Bionic Commando: Rearmed

De flesta hade väl för länge sedan gett upp hoppet om att någonsin återse den över 20 år gamla Bionic Commando-serien när Capcom häromåret utannonserade inte bara ett, utan två nya delar. Det ena av dem, Bionic Commando: Rearmed, visade sig vara en urläcker remake av originalet med endast små justeringar i spelbarheten för att komma till rätta med detaljer som för dagens spelare skulle kännas oacceptabla.

Därför kan man numera i viss mån påverka områdena i sin omgivning som att lyfta upp tunnor och kasta eller slita ned pelare som blockera vägar. Allt är dock sådant som hade varit möjligt även till NES och inget som kräver några extra knappar, vilket gör att det känns som en naturlig del av spelet. Annars är det mesta sig alldeles fantastiskt likt och jag får snabbt ståpäls när det helt remixade Bionic Commando-ljudspåret drar igång med dess närmast bombastiska toner. Precis hur fett som helst!

Något som lär förvåna de som inte är bekanta med Bionic Commando är avsaknaden av en hoppknapp. Till skillnad från i... ja, alla, tvådimensionella spel kan man inte ens ta sig över en liten tröskel för egen maskin. Grejen med Bionic Commando är ju den bioniska armen och den används milt sagt flitigt medan man svingar sig omkring på ett sätt som skulle göra Tarzan grön av avund och pepprar soldater iförda nazisternas ikoniska hjälmar från andra världskriget. Som bekant var det ju nassar man krigade mot ursprungligen, vilket halvhjärtat censurerades bort, och det är avsiktligt precis lika halvhjärtat här så alla vem vilka som är den egentliga fienden.

Bionic Commando var för sin tid oerhört mångfacetterat och hade pusselmoment medan man med helikopter rörde sig över en karta över närområdet och undvek att bli upptäckt. Ett slags enklare pusselspel som gjorde att man fick tänka över vilken bana man skulle ta sig an härnäst. Blev man ertappad vankades direkt strid i ett Ikari Warriors-perspektiv med miniboss på slutet. Samma sak finns med i Bionic Commando: Rearmed och det känns otroligt häftigt att springa omkring och skjuta och svinga sin arm för att vifta undan kulor som om de vore jämtländska jättemygg och möta en liten boss i slutet.

Andra spelmoment är hackningen av fiendens datorer som är ett pusselspel i tre dimensioner som helt avviker från resten av spelet. Precis lagom kluriga levererar de ledtrådar om bossar och andra hemligheter om man lyckas på ett bra sätt. Detta system fanns inte i originalspelet och är väl lika ologiskt som hackandet av kanoner och larm i Bioshock, men fyller ändå sitt syfte. Klarar man det får man den hjälp man behöver med att ta sig an bossar genom att exempelvis tjuvlyssna på fiender som pratar om hur larvbandet på en stor maskinboss trilskas. Vilket såklart betyder att det är den svaga punkten.

Alla dialoger som förs både med medhjälparna och när man tjuvlyssnar på fienden är upplagd på samma sätt som i originalspelet sett till både grafik och vad figurerna faktiskt säger. Något jag är oerhört tacksam för eftersom de inte känns så styltiga som i många andra gamla 8-bitarsspel och får nostalgitårarna att rulla nedför mina kinder. Ren spelglädje från en svunnen tid då Microsoft inte ens lanserat Windows och Sony gjorde walkmans (freestyle, som de kallades i Sverige) utan en tanke på att bygga konsoler.

Utöver allt detta finns även ett riktigt kralligt multiplayer-läge som för tankarna till gamla 8-bitsspel där man var en eller två spelare i en enda skärm som inte rörde på sig. Som gamla Donkey Kong, Clu Clu Land eller varför inte Mario Bros. Här rör sig skärmen visserligen lite granna men principen är densamma. Upp till fyra spelare får sedan svinga omkring, skjuta varandra och plocka bonusföremål. På hederliga 8-bitsspremisser är det oerhört rättframt och hårdkokt och den bättre spelaren kommer avgå med segern. Systemet rymmer inte så mycket finesser utan den bäste spelaren vinner, kort och gott.

Allt det här tillsammans med nya spellägen som att klara kluriga träningsbanor på tid samt möjligheten att spela co-op genom äventyret bidrar till att ge Bionic Commando: Rearmed precis den fräschör spelet behöver för att trollbinda även spelare som inte var med när det begav sig 1988. Samtidigt kommer spelare som var med att absolut älska spelet just för att det, trots smärre justeringar som att det inte längre kommer fallskärmstrupper hoppandes inne i grottor, känns precis som originalet. Och Grin har dessutom gjort sitt bästa för att gödsla lite extra med nostalgi såsom att livet är samma pixeldockor som de alltid varit eller att man på byggarbetsplatser uppmanas hjälmar som ser exakt ut som de de små krypande hjälmfienderna från Megaman-spelen.

Enda brasklapparna är väl spelkontrollen som med mer detaljerad grafik faktiskt tappat lite i precision kontra originalet (samt att varken Playstation 3 eller Xbox 360 har styrkors som håller samma klass som NES) och att det ändå i grund och botten är ett väldigt kort äventyr som erbjuds. Annars är Bionic Commando: Rearmed ett solklart köp och förhoppningsvis starten för en rejäl comeback för en av tidernas coolaste spelserier.