X Rebirth

Nej. Bara nej. Jag orkar inte just nu. X Rebirth skulle ju vara årets höjdpunkt. Det skulle underhålla mig i väntan på Star Citizen och Elite Dangerous, hålla om mig och försäkra mig om att rymdsimulatorer inte var ett minne blott. Vintermörkret skulle ersättas av rymdens svarta oändlighet och på julafton skulle jag bara visa mig för att titta på Kalle Anka. Hur kunde det bli såhär?

Jag vill säga något i stil med "i rymden kan ingen höra mig skrika", men faktum är att vid mitt skrivbord kan till och med grannarna höra mig skrika. Det fick jag erfara under mitt första, misslyckade försök att spela X Rebirth. Det var en kväll som vilken som helst, för alla utom mig. För mig var det något långt mer efterlängtat. Jag hade släckt alla lampor, ställt fram en groteskt stor skål med pistagenötter, hällt upp läsk i mitt älskade Black Mesa-glas och satt på mig mystofflorna (för det är kallt i rymden).

"Det här ska bli en kväll att minnas," tänkte jag. Först nu inser jag ironin. Skriket kom redan efter fem minuter, när jag för första gången träffade min blivande andrepilot. Rösten. Brösten. Animationerna. Ansiktet. Replikerna. På bara några sekunder kändes det som att hela min värld kollapsat runt omkring mig. Var det det här jag väntat i fem år på? Jag skrek ut min ilska, och täckte min skärm i halvtuggade bitar av pistagenötter.

Sjuttiofjorton krascher, två rengjorda skärmar, tre muntliga raseriutbrott och en irriterad dörrknackning av min granne senare stängde jag av X Rebirth, frivilligt den här gången. Det är något särskilt med X Rebirths uselhet. Den är mer intim och påträngande än någon annan jag stött på, grundad inte i en påskyndad lansering eller slarviga missar, utan i en förvånansvärd inkompetens. Hur, till exempel, kan man någonsin lyckas få rymden att kännas klaustrofobisk. Rymden!

Förlåt, jag ska lugna mig en smula. Ni vet kanske inte ens vad jag pratar om. Vad X-serien är, varför jag är så besviken och varför jag tycker så mycket om pistagenötter. Så låt oss få det tekniska överstökat. X Rebirth är den senaste delen i tyska Egosofts serie rymdsimulatorer och uppföljaren till X3: Terran Conflict. Seriens grundstenar är frihet, frihet och ännu mer frihet; som spelare är man fri att leka pirat, skapa ett handelsimperium, idka krigsföring eller vad helst man nu skulle vilja. Lite som EVE Online utan multiplayerstöd, med andra ord.

Med över femton års erfarenhet av genren borde man därför kunna anta att utvecklarna lyckats samla på sig åtminstone en gnutta kompetens, men så verkar inte vara fallet. Tidigare spel har kritiserats för deras onödigt komplicerade och svårbegripliga användargränssnitt, obarmhärtiga inlärningskurva och oförlåtligt buggiga lanseringar. Egosoft, däremot, lovade att X Rebirth skulle vara något av en bokstavlig pånyttfödelse för serien. Mer lättillgänglig, vackrare, personligare och roligare än någonsin. Och jag gick på det.

Vad jag möts av är ett spel så buggigt att det är närmast omöjligt att spela, både skrattretande fult, dåligt uttänkt och ännu sämre utfört. Egosoft tycker till exempel att det är en bra idé att kunna kliva av sitt skepp och vandra omkring på rymdstationer istället för att sköta alla interaktioner med andra karaktärer med hjälp av förvirrande menyer. En bra idé vid första anblicken, men när varje rymdstation ser exakt likadan ut och befolkas av uselt animerade, personlighetslösa kloner, alla med samma skrattretande dåliga röstskådespelare verkar idén helt plötsligt inte lika bra längre.

X Rebirth är fullt av någorlunda goda idéer som alla förstörs av dubbelt så många usla idéer, buggar och slarviga utföranden. För första gången i serien får jag se rymden inifrån rymdskeppets cockpit. Ännu en godtagbar idé som de sedan förstör genom att göra en klumpig grå instrumentbräda som tar upp över en tredjedel av skärmen. Vad sägs då som en pratglad andrepilot? Ja visst, tänker du kanske, bara den inte får mig att vilja stänga av spelet i frustration varje gång den yttrar sig, och bara inte replikerna verkar vara författade av en femåring som leker Stephenie Meyer. "Oj då," verkar Egosoft säga, "skulle det bli bättre om vi klippte ut ett bröstfönster ur hennes dräkt?"

Fem timmar in i spelet började jag nästan se fram emot nästa oundvikliga krasch, bara för att få en ursäkt att göra något annat. Det gör ont att tänka på att bakom all denna inkompetens gömmer sig ändå ett enormt, fritt och dynamiskt universum. Någonstans där, bakom ett fult, obegripligt användargränssnitt, bakom osmakliga och onödiga bröstfönster, påtvingade interaktioner med skrattretande "karaktärer", usel optimering och frustrerande minispel. Förstår ni nu min besvikelse och mina raseriutbrott?

Det enda uppmuntrande är att Egosoft har ett rykte av att släppa många och bra uppdateringar för att laga sina trasiga spel, och att deras beundransvärda fans om något år eller så kommer ha moddat bort mycket av det jag klagat på. Om jag vid 2015 beslutar mig för att ge X Rebirth en sista chans möts jag förmodligen av ett någorlunda dugligt spel till slut. Men, frågar jag mig, varför skulle jag göra det, när Star Citizen och Elite: Dangerous släppts? Det skulle jag inte, och det bör inte du heller.