Svenska
Gamereactor
recensioner
Super Smash Bros. Brawl

Super Smash Bros. Brawl

Love har genomgått de klassiska "Super Smash Bros."-känslostadierna. Från ilska och depression vidare till förhandling och acceptans. För att slutligen hamna i ett tillstånd av glädjerus och kärlek

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Kärlek till varumärket Nintendo. Jag kan inte komma på en bättre sammanfattning av vad Super Smash Bros. Brawl handlar om. Spelet vältrar sig i beundran för det anrika spelföretaget och dess historia. Kärlek i en enda röra. Av armar, ben, tassar, morrhår, hammare, pilbågar och laserpistoler.

Det blir till en början otroligt förvirrat. Kaoset gör att jag har svårt att förstå den allmänna åsikten att spelserien Super Smash Bros skulle vara lättillgänglig. I själva verket är ett spel som Virtua Fighter betydligt enklare för en nybörjare att sätta sig in i. Om du trycker på en knapp när du spelar Virtua Fighter så förstår du exakt vad som händer. Någon sparkar. Eller slår. Om du trycker på en knapp i Brawl så har du ingen aning vad som hände eftersom du redan blivit överkörd av Warios motorcykel samtidigt som en ängel svepte ned och svärdade dig i ögat.

De flesta Super Smash Bros-oskulder jag bjudit in för att undersöka flerspelarmöjligheterna i Brawl har avvisat spelet som en tilltrasslad ospelbar röra. De få som verkligen gett det en chans har älskat det. Även min egen uppskattning av spelet började försiktigt. Efterhand som speltimmarna gått har jag lärt mig uppskatta panikkaoset. Jag har lärt mig älska anarkin på slagfältet. Brawl är ett spel som det lönar sig att investera tid i.

Om någon slår dig så att du försvinner ur bild så är du ute ur leken. En procentsats som börjar på noll ökar i takt med att din slagskämpe tar stryk. Ju högre procent du samlat på dig desto längre flyger din lilla kämpe när den får smaka knytnäve, lasersvärd, pilbåge eller tass. Det är den enkla grunden som allting kretsar kring. Stanna på banan, till varje pris.

Detta är en annons:

Så plötsligt uppenbarar sig en glänsande boll I luften och slagsmålet stannar upp. Alla på banan vet exakt hur viktigt det är att lyckas slå sönder den svävande silverbollen. Den som lyckas krossa klotet kommer att kunna använda en förödande specialattack som inte helt sällan avgör matchen direkt. Attackerna är olika beroende på vilken figur du spelar som och de höjer motivationen att utforska alla tillgängliga kämpar.

Utöver galna specialattacker så finns det en uppsjö av sköna föremål att plocka upp. Assist Troféer frammanar en karaktär att hjälpa dig i stundens nöd. Plötsligt har du exempelvis en hammarbroder som slåss vid din sida. Det finns naturligtvis också en rad vapen att välja mellan. En av favoriterna är en hammare som får kämparna att frenetiskt tokbanka på allt som står i ens väg. Ätbara föremål återställer som förväntat hälsa.

Matcherna går att skräddarsy. Man kan spela i lag eller spela alla mot alla. Det går att ställa in hur vinster ska avgöras och vilka föremål som ska finnas med. Allting går att anpassa, valet är spelarens. Vi ska få njuta Brawl exakt på det sätt vi vill. Det känns ovanligt generöst. Denna generositet genomsyrar spelet. Det finns så otroligt mycket att se. Mängder med karaktärer att låsa upp och utforska. Klistermärken att beundra och statyer av memorabilia att beskåda. Mängden material imponerar stort.

Om du mot all förmodan någonsin lyckas samla ihop alla troféer och klistermärken, låsa upp alla banor, karaktärer och musikstycken så har spelet ändå mer att ge. En baneditor finns för de spelare som känner sig kreativa. Personligen nöjer jag mig med de varierade banor som redan finns att tillgå.
Även val av kontrollmetod lämnas till spelaren. Puritanerna kommer att välja att koppla in sin gamla Gamecubekontroll. Det är ett bra val som fungerar utmärkt. Men det går också att styra endast med Wiimote, med Wiimote och Nunchuk eller med en Classic Controller. Knapparnas funktion går också att ställa in så att de perfekt passar just din spelstil.

