Braid

Rörelse är en funktion av tid. Utan tid, ingen rörelse. Rörelse innebär att ett föremål har en hastighet som kan bestämmas av antalet meter det förflyttas på en sekund. Flyttas föremålet bakåt (utifrån givna perspektiv) blir hastigheten negativ. Tiden tickar ju alltid på framåt i samma takt. Så enkelt är det och så enkelt borde det vara. Men vad händer om tiden skulle börja gå bakåt, stanna upp, eller gå framåt och bakåt på samma gång? En sak är säker: rörelsen kommer att bli väldigt, väldigt förvirrad.

Man skulle kunna kalla Braid för en tolkning av Super Mario Bros. En väldigt surrealistisk tolkning, men ändå. De grundläggande elementen finns där: små bruna fiender som man hoppar på, dödliga plantor som kommer upp ur gröna rör, och en prinsessa som ska räddas i slutändan. Men samtidigt är det något helt annat, på något sätt en filosofering kring själva spelmekaniken och interaktivt berättande. Det låter djupt och lite flummigt men det är just för att spelet är djupt och lite flummigt.

I praktiken innebär det att du får springa runt i underbart vackra, handmålade (och nu menar jag verkligen målade) bakgrunder och försöka lösa en rad riktigt, riktigt kniviga pussel. Till en början finns bara en enda mekanik att ta hänsyn till: du kan när som helst spola tillbaka tiden ända till början av banan. Först känns det bara som ett lätt sätt att undvika misstag. Blir du dödad av en fiende, spola tillbaka tre sekunder och se för guds skull till att hoppa nästa gång. Men snart uppenbarar sig föremål som inte påverkas av ditt tidshoppande och helt plötsligt exploderar spelet i ett moln av genialitet.

En fiende tar en nyckel jag behöver och faller ner i ett hål och dör. Jag kan falla efter och nå nyckeln och själv dö. Sedan behöver jag bara spola tillbaka, så står jag på kanten, med nyckeln. Jag klappar mig själv på ryggen för min briljans och går vidare. Men knappt har jag vant mig vid att lösa problem på det sättet när nya varianter dyker upp. På en bana går tiden framåt om jag går åt höger och tvärtom. Om jag då spöar en fiende och sedan går tillbaka åt vänster så återupplivas den precis när jag går förbi (eftersom det var exakt då jag spöade den till att börja med).

Det blir värre. Jag kan springa runt som vanligt, sedan spola tillbaka, och en alternativ jag kommer att göra det jag gjorde (och gjorde ogjort) ändå, medan jag kan göra något annat. Sätt pekfingret mot underläppen och vifta det upp och ner så förstår du ungefär hur jag känner mig inför många av pusslen.

Vi har sett tidsmanipulering förut, i exempelvis Blinx: The Time Sweeper och Prince of Persia, men det har alltid mest rört sig om att undvika misstag. I Braid är tidsstyrningen så naturlig, så inbyggd i spelet, och följaktligen också grunden för precis allt. Den är alltid logisk, det finns inga missar, utan allt följer sina skruvade regler. Det mest fantastiska exemplet på det var när jag behövde spola tillbaka tiden för att hinna ifatt en dörr som höll på att stängas (utanför min tidskontroll). För att hinna fick jag snabbspola bakåt, vilket rörde mig fyra gånger så snabbt så att jag hann. Baklänges.

Allt detta till den mest underbara musik jag någonsin hört från ett spel. Liksom Echochrome har Braid den goda smaken att bjuda på oerhört mjuk kammarmusik. Väldigt pretentiöst, som för att driva hem budskapet att detta är ett spel som tar sig själv och själva mediet på allra högsta allvar, men också väldigt avslappnande när hjärnan håller på att koka över och rinna ut genom öronen som rosa sylt.

Diskussionen om huruvida spel är konst är överspelad, tycker jag. Alla kreativa verk är per definition konst, precis som att all musik är konst oavsett om det är en tvååring som bankar på en hink eller en uppsättning av Beethovens nia. Däremot kan man skilja på kommersiell konsumtionskonst utan vidare eftertanke och konst som är gjord för sin egen skull, för att inspirera och aktivera betraktaren (hur man skiljer på dessa är visserligen ett ämne i sig, fyllt av elitister och nedlåtande omdömen om allt man inte själv gillar). I vilket fall som helst är det helt klart att Braid aspirerar på att tillhöra den senare kategorin.

Är Braid perfekt? Som koncept och tanke, som konstverk, ja. (Jag tycker att huvudpersonen Tim och en del av fienderna är groteskt fula, men det är ju också en aspekt av konst, den enas rosor är någon annans gödsel.) Som produkt, inte riktigt. Om man sliter sig från den förtrollande upplevelsen kan man krasst konstatera att Braid kostar 50 procent mer än de flesta andra spel på Live Arcade. Det är inte för att det är ett längre spel (om hjärnan inte exploderar går det att klara på några timmar), det är inte för att det är någon känd utvecklare, inte för att det är någon särskild licens och inte för att spelet är väldigt stort.

Nej, det är bara för att spelet är pretentiöst och konstnärligt och har blivit hypat i förhand. Därför tyckte någon att det var motiverat att ta extra betalt. Det är fult, tycker jag, och det är kanske orättvist att ett så enastående spel får lida för det, men det är orättvist att min plånbok fick lida också.