The World Ends With You

Det är inte helt lätt att förklara Shibuya för någon som aldrig har varit där. Området förevigades förvisso i de första minuterna av Lost in Translation, men bilder gör inte ett av Tokyos mest pulserande distrikt rättvisa. Det måste upplevas, insupas genom att vandra runt bland dess ultra-hippa affärer.

Personligen tappade jag andan första gången jag satte min fot i Shibuya. Jag bodde i Takadanobaba, ett ganska lugnt område 15 minuter bort, och var inte beredd på alla intryck som sköljde över mig när jag anlände till det som många ser som det "riktiga" Tokyo. Shibuya ger ordet "post-modernt" ett ansikte, ett magiskt kungadöme byggt på neon och trendig kapitalism. Allt finns i Shibuya, hippa klädesaffärer trängs tillsammans med skivhandlare och barer. Inkastarna, som på knagglig engelska desperat försöker övertyga turisterna om att deras restaurang ger mest öl för pengarna, är överallt.

Området ligger bara en station från Harajuku, det alternativa Tokyos mode-Mekka, men där Harajuku till stor del består av låga byggnader skjuter Shibuya på höjden. Tunnelbanestationen, där 8 olika linjer möts, är gigantiskt och för den ovane kan bara att ta sig ut ur den vara ett äventyr. Tar du en av utgångarna på den västra sidan kommer du ut på Hachiko-platsen, döpt efter den berömda hunden som även ärats med en staty, och vandrar rakt ut på ett av världens mest hektiska övergångsställen som tusentals japaner, affärsmän, ungdomar och turister passerar varje timme.

Det är på det här övergångsstället som The World Ends With You tar sin början. Neku, ung och hipp som han är, vaknar upp där och märker att ingen längre kan se honom. Mot sin vilja dras han i ett spel där olika uppdrag måste utföras innan en viss tid löper ut - misslyckas han så kommer han att utplånas helt, sluta existera. Och skådeplatsen för spelet är just Shibuya.

Det är riktigt intressant, och underbart roande, att se hur Square Enix har förändrat Shibuya för att passa in i spelet. Hela kartan är i princip helt uppbyggd som dess förebild, med flera kända landmärken intakta. Äventyret tar en inte bara till Hachiko-statyn, utan även till platser som 104 Building (109 Building i verkligheten) och AMX Records (modellerat efter HMVs jättebutik mitt i Shibuya). Till och med Tokyu Hands, i vars affär man kan hitta allt från smycken till cyklar och labratorieutrustning, har förevigats som Shibu-Q Heads.

Dessa affärer spelar en stor roll i spelet. Precis som i verkligheten, där Shibuyas ungdomsgäng konstant tävlar om vem som är hippast, spelar vilka kläder du har på dig en stor roll. Vilket märke är hippt var, vilka skor är enbart pinsamma att ha på sig? Att klä sig rätt i The World Ends With You är av yttersta vikt och att konstant hålla koll på, och influera, vad som är inne just nu betyder allt. Dina förmågor, styrda av de knappar du samlar på dig under spelets gång, kan nämligen både få bonusar eller förlora i kraft beroende på vilket varumärke de tillhör. Det alternativa Shibuya som Neku är fast i styrs minst lika mycket av modets nycker som den vanliga staden.

Genom de krafter som Neku besitter så kan han läsa folks tankar och få en inblick i vad som rör sig under deras yta, hur de tänker och förhåller sig till världen runt dem. Det är egentligen en liten detalj och för enbart handlingen framåt vid ett par tillfällen, men den är även fascinerande och fångar spelets tema om mänsklighet och vad som för oss samman på ett underbart subtilt sätt. "Varje människa är en ö", säger The World Ends With You till oss. "Men bara för det bör vi inte isolera oss från varandra, utan låta våra individuella öar växa genom att lyssna på andra." Det må vara typiskt japanskt, liknande teman har utforskats i tidigare Square Enix-spel (Final Fantasy VIII är ett bra exempel), men det fångas perfekt mot bakgrunden av det ytliga shoppingdistriktet.

Det är ibland lätt att glömma bort att det faktiskt gömmer sig ett spel i The World Ends With You. Jag sugs in av berättelsen, av karaktärerna, av världen. Jag rusar runt bland affärerna, planerar mina inköp, slåss mot de monster som invaderat det alternativa Shibuya och får folk i den verkliga världen att må dåligt. Jag samlar erfarenhetspoäng till mig själv, min kompanjon, och till de knappar som jag för tillfället har på mig. Timmar passerar utan att jag märker det, tågresor går från timmar till minuter, en resa till London handlar mer om att föra berättelsen framåt i spelet än om att få en god natts sömn innan en pressvisning.

Det märks dock att det är samma gäng som utvecklade Kingdom Hearts som ligger bakom The World Ends With You. De första timmarna i spelet är lika toklinjära som i Kingdom Hearts 2 och bryts konstant upp av onödiga dialoger. Det dras också med karaktärer som ser riktigt tuffa ut men som samtidigt driver mig till vansinne på grund av deras irriterande personligheter. Vem fick för sig att en av spelets tuffaste ondingar konstant skulle prata i matlagningstermer? Love Bolin gör det förvisso rätt ofta, och vi på Gamereactor är ganska vana vid det, men det betyder inte att vi vill se det i spel. Men de karaktärerna är som tur är få och dominerar inte upplevelsen.

The World Ends With You är inte ett typiskt rollspel från Square Enix. Det är inget nytt Final Fantasy, inget Kingdom Hearts. Det kom från ingenstans men lyckas ändå göra nästan allt rätt. Stridssystemet utnyttjar den tryckkänsliga skärmen till fullo och om du har riktigt god kordinationsförmåga kan du samtidigt styra din kompanjon på den övre skärmen - något jag personligen slutade försöka mig på ganska snabbt, utan att det försvårade min spelupplevelse nämnvärt. Musiken är lika underbar som den är värdelös, den kommer inte i närheten av ett nytt Osu! Tatakae! Ouendan, men den sätter stämningen perfekt.

The World Ends With You, för min del, är ren kärlek. Det kanske handlar om att jag är alldeles för benägen att romantisera kring min tid i Japan, det kanske handlar om att jag är svag för spel som desperat försöker filosofera kring ämnen som egentligen kan tänkas vara ganska självklara. Det kanske handlar om att jag älskar Tetsuya Nomuras karaktärsdesign. Jag struntar i anledningarna. Jag vet bara att det här mycket väl kan vara det bästa rollspelet jag har spelat på Nintendo DS och att det mycket väl kan bli det bästa bärbara spelet i år.