Crisis Core: Final Fantasy VII

När jag slutligen lägger ifrån mig PSP:n efter att ha sett slutsekvenserna skälver jag, av uppdämda känslor, av upphetsning och glädje. Med tårar i ögonvrån inser jag att några av de bästa speltimmarna jag har varit med om är slut. Och alla som har spelat Final Fantasy VII vet hur det slutar. Vad ni inte vet är hur briljant vägen dit är, och hur perfekt finalen är regisserad.

Att göra en föregångare till en superpopulär berättelse är svårt, ohyggligt svårt. Jag behöver bara säga Jar Jar så vet ni hur illa det kan gå. Men Crisis Core: Final Fantasy VII lyckas på alla sätt bevara stämningen, berättandet och alla de små detaljerna från originalet, samtidigt som det står på egna ben och berättar en minst lika bra historia.

Crisis Core tar sin början sju år innan Final Fantasy VII. Vi får möta Zack, en ung Soldier av andra graden, som är Clouds raka motsats. Kanske beror på det den ofattbara tekniska skillnaden, men Zack framstår från första början som en riktigt trevlig kille. Han är impulsiv, högljudd och har en förkärlek till enkla lösningar, men är också fullständigt trogen Shinra, har en stark hederskänsla och är ett föredöme för sina medsoldater.

Just den biten är lätt att underskatta. Vi tillbringade hela sjuan med att hugga ner Soldier-folk till höger och vänster, från det lägsta fotfolket till riktiga Soldier av alla grader. De var (bokstavligen) ansiktslösa fiender. I Crisis Core får vi en djup insikt i organisationen och lär känna vanliga människor.

Final Fantasy VII:s värld är en högteknologisk sådan (glöm inte att de använde mobiltelefoner redan i originalet) och Zack får hela tiden mail både från kollegor och chefer, vilket förstärker känslan av att tillhöra en organisation. Förutom att ge rena tips på vad som ska göras härnäst fyller de ut historien på ett riktigt bra sätt och till skillnad från liknande system i Bioshock eller Doom 3 sitter jag faktiskt och läser alltihop.

Förutom Zack kretsar spelet kring tre Soldier av högsta graden, tillika tre vänner och rivaler: Sephiroth, Angeal och Genesis. Att få lära känna Sephiroth ett tag innan hans kollaps är förstås supergodis för alla som har spelat originalet. Här är han bara en förebild och en fullständig badass. Visst, en aning dryg och med all rätt hur kaxig som helst, men fortfarande en badass. Men det är Angeal som är Zacks bästa vän och mentor.

Med otroligt välskriven dialog, fantastiska skådisar och en detaljrikedom som saknar motstycke i minspel, animation och regi är det en fröjd varje gång det blir mellansekvens, oavsett om den är gjord i realtid eller någon av Squares makalöst snygga filmer.

Crisis Core är ett actionrollspel med högt tempo utan några som helst pauser. När det vankas strid dyker fienderna upp precis där du står i världen och det är bara att börja springa runt. Alla kommandon väljs smidigt ur en lista med L- och R-knapparna och efter någon timmes ovana sitter kontrollschemat som handen i handsken.

Zack har bättre kontroll än många actionspelshjältar och det är intuitivt att kasta sig undan när man ser att fienden drar iväg en Firaga, eller ducka för en Blizzara och ge sig in i närstrid. Placering är livsviktigt och det är ytterst tillfredsställande att besegra en svår boss genom smart springande och duckande. De tekniker och magier du har tillgängliga väljer du ut bland en rad Materia och att sätta ihop en mångsidig uppsättning är förstås A och O.

Just relationen till andra karaktärer i fokus både i spelet och med Zack som person. Allt eftersom man träffar nya viktiga vänner läggs de till i ett enarmad bandit-hjul som hela tiden snurrar under striderna. Vissa kombinationer ger statusfördelar medan vissa aktiverar olika Limit Breaks (för er som inte spelat Final Fantasy VII är det alltså olika specialattacker) eller kallar fram ett av de frammanade monster man har lyckats få tag på. Hjulet, Digital Mind Wave (DMW) som det kallas, styr alltså en stor del av striden och ibland kan det kännas lite väl slumpmässigt.

