Beijing 2008

Mörda en handkontroll, mörda den genom knapptryckande. Snabbt sådant. Vinn över vännerna, skryt över dina snabba Gameboy-fingrar. Bli kung på skolgården, bär avklippta fingervantar på sommaren. Cykla BMX och vara överdrivet uppkäftig. Ja. En dröm som förverkligades för denne gamle chefredaktör för en sisådär 22 år sedan då jag dominerade på Track & Field II till NES... och cyklade BMX. Track & Field II, världens näst bästa olympiad-spel efter Athlete Kings till Sega Saturn.

Sedan dess har mina fingrar åldrats, förfallit. Böjts, gått sönder, lagats, läkts och trasats sönder igen. Jag har hunnit blivit seg, rynkig och inte alls särskilt farlig i spel som kräver snabbt knappmördande. Jag hade ändå hoppats att Segas nya OS-spel Beijing 2008 skulle innehålla old school-spelbarhet med hysteriskt knappdödande, the Track & Field II-way. Trots mina bristfälliga gubbfingrar. Jag ville tillbaka till Gameboy-tempot. Knappdöden. The return. Men så blev inte fallet.

Nej. Utvecklarna Eurocom (ofta kallade för "skräpkungarna") har valt en mer modern approach till utformningen av det spelmekaniska i Beijing 2008. "Vi skippar knappmordet, detta är 2008!" Istället har de utformat ett OS-spel baserat på quick time-events. En av de just nu mest överanvända och mest värdelösa kontrollmetoder som finns. Jag hatar quick time events, oavsett om det är i God of War, Shenmue II, Resident Evil 4 eller i Beijing 2008. Jag hatar det.

Gubben (iklädd tights och dyra springskor) springer av sig självt. Hoppar av sig självt (iklädd tights och dyra springskor), kastar av sig självt, simmar av sig självt (inte iklädd tights). Han gör allt själv. Han är som en ful robot, och du styr han inte. Det enda du behöver göra är att tajma knapptyrycken med de knappar som dyker upp på skärmen vid ett specifikt tillfälle under varje gren. Pang. Grön knapp dyker upp i en kort sekund. Pang. Skynda dig att trycka in den - och din gubbe vinner OS-guld i Taekwondo. Sug på den du.

Tjejen du styr hänger i barren. Hon svingar och hoppar, kastar sig, gör volter. Du beordras trycka på rätt knapp i rätt ordning, i takt. Som ett dansspel blandat med quick time events. Om du håller takten och prickar rätt takt vinner hon OS-guld. Den kan du också suga på, jag gör det inte. Jag tycker bara att det suger. Big time.

Din gubbe springer mot höjdhoppsribban, självmant. Du bara tittar på. Efter att ha sprungit en bit kliver han på tre färgade knappar på marken. Du ska nu trycka in dem i takt, i rätt ordning, alla tre. Tripp-trapp-trull. Sen hoppar din gubbe automatiskt, rätar ut sig automatiskt och vinner OS-guld automatiskt. Jag menar... hur tänkte egentligen Eurocom? Vem ska tycka att detta är roligt? Sämre utformad spelmekanik stötte jag sist på i Catwoman. Så illa är det.

Detta är inte bara livlöst, slentrianmässigt halvtrist och oinspirerat som de två tidigare OS-spelen. Nej. Detta är värdelöst. Det finns mängder av grenar i det här spelet och bara två går att spela utan att vilja peta ut sina egna ögon med valfritt grillbestick. Men det gör jag inte, mina bristfälliga (röda) ögon behövs mest troligt även i fortsättningen också. Så... jag spelar vidare. Mer dansspel, mer quick time events. Mer dödstristess.

Sämst är pingis-grenen, eller höjdhoppet. Under dessa sporter känns det aldrig ens som att man själv är med och påverkar då spelet liksom rullar på likadant, oavsett hur man trycker. Nästan lika usla är grenar som barr, simningen och tyngdlyftningen. Lerduveskyttet förtjänar ett eget stycke då Eurocom inte ens låter mig styra gevärets pipa (alltså: sikta) själv, utan sätter siktet på en utritad båge som jag sedan kan röra mig på, i sidled, vääääldigt sakta. Pilbågeskyttet och pistolskyttet är även de två värdelösa grenar som gjordes tusen gånger bättre i Konamis gamle 8-bitsklassiker Track & Field II.

Grafiken är generiskt intetsägande trist, färgsättningen känns kaotisk och modellerna är livlöst stela. Det finns mängder av spel som är fulare rent tekniskt än detta, men få som känns så menlösa. Tillkommer gör hopplöst mixad ljudbild och långa laddningstider, samt en onödigt tillkrånglad presentation. Beijing 2008 stinker, helt enkelt.