The Spiderwick Chronicles

The Spiderwick Chronicles är den vackra historien om två tvillingar med dålig hållning som löper amock i ett stort hus, beväpnade med baseballträn. Medan deras mamma har försvunnit någonstans (antingen är hon på jobbet, eller så blev hon så rädd för sina monster till barn att hon har flytt landet) så går de loss på interiören, slår sönder gipsväggar och väcker samtidigt upp en gammal ondska som legat gömd i skogen utanför.

Jag skojar, jag skojar. Det finns såklart inget vackert med den här berättelsen.

Det har delvis med hur den är berättad att göra. Hela spelet utgår från att spelaren har sett filmen (som i sin tur baseras på en bok), som det brukar vara när det kommer till licensspel av den klassiska skolan. Det finns inte mycket logik, ingenting hänger ihop överhuvudtaget. Hur kommer det sig att Jared, en av värstingtvillingarna, utbrister "do you believe me now?" efter att hans storasyster får se de attackerande vättarna första gången när han aldrig har berättat för henne om dem tidigare? Och hur kommer det sig att Simon, den andra tvillingen som föredrar hemmasnickrade Super Soakers framför baseballträn, känner till det gömda rummet på vinden trots att ingen har nämnt det?

Sa jag att Jared hittar det gömda rummet genom att banka sönder en vägg med ett kvastskaft? Vilken god förebild för spelets målgrupp han är. Kom inte och anklaga Grand Theft Auto: San Andreas för att förvandla våra barn till monster, det är sådana här spel som tar knäcken på dem och får dem att bygga vapen av hushållsgeråd. "The Spiderwick Chronicles fick mig att göra det" har väl inte riktigt samma klang, antar jag.

I vilket fall som helst, travestin som är The Spiderwick Chronicles tar självklart inte slut där. Det här är ett sånt arketypiskt licensspel att man blir helt matt i kroppen efter en stunds spelande. Det är så klyschigt att man nästan blir skrattfärdig ibland, det är precis som att vi har spelat det här så många gånger förr.

Först och främst, grafiken. Den är såklart urusel, även på Xbox 360. Tråkig, livlös, ingen stämning, precis som det ska vara. Vissa utvecklare lägger åtminstone lite krut på den här delen (Pirates of the Caribbean: At World's End är ett bra exempel), men i det här fallet så har de inte ens orkat anstränga sig. Och varför ska de bry sig, egentligen? De får betalt av uppdragsgivarna, folk kommer köpa det här åt sina barn i födelsedagspresent och julklapp i vilket fall som helst, och det eviga hjulet av död och föruttnelse fortsätter att rulla. Jag lider med de stackare som utbildar sig till spelmakare och sen hamnar på projekt som det här. De måste känna sig som en utbildad journalist som får finna sig i att skriva sponsrade artiklar åt en snabbmatskedjas bricktidning. Inte speciellt roligt alls.

Sen har vi självklart kontrollen. Det finns en viss känsla i den som man har upplevt i alldeles för många licensspel vid det här laget. Den är sladdrig, karaktärena flamsar omkring och man rör sig alldeles för "snabbt". Att hamna i strid handlar mer om att bara hamra på knapparna och hoppas att man träffar än att faktiskt tänka taktiskt. Kameran hjälper till att göra det ännu värre, då man oftar hamnar i situationer där man inte ens ser vad det är man slåss mot. Men vi är väl vana vid det också vid det här laget, så varför bry sig om det? Vill man spela The Spiderwick Chronicles så vet man förhoppningsvis vad man får när man köper det och då lär ju spelets kamera vara det minsta av ens problem.

Det finns vissa ljusglimtar i spelet som jag bör nämna för att faktiskt vara lite snäll också. En av dem är att man kan fånga de älvor som flyger runt i skogen och inte gör en fluga förnär - man är ju trots allt en värstingunge med tillgång till en älvfångarhåv, så då är det klart att man ska göra det. Dessa kan man sen släppa lös när man vill och på det viset få tillgång till olika förmågor och krafter. Problemet är bara att när man väl har fångat en älva så måste man måla av den i sin målarbok. Det här fungerar säkert utmärkt på Nintendo DS, men systemet fick följa med till de stationära konsolerna. Personligen har jag inte mycket tålamod över till sådana här onödiga utsvängningar att jag ganska snabbt gav upp på att fånga älvor och lät de istället flyga fritt. Jag känner mig som en bättre människa än tvillingarna, i varje fall.

The Spiderwick Chronicles är inte det värsta licensspelet som någonsin släppts. Men det inkorpererar allt det där som vi har kommit att förknippa med den typen av spel och någon gång måste man sätta ner foten. Det hade säkert kunnat bli bra om de stackars utvecklarna fått lite fria händer och mer tid på sig att göra något ordentligt. Det fick de inte. Så tills dess att de elaka licensägarna och ekonomerna inser vilken god PR det är att faktiskt göra ett riktigt bra och genomarbetat licensspel så säger jag att vi kollektivt bör bojkotta genren. Det här är inte bra nog för oss, det är inte bra nog för våra barn. De förtjänar långt mycket bättre.