Svenska
Gamereactor
recensioner
The Bourne Conspiracy

The Bourne Conspiracy

Slagsmål, svek och glödheta skjutjärn. Tre beska pastiller som bör inmundigas med försiktighet, men för en skolad våldsman med en studieskuld på trettio miljoner dollar så slinker de ned lika lätt som en bulle till kaffet. Mattias har tagit kontrollen över statens egen exekutionsbetjänt och delat ut plåt efter plåt med rykande varma knogmackor i Jason Bournes jakt på sanningen

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

The Bourne Conspiracy är High Moons alldeles egna tolkning av Ludlums böcker och Tony Gilroys filmmanus. Det är med andra ord inget vanligt dussinlir av licenskaraktär utan ett spel som förväntas vara starkt nog att kunna stå på egna ben, något som också förtydligas i att Matt Damon har kvitterat ut sin guldklocka och ersatts med en Dressman-modell i välmousserad högstadiefrisyr.

Till skillnad från Hollywoodsatsningen så tar spelet sin början några uppdrag innan Jasons liv skakas om likt en youghurtförpackning, men förvirringen är många gånger densamma. Storyn känns stressad och otydlig, och uppdragen likaså. Tack och lov är det aldrig mycket svårare än att man ska förgöra allt som går att slå på käften, men där i ligger också spelets största svaghet.

Övervåld må vara fantastiskt underhållande, men repetitioner är det inte. Och det är här jag blir lite kluven i mitt recenserande, för även om jag periodvis tycker att The Bourne Conspiracy är ett djävulens påfund så känner jag minst lika ofta ren och skär spelglädje. Som när det blir pang pang på flygplatsen, eller när jag blåser ut livsgnistor som om det vore födelsedagsljus i en maffig trapphusbatalj. Handsvetten lackar min handkontroll och svordomarna svärtar min tunga när jag smädar kameravinklar och felande stridsmekanism. Men ändå gillar jag det. Det är underhållande och aggressivt frustrerande på en och samma gång.

Stridssystemet är lite haffsigt snattat från både Gears of War och Farenheit och blandar skyddat prickskytte med kvicka reflexer och knappkombinationer. Du pryglar folk med X och Y (eller kryss och trekant), men eftersom dina ovänner inte ger sig utan en fight så kan det vara bra att parera med A någon gång då och då. Just detta knappslitage blir rätt trist i längden, speciellt mot slutet av spelet när bossarna blir löjligt stryktåliga och tål fler smockor i plytet än Ivan Drago. En svårare motståndare med mindre uthållighet hade varit att föredra i min mening.

Detta är en annons:

En annan miss när det blir slagsmål är att man låses fast i slagsmålsläge. Står då någon och skjuter dig i mjälten en bit bort så måste du snällt slåss klart innan du kan ta dig ann nästa bråkstake. Inte speciellt bra för blodtrycket, alls.

Annat som smolkar spelglädjebägaren är att du bara kan söka skydd bakom vissa utvalda objekt på en specifik plats, något som kan bli rejält frustrerande när det hettar till. Får man hagelskur efter hagelskur i ansiktet så vill man helst kasta sig bakom första bästa bokhylla och inte ansöka om tillåtelse att sitta ned en stund. Kameran är ett annat havererat projekt i stridens hetta. Det är som att försöka crawla i en skål med havregrynsgröt. Segt och olustigt, och dessutom förvinner man då och då ur bild och man får helt enkelt chansa lite och hålla tummarna för att närmaste checkpoint inte är en alltför lång promenad tillbaka på skjutbanan.

Dessa checkpoints är just därför små punkter utav kärlek. Död är nämligen någonting det bjuds ganska friskt på i The Bourne Conspiracy, och inte bara utdelad från min egen picka. Jag stryker med i parti och minut. Ofta på grund av den tidigare nämnda kameran, men odugliga uppdragsbeskrivningar och väl kamouflerade föremål drar också sitt vassa strå till stacken. När det blir för luddigt kan man dock ta Jasons sjätte sinne till hjälp genom att trycka på Y-knappen. Då aktiverar han sitt patenterade Bourne-mode och kan skilja ut väsentligheter från obetydligt mög, men på bekostnad av adrenalinreserven.

