Svenska
Gamereactor
recensioner
South Park: The Stick of Truth

South Park: The Stick of Truth

Matt Stone, Trey Parker och Obsidian Entertainments efterlängtade, djupt satiriska rollspel är äntligen här. Oskar har delat ut betyg...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

South Park hör till det bästa som någonsin har sänts på TV, om man frågar mig. Matt Stone och Trey Parkers sylvassa, pricksäkra satir har fått mig att skratta mig fram till slutsatser som i slutändan har format värderingar som jag står på än idag. Värderingar, för övrigt, som säger att det är okej att skämta om vad som helst, att det är bra med viss distans och att ett nytt perspektiv på saker och ting kan förändra bilden helt; egenskaper, med andra ord, som spelbranschen skulle kunna bli mycket bättre på.

Det är därför lätt att förstå att jag blev exalterad när det utannonserades att sanningssägarna skulle ta sig an spelmediet, att man skulle göra det på allvar med den aktade rollspelsstudion Obsidian Entertainment vid rodret, och att skaparna själva dessutom skulle vara högst delaktiga i allt från röstskådespeleri och manus till uppdragsstruktur och bandesign. Kanske kommer ribban för vilka ämnen man får ta upp i spel äntligen att höjas, tänkte jag, och när spelet nu landat i brevlådan kan jag bara konstatera att jodå, visst är det så.

Det blir jag, om inte annat, varse när jag medelst rosa dildo tampas mot ett aborterat, gigantiskt nazi-zombie-foster vars dialog tycks bestå av inspelningar från något av Adolf Hitlers gapiga brandtal. Och om jag inte fattar vinken där så gör jag det definitivt när min stackars karaktär krymps till storleken av en husmus av illasinnade kalsongtomtar varpå han måste ducka för sitt liv för att inte bli träffad av sin egen pappas vilt svingande pung medan ett samlag äger rum ovanför honom.

South Park: The Stick of Truth
Jodå, South Park: The Stick of Truth ser ut och låter exakt som ett avsnitt av TV-serien, bortsett från att din egen karaktär får vara med.
Detta är en annons:

Det är stötande, vidrigt och våldsamt kontroversiellt, men det är också precis vad vi kommit att vänta oss av South Park, och det är därför befriande att se att mediet i sig inte tycks ha hindrat serien från att vara det den är. Fast, det där är ju inte helt sant förstås. Konsolversionerna i Europa dras faktiskt med viss censur, men vi återkommer till det om en liten stund och börjar istället, som sig bör, från början.

En ny kille - jag - flyttar till South Park och uppmanas omedelbart gå ut och leta reda på nya vänner att leka med. Snart träffar jag Butters, en genomgod och blåögt naiv pojke (som alla som tittar på South Park redan vet) utklädd till riddare. Han leder mig in på en bakgård där det har riggats för fantasy-rollspel. Grunderna för äventyret och berättandet sker briljant, och jag förstår direkt att det finns tre lager att ta hänsyn till; 1) det som barnen leker, 2) det man ser med vuxna ögon, 3) karaktärernas egen medvetenhet om att de är med i ett TV-spel.

Allt detta står klart efter bara någon minut, vilket måste vara någon sorts världsrekord när det kommer till att introducera ett klurigt narrativt mönster. Kung Cartman presenterar sina undersåtar med titel och berättar samtidigt vilken level de är på. Briljant. Barnens hemmagjorda kostymer har charmiga skavanker som avslöjar att det i själva verket bara handlar om just barn som leker, men när strider bryter ut kan jag inte längre avgöra om det hela bara sker på låtsas eller om barnen faktiskt slår varandra på riktigt - och det spelar heller ingen jättestor roll. Det lämnas mängder av utrymme för fri tolkning, precis som i TV-serien, och det hela känns till stor del som berättandets motsvarighet till Mega Man-seriens sinnessjukt briljanta sätt att presentera ny banstruktur på.

