Leo's Fortune

Tvärtemot vad många kan tro när det handlar om plattsformsäventyr från Sveriges framsida Göteborg så handlar Leo's Fortune vare sig om jakten på den bästa fisken eller på ett par biljetter till Håkan Hellströms sommarspelning på Ullevi, utan om gammalt, hederligt guld. Huvudpersonen Leopold (en talande, mustaschprydd pälsboll som låter som en blandning mellan Antonio Banderas och en KGB-agent i en svensk direkt-till-DVD-produktion) har blivit bestulen på vartenda guldmynt han äger. Av vem? Lasse Berghagen? Nej, Leo misstänker sina egna släktingar, som alla tycks besitta ett visst agg mot honom. Orädd och fast besluten att hitta sin skatt beger han sig därför ut bland lummiga skogar och gamla ruiner fulla av fällor och fysikbaserade pussel.

Jag ska erkänna att jag inte hade särskilt mycket erfarenhet av talande, före detta entrepenör-pälsbollar med porrfilmsmustasch innan jag mötte Leo. Mina första intryck av honom var dock väldigt goda. Dels besitter Leo en synnerligen mysig berättarröst som han använder mellan banorna för att förtälja sin historia. Dels är han också väldigt lättkontrollerad. Med vänster tumme styr du riktning och fart. En svepning uppåt med högra tummen gör att Leo hoppar och sväller upp likt en blåsfisk. Sveper du neråt landar han extra tungt. Det är allt du behöver kunna för att ta sig an den myriad av olika pussel och plattformsmoment som ställs i Leos väg.

Leo's Fortune är ett plattformsspel som bygger lika mycket på att tajma sitt hoppande som att använda fysikmotorn till sin fördel och då och då stanna upp för lite svårare tankenötter. Varje ny miljö innebär nya sorters utmaningar. Det kan handla om starka kastvindar bland bergen, ljus som tänds och släcks inne i fabriker fulla av rostiga sågklingor eller bräckliga stenar som rämnar under Leo. Variationen är imponerande och även om berättelsen inte kommer att vinna några priser i originalet så besitter den ändå mer substans än vad den ger sken av i början. Men det får du upptäcka själv.

Sneglar vi istället mot det mer uppenbara så har vi miljöerna: Kanske det enda i spelet som är sexigare än Leos spanskryska accent. Bakgrunderna är utsökt målade och proppade med detaljer och objekt som reagerar på Leos vikt och rörelser. Tillsammans med snygga ljuseffekter och läckert skärpedjup blir miljöerna nästan organiska. Estetiken känns som en blandning av Pixars Ratatouille och Martin Scorseses Hugo kryddat med lättare Tim Burton-mys. Dessutom är musiken snuskigt välkomponerad och hade gjort sig lika bra i både stort som litet format.

Sitt charmiga yttre till trots så är det ändå ingen ytlig upplevelse. 1337 & Senri har jobbat lika hårt med spelmekaniken som på det audiovisuella och det märks att de gått in med inställningen att leverera ett plattformsspel som är mer än bara "bra för att vara till smartphone." En inställning jag gärna sett mer av bland fler utvecklare. Då hade vi sluppit vada genom det ständigt växande träsket av free-to-play-titlar och diverse snålproduktioner med dolda avgifter och krystade kontrollösningar.

Med så läcker yta och så mycket som händer på varje bana är det synd att spelet inte är längre än vad det är. Spelet har 24 banor (bonusbanor inräknade) som tar cirka fyra minuter vardera. Jag klockade in på drygt två timmar, vilket känns som i kortaste laget. Jag upplever heller aldrig den här speciella lyckokänslan av att ta sig förbi ett extra svårt pussel eller krävande plattformssegment, mycket på grund av spelets extremt förlåtande natur. Så fort jag dör så får jag börja om precis vid samma ställe.

I slutändan är detta dock ingenting som får hindra dig från att skaffa Leo's Fortune. För att vara lite klyschig: Det är kvalité framför kvantitet. Efter att ha lirat halvunkna Ios-spel som Captain America: The Winter Soldier och Trials Frontier den senaste månaden och hela tiden känt bismaken av girighet från utvecklarna så är Leo's Fortune en välbehövlig respit från allt vad mikrotransaktioner heter. Här får du hela spelet i ett solitt stycke. Dessutom fyller det ett tomrum i utbudet till Ios när det handlar om gedigna och innovativa plattformsspel (och såklart surmulna pälsbollar med Antonio Banderas-röst och Burt Reynolds-mustasch.)