Adrenalin samlar man på sig genom att ge sina fiender ordentligt med smörj. Förutom att hitta rätt så kan man med hjälp av sina adrenalinkickar utföra vissa specialattacker, antingen med ett eldvapen eller via handgemäng. Dessa attacker aktiveras med ett enkelt knapptryck, något som kan låta lite trist men faktiskt är en fröjd att titta på. Det bänds och bryts och knäcks, och jag knycklar till den ena skurken efter den andra. Det är rena rama origamikalaset, och jag viker såväl hattar som svanar av mina banemän. Det är fängelseregler och hårda puckar som skulle fått Ghandi att bölat brillorna rostiga om han levt idag, Men det gör han inte, och jag sparkar av lårben och knäskålar med ett rent samvete och ett brett flin på läpparna. .

Detta är en annons:

Fyra lemmar laddade med ond bråd död är emellertid inte allt som går att orsaka kroppsskada med. Det vi andra ser som brandsläckare, proppskåp och kulspetspennor blir i Jasons ögon potentiella burkar med smisk som bara väntar på att öppnas. Tyvärr kan du inte plocka upp lösöre efter behag på samma sätt som i Dead Rising, utan detta sköts enbart i stundens adrenalinpumpade hetta. Lite trist naturligtvis, men det är å andra sidan inte många spel som beviljar den sortens frihet, så det är inget som drar ned betyget.

Mer regelrätta stridsmedel kan du däremot plocka på dig när tillfälle ges. Du kan bära två vapen åt gången. En lättare puffra och en tyngre bössa av hagelklass eller kulsprutemodell. Jason äger dock inga egna kanoner, men det är inget problem som lite likplundring inte kan råda bot på. Allt som dina fiender tappar på golvet kan du lägga rabarber på. Revolvrar, uzis, hagelbrakare och maskingevär. Vapenutbudet är i och för sig i sniknaste laget, men man har definitivt så att man klarar sig.

Annan frihet som det sparas in på är tillåtelsen att ströva fritt. Man skulle ju kunna tro att Jason är en råbarkad rebell som bara sparkar undan packlårar som står i vägen eller kanske saxar över ett kravallstaket, men Ludlums agent är en väluppfostrad gosse. Står det endast personal på dörren? Ja, då är det bara att gå runt.

Du ska inte tro att du kan plaska runt i gräddfilen bara för att big brother signerar lönechecken. Nejdu, gubbe lilla, du får allt crawla dig igenom samma härskna keso som vi andra. Det blir absolut inte tal om att tjuvkoppla en hoj och puttra ut på den franska landsbygden till tonerna av Born to be Wild, utan här är det strikt snitslade banor som ska följas. Men trots att du är en råtta i en labyrint så är det ändå svårt att veta vart man ska ta vägen.

Som jag nämnde tidigare så är informationen dålig och lukten utav ost når inte riktigt ända fram. Ska man bara smyga sig fram och knäcka nackar på säkerhetsvakter är det väl ett ganska blygsamt bekymmer, men ska man till exempel fly ett brinnande destilleri utan tydlig nödutgångsskyltning blir detta ett problem som kan få ödesdigra konsekvenser.

Naturligtvis blir det också lite åka av. Biljaktsmomentet är en minst sagt lustig historia där man bränner fram på Paris gator i en okrossbar Mini Cooper och plockar lyktstopar och postlådor som om de vore gjorde av knäckebröd. Det känns lite som att de tänkte "Fan, vore det inte kul att köra lite bil också? Släng med det för säkerhets skull.".

Och faktum är att det är ganska kul att köra lite bil, trots att bilfysiken är ett skämt och man har en ivrädd baksäteschaufför som vrålar de mest uppenbara iaktagelserna i örat på dig medan du försöker sicksacka dig undan polisen i en strid ström av mötande fordon. Jag tyckte helt klart att det var en välkommen kontrast mitt i knappkombinationsrepetitionerna, och det är dessutom ganska lätt avklarat. Som sagt, vore det inte kul att köra lite bil?

