestad med allt vad den har att erbjuda utan att prioritera och ta sig friheter att ändra. En autentisk spelvärld är näsan aldrig detsamma som en rolig spelvärld.

Det bästa exemplet på detta tror jag är True Crime L.A. där hela Los Angeles med all tråkiga partier och delar utanför stadskärnan byggdes upp och skapade en spelmiljö så fullproppad av transportsträckor att man nästan fick hjärnblödning. Ett annat sådant exempel är Oahu, ön i Test Drive Unlimited som återskapades med snudd på perfekt resultat innehållande varje kvadratmillimeter som den riktiga ön hade att erbjuda. På köpet fick vi en livlöst superenorm tristessmiljö att tävla i, som tråkade ut mer än någon annan racingvärld någonsin.

För dig som spelade något av de tidigare Midnight Club-spelen (eller Need for Speed: Underground 2) kommer upplägget att kännas välbekant. Man har ett garage som man alltid kan återvända till med ett enkelt knapptryck. I övrigt gäller det att hålla koll på kartan, använda den Grand Theft Auto IV-inspirerade GPS-sändaren och lära känna staden.

Det kommer att ta dig säkert tio timmar att bli så pass bekant med Rockstars Los Angeles att du enkelt kan nyttja genvägar och annat, men det är värt det. För så fort man blivit riktigt varm i kläderna och lär sig känna igen stora delar av staden - blir Midnight Club: Los Angeles helt vansinnigt roligt och man känner sig inte sällan helt odödlig då man kraschar ett staket för att gena genom en sopfylld gränd.

För att hålla koll på alla tävlingar som finns utspridda i staden har Rockstar stoppat in den mest detaljerade och välgjorda 3D-kartan i ett racingspel någonsin, som dessutom dyker upp helt utan laddningstider. Det säger swoosch och hela staden zoomas ut på ett urläckert sätt och gör det möjligt för dig att tracka specifika bilar du vill tävla mot, eller sätta en GPS-markering på en specifik plats där många tävlingar ofta äger rum/startar.

Ett minus är att man endast kan zooma på kartan i ett fåtal begränsade steg vilket gör det omöjligt att detaljgranska vägarna från ett behagligt fågelperspektiv. Antagligen är dock detta ett medvetet val från Rockstars sida så det ska bli svårare att lära sig genvägarna i Los Angeles.

I själva storyläget finns det ett par olika typer av tävlingar som alla är välgjorda och alltid bjuder på spännande racing. Bäst gillar jag de gånger då jag måste leta upp en bil ute på stadens gator, blinka med helljusen för att fånga hans uppmärksamhet och sedan tävla till en utmarkerad röd prick på GPS-kartan.

Man kan under dessa tävlingar ta precis vilken rutt man själv vill, och givetvis också göra livet svårt för motståndaren genom att prejas, putta dumma drönarbilar i vägen för hans framfart och även dra till sig poliserna uppmärksamhet för att sedan själv smita ut på motorvägen för att skaka av sig dem (och låta motståndaren bli stoppad, arresterad och bötfälld).

Online-delen är också väldigt välgjord i Midnight Club: Los Angeles och känns precis som resten av spelet snudd på perfekt ur en teknisk synvinkel. Ett knapptryck är det enda som krävs för att hoppa upp på nätet med sin kärra. Vill man sedan bjuda in specifika polare till specifika tävlingar går även det lekande lätt och under själva loppen är skärmuppdateringen underbart stabil.

Spelbarheten är fri, världen är öppen och racingen är hektiskt supersnabb. Bilfysiken känns till en början lite väl ryckig och stel (Siroccon suger!), men blir betydligt bättre så snart man köpt upp sig på lite kraftigare kärror och börjar utmana de riktiga street race-proffsen. Körkänslan är arkaddoftande bekant och påminner (såklart) mycket om hur det kändes att köra bilarna i det förra Midnight Club-spelet, fast med ett par viktiga förbättringar.

Framförallt är det skillnaden mellan de olika bilarna som imponerar. En ettrigt supersnabb Gallardo känns kvick, fyrhjulsdrivet stensäker och allmänt pålitlig medan en supertrimmad Camaro SS från sent 60-tal känns svajigt överstyrd och hela tiden ber om att få bli uppställd i vildsinta bredsladdar.

Beträffande det grafiska så är Midnight Club: Los Angeles rakt igenom supersnyggt. Staden är stor, underbart ljussatt och sanslöst detaljerad. Överallt går det hundratals fotgängare och biltrafiken är ibland nästan perverst tät. Det händer inte sällan att man får kasta sin kärra ut på trottoaren under en tävling om trafikljuset i en stor korsning precis slagit om till rött och 20 bilar stannat och blockerar vägen.

Till skillnad från i Burnout-spelen finns det inte bara en bil här och där, utan istället mängder av dem och de flyttar heller inte på sig lika lätt som i exempelvis Burnout Paradise. Kör man in i en framförliggande bil under en polisjakt på motorvägen saktar man själv ned kraftigt, snurrar och blir ofta stående mitt på vägbanan.

Det ska sägas - poliserna i Midnight Club: Los Angeles är för grymma. De hittar en oavsett var man gömmer sig eller hur snabbt man än kör. Sägas ska också att spelet i omgångar är lite för svårt, inte minst från början och cirka sju timmar in då nästa tröskel måste bestigas. När man cruisar fram längs Fairfax och dagen gryr efter en hård natt bakom ratten är Midnight Club: Los Angeles helt sjukt coolt och jag glömmer att svårighetsgraden är ojämn och att körkänslan ibland känns lite väl ryckig.

Om du, som jag, saknat den fria street race-känslan från Need for Speed: Underground 2 - är Midnight Club: Los Angeles ett perfekt spel att möta höstmörkret med. Det är roligt, utmanande, händelserikt och sinnessjukt snyggt.