Att Odin kallas fram för att tokdöda en fjantig liten spikbest är förstås overkill utan dess like (de supersnygga förrenderade filmerna kan lyckligtvis tryckas förbi om du skulle tröttna), men samtidigt innebär varje lyckad kombination att Zack blir lite starkare, utanför sin normala kapacitet. Och därför kan du, när det är dags för bosstrider, vara ordentligt förberedd med tredubbel styrka och tålighet. För att inte tala om att Tsengs flygunderstöd eller Aeriths helande krafter kan vara ytterst välkomna i en tajt strid. Så jag tycker nog att det mest är positivt och gör striderna dynamiska, grafiskt spektakulära och en aning oförutsägbara.

Ja, spektakulärt kan man säga om hela spelet. Crisis Core är det absolut snyggaste på PSP. Mjo, God of War: Chains of Olympus är förstås grissnyggt. Jag vet, jag recenserade det. Men i Crisis Core håller modellerna för extrema närbilder, animationen är alltså oöverträffad och så finns ju trumfkortet i Squares otroliga filmsekvenser, som håller precis samma standard som filmen Advent Children.

Miljöerna är i många fall exakta kopior av de från originalspelet, fast nu i 3D, och karaktärsmodellerna är av samma klass som i Kingdom Hearts II (med viss brasklapp för att skärmen döljer en del småmissar). Och trots all detta flyter spelet hela tiden på i perfekt hastighet utan ryck eller slowdowns. Fantastiskt.

Samma otroligt genomarbetade klass är det på ljudet. Klassiska Uematsu-slingor i omarrangerade former blandas med en massa ny, stämningsfull musik. Det saknar de allra skarpaste, minnesvärda mästerverken från sjuan men överlag är det utmärkt.

Det enda klagomålet jag har är att det lite för ofta blir jobbig, skränig spelrock i stressade situationer. På samma sätt är rösterna, som överlag är samma som i tidigare röstframträdanden som Advent Children och Kingdom Hearts-spelen, helt fantastiska. Det är få spel som har lyckats lika bra med den biten, och bland japanska dubbade spel är det nog bara Metal Gear Solid som matchar.

Frågan som har ställts ungefär sjuttionitton gånger den senaste tiden är förstås hur långt spelet är. Fjorton timmar tog det för mig att få se slutet. Men, innan alla slänger sig handlöst på avbokningsknappen eller kastar spelet i ansiktet på butikssäljaren, det är som vanligt inte i närheten av allt som finns att göra.

Crisis Core är smart anpassat till det bärbara formatet på så sätt att det alltid finns snabba, smidiga sidouppdrag att pyssla med. Från vilken sparplats som helst kan du hoppa över till ett annat uppdrag och ägna dig åt lite lönsamt monsterjagande istället.

Eftersom spelet i övrigt är rätt linjärt och saknar någon direkt världskarta blir det här ett sätt att kunna ta en paus från handlingen och göra sig lite starkare på kuppen. De flesta summons får du den här vägen, och du får också möjlighet att lära känna en del andra gamla bekanta. Om du är riktigt inbiten finns det också, förstås, en supermegajätteövermäktig värstingboss som kräver att du maxar ut precis allt för att ha skuggan av en chans. Och nej, jag har inte klarat den. Vad begär ni av en stackars recensent egentligen?

Lite, lite kritik har jag. Några bonusspel känns väldigt slumpmässigt inklämda och introducerar ny spelmekanik som du sen aldrig får användning av igen. Det faktum att fiender dyker upp på hyfsat förutsägbara platser innebär också att du med lite planering kan undvika nästan alla slumpmässiga strider (men då missar du förstås chansen att bygga upp dig via DMW-systemet), men också att du ibland springer in i samma fiender du just spöade om du skulle vilja springa tillbaka en bit. Det är också aningen enkelt, jag fick bara se om startskärmen en enda gång.

Men det är petitesser i ett fantastiskt spel. Handlingen gör spelet praktiskt taget omöjligt att lägga ifrån sig (vilket alltså är anledningen till att jag nästan sträckspelade hela vägen), slutet är ett av de bästa i spelhistorien och den grundläggande glädjen i att bara banka fiender gör att det till och med är underhållande att ta några extra strider på sidan om. Crisis Core är, efter fyra års utveckling, nästan osannolikt polerat och uppfyller alla löften.

Om du gillar Final Fantasy VII är det förstås ett absolut måste, men det visste du nog redan. Om du inte har spelat Final Fantasy VII är det ett kungligt spel som definitivt kommer att få dig att leta rätt på ett gammalt PSone-exemplar (slutet skriker formligen "spela sjuan NU!"). Kort sagt är detta det bästa spelet till PSP. Jag kan inte rekommendera det varmt nog.