Grafiken varken imponerar eller upprör. Det kommer knappast att bli uppmärksammat för sin bildskönhet, men omgivningarna är behagliga och texturerna stiliga. Marie ser i och för sig ut som en uppblåsbar Barbara, och Bournes egna ansiktsutryck utstrålar lika mycket livsglädje som ett torskblock. Men det stör mig inte. Formgivningen passar spelet och mellansekvenserna är ändå bara vilopauser för tummar och pekfingrar.

Ja, som ni ser så väcker det här spelet väldigt blandade känslor. Det är en saftig actionburgare mellan två skivor stryk som ger dig ungefär tio timmar utav såväl vrede som glädje. Jag kommer definitivt att spela om vissa partier, men det tynger mig lite att det här är en titel som verkligen hade alla chanser att bli riktigt bra.

Med fler vapen, bättre tillförlitlighet i spelkontrollen, användarvänligare kamera och lite mer varierade handgripligheter så hade det här kunnat bli ett nytt Black. En läcker mantel som alla borde sträva efter att axla med värdighet, men någonstans på vägen så slarvades potentialen bort och ett givet köp blev istället inte mer än någonting man hyr en lördakväll för lite tillfällig helgdagsaction.

The Bourne ConspiracyThe Bourne ConspiracyThe Bourne ConspiracyThe Bourne Conspiracy
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Tät action, härliga slagsmål, Skapligt snygg grafik
-
Enformigt, eländig kamera, otydliga uppdrag
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Elfving
På en saklig och trist nivå handlar spel bara om att trycka på knappar och titta på en TV-skärm. Ju bättre spelet och illusionen är, desto lättare glömmer man detta faktum och sväljs i stället av inlevelse, atmosfär och spänning. När jag spelar The Bourne Conspiracy är knappnötandet alltför tydligt, alltför ofta. Att agentkänslan är som bortblåst, att det är fult och repetitivt gör inte saken bättre...

Om du som jag gillar Bourne-filmerna har du kanske hoppats på en schysst agentstory i spelform, men även där kommer The Bourne Conspiracy att göra dig besviken. Visst, några luckor från filmernas handling fylls i, men merparten av din upplevelse kretsar kring actionsekvenserna och här finns ingen berättarlust att tala om.

Förhoppningarna om ett stämningsfullt Bourne-spel i stil med exempelvis Splinter Cell har alltså mycket tragiskt grusats, och The Bourne Conspiracy har trots sin utmärkta förlaga inte mycket att komma med. De någorlunda kreativa slagsmålen räddar spelet från katastrof, men The Bourne Conspiracy är ännu ett blekt licensspel... tyvärr. 5/10

Medlemsrecensioner

  • arvidd
    Detta spelet är i grunden en förstapersonsskjutare men det är uppblandat med en del slagsmål och en biljakt. Det finns också många sekvenser a... 6/10
  • slipknotfan
    Jag började spela spelet för att jag laddade ner det från ps store "demo". Så jag köpte spelet. Jag klarade ut spelet på första... 9/10
  • Wolfez
    Har varit tveksam till detta spelet ett bra tag nu men jag tyckte demot var rolig så jag gav spelet en chans i alla fal. "ALLMÄN... 7/10
  • Andreas Blom
    Jason Bourne, agenten som förlorade minnet och sin identitet. Och myndighterna drar ju stor nytta av detta då Jason inte kommer ihåg vem som är... 7/10

Relaterade texter

The Bourne Conspiracy

The Bourne Conspiracy

FÖRHANDSTITT. Skrivet av Petter Mårtensson

High Moon Studios tar sig ann superagenten Jason Bourne och ger oss ett spel helt befriat från Matt Damon. Petter Mårtensson har kikat närmare och berättar allt du behöver veta



Loading next content