South Park: The Stick of Truth
Ett väldigt roligt stamningsskämt.
Detta är en annons:

När jag presenteras med det angenäma valet att välja klass mellan fighter, mage, thief och jew väljer jag förstås sistnämnda. Jude ser man inte i klassvalssammanhang varje dag, och den som kan sitt South Park förstår att det lär öppna för en hel del skämt från Cartmans sida. Som jude får jag tillgång till David(mot Goliath)s slunga och en omskärelsekniv, bland annat. Jag smyckas också ut som en superklassisk reformert jude komplett med kippa, lockar och stav, men kan förstås ändra detta när jag vill.

Dessvärre är inte allt frid och fröjd, utan även de negativa aspekterna visar sitt fula tryne redan tidigt. Uppdragsstrukturen, till att börja med, följer en enformig och uppdelad formel där dialog som för storyn vidare sällan har särskilt mycket utanför filmsekvenser att göra. Det kantar tempot och gör att jag hinner glömma bort vad jag skulle göra och varför. Så fungerar det förvisso i de flesta rollspel, skulle man kunna hävda, men till saken hör att South Park: The Stick of Truth egentligen inte imponerar inom några av de områden jag normalt tittar på när jag bedömer rollspel. Istället underhåller det på grund av att det är just South Park, med skaparna av South Park bakom spakarna, och moroten är just filmsekvenserna snarare än de bitar som faktiskt spelas.

Min stumma karaktär känns aldrig någonsin unik, det verkar inte spela någon roll vad jag utrustar honom med för vapen och föremål, taktik i strid tycks inte behövas alls och till råga på allt är sparsystemet så ryckigt att jag hellre lämnar spelet på än stänger av - bara för säkerhets skull. Sistnämnda är extra märkligt med tanke på att Obsidian Entertainment ju har Fallout: New Vegas på meritlistan, ett rollspel med minst sagt pålitligt och smidigt sparsystem där jag alltid började precis och exakt där jag sparade sist. I South Park: The Stick of Truth däremot tvingas jag ofta fundera på vart jag är någonstans, det jag sålde innan jag stängde av finns plötsligt åter i ryggsäcken, uppdrag måste "hämtas" hos uppdragsgivare igen och bonusprylar på mina vapen har ramlat av.

South Park: The Stick of Truth
Eric Cartmans mamma poängterar plötsligt att det är sent vilket sätter perspektiv på äventyrandet.

Det är förstås mer än lovligt irriterande att behöva utrusta mina vapen och föremål och försöka komma ihåg exakt hur jag gjorde sist varje gång jag startar spelet på nytt. Faktum är att jag slutar engagera mig efter ett par gånger och väljer ett par föremål på måfå som ser ut att dela ut hyfsade mängder skada, något som fungerar alldeles för bra och som för mig till just striderna och taktiken i dessa.

Vid möte med kluriga fiender och bossar i riktigt bra, turbaserade rollspelsstrider sitter jag sammanbiten och koncentrerad. Bravely Default är ett bra exempel. Hjärnan tycks spänna sig inför utmaningen och förlösningen kommer flera minuter senare när en serie perfekt utförda val har lett fram till en välförtjänt seger. Gärna med en ordentlig skatt och ett generöst mått statistisk, personlig utveckling på kuppen.

Riktigt så känns det aldrig i South Park: The Stick of Truth. Inte alls faktiskt. Mest på grund av att striderna helt enkelt är för lätta. Jag kan både hela och attackera under samma runda, och efter ett par timmars spelande får jag tillgång till specialattacker så kraftiga att de dödar det mesta på ett enda slag, vilket förstås förtar det utmanande och roliga med turbaserade strider. Inte ens slutbossen som dyker upp redan efter 13 timmar innebär någon verklig utmaning.

South Park: The Stick of Truth
Ingen South Park-upplevelse vore förstås komplett utan Mr och Mrs Hanky.

