Telltales fantastiska The Walking Deads första säsong avslutades med en scen av sådan styrka att den av vissa av oss aldrig kommer glömmas. Säsong två inleddes förvisso något svagare, med bara ett fåtal av de dilemman som kommit att utmärka serien, men säsongens andra avsnitt, A House Divided, har visat sig vara ett av de bästa hittills.
Förresten, det borde kanske vara rutin vid det här laget, men nedan följer mer eller mindre avsevärda spoilers för de av er som ännu inte tagit er igenom spelets första säsong.
Då var det sagt. Nu får ni skylla er själva om ni fortsätter läsa!
Det känns konstigt att vara bland folk igen. Jag är ömsom bekväm och säker, ömsom vettskrämd och velande. Clementine och jag vet hur vi handskas med köttätande föredettamänniskor, men utan Lees vuxna karisma och ledarskap känns mänskliga interaktioner mer hotfulla än all världens gående lik. A House Divided är ett levande och mänskligt avsnitt, tilltänkt att åter ge spelaren en typ av "hem" - en grupp människor kring vilka framtida konflikter, sorger och, med lite tur, lyckor kommer kretsa.
Detta är vad Telltale gör bäst, och det märks tydligt. Det lite drygt nittio minuter långa avsnittet får mig att ångra varje beslut jag tar, och det är förvånansvärt många. Från hanterandet av direkt livsfarliga situationer till det oundvikliga tvånget att välja sida efter återkomsten av en väldigt bekant karaktär bygger Telltale skickligt vidare på grunden som lades i säsongens första avsnitt. De bemästrar inte mänsklig dialog på samma sätt som The Last of Us gör, det medges, men karaktärsinteraktionerna är ändå tillräckligt mänskliga för att kännas övertygande.
Men precis som i förra avsnittet blir det allt tydligare att medan Clementines berättelse fortsätter utvecklas åt nya, spännande håll har den tekniska utvecklingen stannat helt. Spelet hålls allt mer tillbaka av stela animationer, tomma ansiktsuttryck och lågupplösta texturer ,varav de två första är livsviktiga för många spelares inlevelse. En berättelse känns bara så verklig som människorna i den. Dessa människor är även underligt villiga att skicka in elvaåriga Clementine i allehanda fruktansvärda situationer. Självklart är detta för att spelaren ska ha något att göra mellan ångestattacker och febrilt velande mellan konversationsalternativ, men ur inlevelse- och berättelsesynpunkt är det fruktansvärt dåligt inkorporerat.
Trots det kvarstår ändå det faktum att The Walking Dead gör något som få andra spel ens kan närma sig, och utvecklarnas förmåga att förmedla känslor och budskap med undertoner, utan att göra något för uppenbart, har aldrig varit tydligare. Vi får även bekanta oss med seriens första riktiga antagonist i vad som mycket väl kan vara en av de bästa karaktärsintroduktionerna i ett spel på många år.
Trots att vissa tekniska och spelmekaniska tillkortakommanden gör sig påminda titt som tätt lyckas Telltale på bara en och en halv timme fånga essensen av det som gjorde den första säsongen så fruktansvärt gripande. Komplicerade karaktärer, moraliska gråzoner, hjälplöshet och svåra dilemman med påtagliga konsekvenser är mer än nog för att cementera vår kärlek både för serien och den nu elvaåriga Clementine. Nästa avsnitt kan helt enkelt inte komma snart nog.