Jag har redan tidigare vandrat den här vägen. En gång förut har jag lekt med konstiga figurer ryckta från en manga jag aldrig har läst. Då slogs Dragon Ball-filurerna på PSP. Nu piskar de skiten ur varandra på Xbox 360 istället. Jag har efter några lite småtrista timmar samma känsla som när jag skulle skriva recensionen av Dragon Ball Z: Shin Budokai 2. Det blir inte mer än en ryckning på axlarna. För även om allting fungerar exakt som det är tänkt så blir det aldrig speciellt spännande.
Serietidningar verkar tacksamma att göra spel av. Det är bara att slänga in lite cell-shading så kommer serierutorna till liv. Naruto: Rise of a Ninja är det hittills bästa exemplet på ett lyckat resultat. Även Burst Limit känns passande färggrant och trevligt. Faktum är att det visuella är det som fungerar absolut bäst i spelet.
Jag är inte ett fan av mangan. Älskar du Dragonball så kan du säkert höja min betygssiffra minst två snäpp. Själv sitter jag och kämpar med mina humörsvängningar. Det är tvära kast mellan uttråkade gäspningar och de obehagliga skamsköljningarna man får när dialogen är lite extra usel.
Sparka, slå och ladda upp lite energistrålar. Allting förklaras på ett pedagogiskt men tråkigt sätt av en grön gubbe med konstiga ögonbryn. Striderna i sig är klart godkända. Men varför spela ett fightingspel som bara är godkänt? Jag sneglar på de bättre alternativ som står i spelhyllan och lockar med sina förföriska fodralryggar. Återgår sedan lite surt till detta tvångsspelande av medelmåttighet.
Först kastar jag mig in i ett storymode med hopp om att något i handlingen ska lyckas fånga upp mig. Jag vill dras in i spelet och känna lite. Vad som helst, bara jag slipper den känsla av likgiltighet som präglat träningssessionen med den gröna gubben.
Svårgenomtränglig idiotisk dialog ramar in striderna. Nya färggranna figurer ur Dragonballs till synes outtömliga karaktärsgalleri presenteras på löpande band. De hasplar ur sig några repliker om energi, transformeringar eller styrkemätningar innan de sätter igång med att dela ut stryk. Jag är lite tveksam till storydrivna slagsmålsspel i allmänhet. Som tur är backas storyläget upp med ett utmaningsläge och ett onlineläge.
För att ni ska kunna visualisera en match ska jag dramatisera ett typexempel. En fjollig krampa med ballerinaposer dyker upp. Jag ger honom bra med pisk. Efter en halv minuts förnedring bryts matchen för en liten mellansekvens. "Ok, that was a nice warmup, now let's get started" häver puckot ur sig. Jag fortsätter nita honom och efter ett tag avbryts slagsmålet med ännu några visdomsord. "Oh, don´t you have any cooler moves, cause if you don't I'm gonna kill you, ok? Time to die!"
Några slag till och idiotens livsmätare är i botten. Matchen över. Innan killens gör sorti väljer han att raljera över någon slags pistol. Jag förstår ingenting. Det är svårt att engagera sig i den här soppan. Speciellt när allting ackompanjeras av en rekordhemsk skitmusik som får mig att vilja trycka in trolldeg i öronen och tappa tron på mänskligheten.
Standardfighting med populära seriekaraktärer. Vansinnigt färggranna slagsmål i luften och på marken. Inget nytt under solen. De spelare som uppskattar Dragon Ball-fighting vet exakt vad de kommer att få. Vi andra kommer inte att bli frälsta den här gången heller.