Detta är en annons:

Även om Brawl är bäst tillsammans med tre vänner så går det att spela själv. Subspace Emissary är ett förvirrat och ganska klumpigt storymode som man kan spela igenom ensam eller tillsammans med en kompis. Grunden är ett gäng fightingkaraktärer som slängs in för att klara sig bäst de kan på en nästan oändlig rad plattformsbanor. Där gör figurerna upp mot varandra eller mot bossar. Sen tappar de bort varandra, upptäcker nya vänner, förtrollas, blir fiender, trollas tillbaka, räddar varandra, förstenas och slits ifrån varandra för att sedan räddas igen. Eld, rök, kanoner, laserstrålar, prinsessor som serverar te, apor och rymdskepp. Nya spelkaraktärer introduceras i små filmer mellan slagsmålen och allting är så galet och förvirrat att det snurrar. Men jag fortsätter ändå, för jag vill verkligen låsa upp alla karaktärer och dessutom är det lite småkul mellan varven. Samtidigt inser man snabbt att kämparna inte är på hemmaplan. Fightingkaraktärer på plattformsbanor är inte speciellt smidigt.

Visst är det tacksamt med ett onlineläge. Det går att slumpa matcher mot främlingar och spela mot vänner genom att använda sig av friend codes. För att försäkra sig om att du inte ska börja skrika könsord åt småungar har Nintendo som vanligt underlåtit att lägga in stöd för mikrofon. Men att spela online är något jag provar några gånger och sedan glömmer bort. Brawl ska helst spelas mot vänner i soffan. Det är då spelet glänser.

Det är fullständigt omöjligt för en gammal Nintendo-räv att inte bli nostalgiknockad av utbudet. Ofta kommer jag på mig själv med att fånle över en musikslinga från ett gammalt spel, eller av att två väldigt omaka karaktärer möts på samma skärm.

Snake avfyrar sitt raketgevär mot prinsessan Zelda samtidigt som han får en klubba i bakhuvudet av Sonic som i sin tur sveds av en eldboll, avsändare Bowser. Samtidigt regnar ett gäng Excitebikes över slagfältet. Det finns glädje att finna i det totala kaoset. Som ett pussel där det är svårt att se helhetsbilden, trots att man märker att bitarna faktiskt går att sätta ihop.

Det ser helt galet ut. Karaktärer som inte borde få samexistera står glatt och bankar skiten ur varandra. Zelda och Yoshi kastar sig samtidigt mot ett basebollträ för att få den där lilla trumfen som kan säkra segern. Vansinniga uppenbarelser roar och förvirrar, som till exempel Mr Game&Watch, en primitivt animerad LCD-skapelse från 80-talet.

Själv fastnar jag för de mer mobila karaktärerna. Mina två favoriter är ängeln Pit från det gamla Kid Ikarus samt Meta Knight från spelen med Kirby i huvudrollen. Att flyga runt lite för att dyka ned i kaoset när man ser en blottad strupe är en feg taktik jag gärna nyttjar.

Alla föremål man kan plocka upp, alla galna specialattacker, grymma karaktärer och sköna banor gör Brawl till ett av de bästa partyspelen genom tiderna. Men det är inte ett problemfritt spel. Jag hade gärna sett att äventyrsläget för en till två spelare hade varit mer intressant och mindre repetitivt. Den ofrånkomliga upplåsningen av karaktärer retar jag mig fruktansvärt på. Köper du och några vänner spelet för att ha en helkväll så ska Sonic finnas med från start. Inte låsas upp efter timmars spelande.

Det går inte heller att bortse från att partyspel borde dra in spelare, inte skrämma bort dem. Mario Party, Rayman Raving Rabbids, Singstar och Buzz är spel som alla snabbt kan kasta sig in i utan att känna sig vilsna. Brawl lider av samma problem som det fantastiska Mario Strikers: Charged Football. All röra skrämmer bort nybörjare som inledningsvis inte förstår vad som sker på skärmen. Det gäller att noga välja spelare när du bjuder in till spelkväll med Nintendofighting.

