Mario Party: Island Tour

Det finns ett inneboende problem med att släppa ett Mario Party till en bärbar enhet, nämligen att det är just en bärbar enhet medan Mario Party är en serie spel som alltid kommer till sin rätt när man spelar på en TV och alla kan ta del av det som händer. Eftersom man i de flesta fall inte kommer att spela Mario Party: Island Tour med tre andra polare, så har Nintendo försökt skapa roliga singleplayer-varianter som kompensation för detta.

Det mest utmärkande är utan tvekan Bowser's Tower där den gamla reptilen snickrat ihop ett torn där man själv och tre datorkontrollerade motståndare ska klara 30 nivåer och ett antal bossar genom att spela diverse minispel. Även om initiativet är fiffigt utformat så lider det dock av problemet att det är helt befriat från utmaning. Visst finns ett antal slumpmässiga bus som lägger krokben på vägen, men när man inte spelar mot mänskligt motstånd och har någon att skratta med så känns det mest störigt.

Utöver detta finns såklart även ett sedvanligt Party Mode samt möjligheten att spela alla minispelen som man känner för det efter att ha låst upp dem. Här går man som vanligt längs en spelplan men när medspelare saknas så känns det snabbt lite menlöst. Hela tiden matas man med instruktioner som verkligen idiotförklarar mig som spelare och det finns ingen att mäta sin styrka mot i de många minispelen. Dessa är annars ofta riktigt finurligt designade och jag njuter av prickskytte i sköna Ready, Aim, Fuzzy samt vallande av kaniner i en annan gren och andra märkligheter.

Även här uppstår det ett problem med att så mycket känns turberoende. Medan jag fullt ut accepterar att ett tärningsslag i Mario Party 9 bryskt kan ta min överlägsna ledning och strössla ut överflödet till mina motspelare och därefter flytta mig till sistaplatsen - så känns det bara frustrerande när det händer i ett spel mot datorn. Då vill jag kunna påverka min egen situation mer. Dessutom gillar jag inte alls hur uppenbart spelet är riggat för att göra det så jämnt som möjligt fram till mållinjen. De motståndare som ligger sämst till kommer ha mest hjälp och den som ligger etta bestraffas hårdast. Det är helt enkelt inte roligt.

Jag vill ändå ge cred till Nintendo för att man försökt variera Mario Party-konceptet lite och på exempelvis spelplanen Kamek's Carpet så spelar man med kort istället för tärningar, vilket ger en lite djupare känsla då man hela tiden måste hushålla med resurserna. Men med det nästan oförskämda handhållande som erbjuds hela tiden tar man konstant ifrån mig känslan av att göra något bra, och jag får aldrig känna mig varken fiffig eller duktig när jag åstadkommer något.

Sägas ska att Nintendo föredömligt nog lagt till möjligheten att spela Mario Party: Island Tour med tre polare på bara en kassett. Det fungerar väldans smidigt, men kräver ändå att alla är i samma lokal. Och när jag väl testat har alla motspelare (som inte behöver spela Mario Party: Island Tour för en recension) omgående velat byta och spela Mario Party 9 istället för att sitta med Nintendo 3DS framför sig. Mario Party: Island Tour skulle helt enkelt ha varit utrustat med onlinestöd, vilket omgående hade gett åtminstone en pinne upp i betyg.

Det är kanske märkligt att avsluta en recension med att önska vad man hade velat ha, men det skiter jag högaktligen i. För Mario Party kan absolut bli ett riktigt roligt bärbart spel, men Nintendo bör då överge brädspelskonceptet helt. Bowsers torn är helt klart ett steg i rätt riktning, men grenarna bör utformas mer som Wario Ware där man kan bli riktigt bra i dem och tävla med sig själv. När det är slumpelement i grenarna alternativt att de helt enkelt inte är lämpade för highscores - så medför det att de heller inte särskilt blir särskilt intressanta att spela ensam.

Lägger man även till ett riktigt onlinestöd så man kan spela med polarna, så kan man vara något på spåren. Det finns helt enkelt inbyggt i Mario Partys DNA att det inte är något man ska spela ensam. En person gör ju i slutändan inget party, och just det är det stora felet med Mario Party: Island Tour som därmed lämnar en ganska ljummen eftersmak - trots ljuvlig design och ett antal riktigt bra minispel.