Och där har vi ännu ett problem. South Park: The Stick of Truth är alldeles för kort. Faktum är att du kan se eftertexterna redan efter tio timmar, men då hinner du å andra sidan mest troligt inte återförena bajsfamiljen Hanky i kloakerna eller finna Jesus (som gömt sig), du hinner definitivt inte samla alla 30 Chinpokomons (South Parks egna Pokémon), hjälpa Al Gore leta efter ManBearPig, skjuta djur åt Jimbo eller bli Facebook-vän med stadens alla invånare. Jag tar mig tiden att göra så många sidouppdrag som möjligt och söker i varje vrå efter Chinpokomons och andra skatter, men klockar alltså ändå in på 13 timmar.

Grafiken och ljudet hade inte kunnat vara bättre, sett till omständigheterna. Stone och Parker har verkligen plockat fram det tunga artilleriet här och bjuder på ett South Park som ser ut och låter precis som det gör på TV. Till och med gamla karaktärer som inte synts till på flera säsonger dyker upp och jag imponeras lika mycket av de mångsidiga röstskådespelartalangerna som jag skrattar åt den klockrena dialogen. Mängder av föremål refererar till gamla minnesvärda avsnitt, och som fan av serien är det värt ett köp bara för den sakens skull. Som fristående spel betraktat är jag däremot inte lika övertygad, som sagt.

Det känns på sätt och vis som att man tagit billiga genvägar både spelmässigt och storymässigt. South Park hade kunnat vara mycket större, klasserna hade med enkelhet kunnat begåvas med fler än fem unika attacker att varierar sig emellan, menyerna hade kunnat gjorts mycket snyggare och buggar borde ha både grov- och finpolerats bort inför lansering. På samma sätt tycks Parker och Stone ha tagit genvägar i storyberättandet där man först inleder briljant för att sedan köra för fullt på äckel, snusk och chock snarare än snillrika tankeställare.

South Park: The Stick of Truth
Vissa specialfärdigheter är direkt larvigt överlägsna.

På tal om äckel, snusk och chock; här i Sverige har konsolversionerna censurerats vilket innebär att ett par sekvenser har plockats bort och ersatts av text som förklarar vad som händer i de territorier där Ubisoft bedömt att publikens ögon är lämpade för innehållet. Det är naturligtvis extremt trist när någon annan bestämmer vad du får och inte får ta del av, trots att det inte bryter mot lagen (som exempelvis svastikan som censureras av den anledningen i Tyskland). Inte minst då abortscenerna som censurerats bort hör till ett återkommande skämt som man alltså helt missar om man inte spelar på PC-versionen. Märkligt, helt klart.

Med det sagt; gillar du South Park så kommer du mest troligt att gilla South Park: The Stick of Truth. Spelmekaniken är långt från perfekt, tempot lite väl hackigt och buggarna avlöser varandra, men det ska väl å andra sidan skava lite när Parker och Stone är i farten. Betyget landar i slutändan bara på godkänt.

HQ
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Oerhörda mängder fanservice, underhållande dialog som håller sig trogen TV-serien, i sina bästa stunder som att spela ett avsnitt
-
Censurerad konsolversion, buggigt, bråkigt sparsystem, bökiga menyer, fattigt stridssystem
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Imperial scout
    Efter ett par förseningar är det äntligen dags att ta del av Matt Stone, Trey Parker och Obsidians efterlängtade rollspel South Park: The Stick... 8/10
  • Skoob
    Gillar man south park så är detta spel ett måste! Det känns lite som man är med i serien. Dock finns det några småsaker som borde gjorts... 9/10

Relaterade texter

South Park: The Stick of TruthScore

South Park: The Stick of Truth

RECENSION. Skrivet av Oskar Nyström

Matt Stone, Trey Parker och Obsidian Entertainments efterlängtade, djupt satiriska rollspel är äntligen här. Oskar har delat ut betyg...

6
South Park ger sig i kast med Oculus Rift

South Park ger sig i kast med Oculus Rift

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Det var så sent förra veckan vi kunde rapportera om hur South Park-författarna Matt Stone och Trey Parker gav sig i kast med att förklara precis hur mycket de hatar...

South Park attackerar free to play-spel

South Park attackerar free to play-spel

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Gårdagens episod av South Park hette Freemium Isn't Free och som du kanske anar handlar det om att grabbarna kommer i kontakt med free to play-spel. Du har säkert redan...



Loading next content