Har du vänner och en Wii finns det ingen tvekan om att du ska införskaffa Super Smash Bros. Brawl. Den totala förvirringen övergår snabbt i ren och skär spelglädje som växer ju mer du spelar. Brawl är ett fantastiskt sätt att förvalta den spelskatt Nintendo byggt upp under åren. Du behöver Nintendo-slagsmål. När grillkolen kallnat och myggen börjar hopa sig måste dina grillfestdeltagare ha någonstans att ta vägen. Mitt förslag är att ni rör er till spelsoffan för att spöa varandra med färgglada Nintendofigurer.

Super Smash Bros. BrawlSuper Smash Bros. BrawlSuper Smash Bros. BrawlSuper Smash Bros. Brawl
09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Massor med innehåll, kaosartad charm, grym spelbarhet, härlig nostalgi, heltrevlig grafik
-
Stundtals lite för rörigt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki
Jag har faktiskt aldrig varit någon superfantast av Smash Bros-serien. Jag älskar fightingspel, så de obalanserade karaktärerna, det begränsade styrschemat, alla slumpvisa föremål och mängder av konstiga prioriteringar har varit ett hinder för att jag ska ha kunnat gilla på riktigt. Smash Bros har för mig varit en Nintendo-kavalkad jag kunnat haft kul med korta stunder, men aldrig något jag verkligen gått in för.

I Super Smash Bros. Brawl finns precis alla de här bristerna kvar och instinktivt trodde jag att det här skulle bli precis samma grej som hos föregångaren Super Smash Bros. Melee. Inget kunde dock vara mer fel för i takt som jag spelar mer ser jag hur oerhört smart upplagt allt är i Super Smash Bros. Brawl. Precis allt är i viss mån förbättrat och tack vare att man kan spela med Classic Controller går det till och med att få perfekt kontroll över vad som händer på skärmen.

Allra mest nöjd är jag över onlinestödet som när det är laggfritt går till historien som ett av de bästa någonsin, inte bara till Wii utan även inkluderat spel som Halo 3 och Mario Kart Wii. Nintendo har lassat på med så mycket funktioner och möjligheter att jag inte kan slita mig från skärmen. Bara en match till. Ja, och bara en efter den. Och så vidare.

Och Nintendo-kavalkaden är bättre än någonsin. Det här är fyllt med så massiv historia att det faktiskt är värt att köpa bara för att få alla remixade gamla Nintendo-sånger och kika på de otroliga banorna som skapats för varje figur. Det är till och med kul att spela ensam som ett av de första fightingspelen i historien.

Så varför får det inte en tia då? Tja, jag är fortfarande fightingfantast och alla de minuspunkter som jag rabblade upp ovan från föregångarna finns ändå kvar. Ganska grava brister i alla andra spel än Super Smash Bros. Brawl, men här kan jag nätt och jämt förmå mig att ens notera dem. Men nu får ni ursäkta mig. Bara en match till.
9/10

Medlemsrecensioner

  • Super Mario 128
    Super Smash Bros-spelen har alltid varit extremt rörigt, men är otroliga roliga fightning-spel. Super Smash Bros. Brawl är det tredje spelet i... 10/10
  • WifiNiko
    Ett super kreativt spel med massor av olika roliga gubbar, full av Nintendo charm När jag först roffa åt mig en kontroll hos min lillebror och... 9/10
  • Rai Oh
    Välj en nintendofigur. Mario, Bowser, Yoshi, Luigi, Donkey Kong, Link, m.m. Det finns t.o.m pokemon. Super Smash Bros Brawl är den ultimata... 9/10
  • Escargon
    Super Smash Bros Brawl är ett spel där man spelar kända figurer, främst från Nintendo. Till skillnad från andra fightingspel så måste man... 10/10
  • 98nimrood
    det är kul spel. det är bra att man kan använda många kontroller! det är många karaktärer med! här är några: pit wario Zero Suit... 10/10
  • ali816
    NINTENDO SMASHAR PÅ DIN SKÄRM!!! ärligt talat så är det här den bästa spelet till wii. Spelet innehåller massa kända och en del okända... 10/10
  • NuYu
    Kaosteorin: små förändringar i ett system resulterar i till synes oförutsägbara och kaotiska händelser. Super Smash Bros. Brawl-teorin:... 6/10

Relaterade texter

Super Smash Bros. BrawlScore

Super Smash Bros. Brawl

RECENSION. Skrivet av Love Bolin

I ett tillstånd av glädjerus och kärlek har Love Bolin betygsatt Nintendos senaste superslagsmål



Loading next content