Turok

Det finns två olika sorters fiktiva rymdskeppsinteriörer. Den ena är steril, rentvättad och ofta kritvit. Ett klassiskt typexempel är miljöerna från filmen 2001: Ett rymdäventyr. Den andra sorten är skitig, mörk och sliten. Tänk de sparsamt ljussatta korridorerna i Alien-filmerna. Spelet Turok börjar i en rymdskeppskorridor av den andra typen.

I denna korridor sitter ett gäng glada grabbar med stora muskler och ännu större vapen. De gör sitt bästa för att tracka en stackars indian med en, i TV-spels sammanhang, ovanlig frissa. Den olyckliga indianen får snart det ännu värre. För skeppet landar på en planet av det inte alls fridfulla slaget och snart måste han tillbringa massor av timmar med att skjuta ned hungriga dinosaurier och elaka soldater.

Det finns så mycket kul som kunnat göras på temat dinosauriejakt. Varför inte sno lite klättringsidéer från Shadow of the Colossus? Eller låtit spelaren springa runt med ett rep och försöka trassla ihop benen på en stor rackare till skräcködla. Men istället får vi serverat stereotypa actionkaraktärer i en blek actionsoppa. Det är som om man verkligen velat hitta det absolut tråkigaste svaret på frågan "Hur ska man göra ett spel om en indian som dödar dinosaurier?"

Det är sällan jag orkar ligga och trycka i gräs för att se några tråkiga soldater bete sig ointressant. Istället går jag in med smattrande vapen och försöker göra så gott jag kan när kulorna viner. Det brukar inte gå så bra. Nu är inte jag rätt recensent att göra en detaljstudie i spelets artificiella intelligens, men fiendesoldaterna lyckas slakta mig utan större ansträngning.

Så taktik krävs dessvärre. Och ett bra spel får gärna vara krävande och tvinga mig tänka och smyga för att klara en svår strid. Men när jag tvingas till ett långsamt speltempo i ett tråkigt spel försvinner snart tålamodet.

Helikoptrar sänker ned hopar med fiendesoldater och nya skräcködlor introduceras på löpande band. Innan man upptäcks går det fint att plocka elakingar med den långsamma men pricksäkra pilbågen. Men i stridens hetta tas arsenalen av mer moderna skjutvapen med fördel fram.

Vissa delar är löjligt frustrerande. Inte mindre än fyra gånger dör jag av samma ödlejävel på precis samma ställe. Platsen där jag möter liemannen råkar vara exakt en meter framför den buske där min soldatvän sitter och trycker. Han har blicken vänd åt mitt håll. Slakten på mig får inte honom att reagera eller komma till undsättning. Han bara sitter där och ser dum ut medan jag blir tuggad på.

En annan gång jagas jag av en Tyrannosaurus Rex. Jag tar min tillflykt bakom stammen på ett gigantiskt träd, där Äckelpäckel Rex inte når mig. Ur en grottmynning bakom mig slingrar sig en liten dinosaurie fram. Jag mördar honom kallblodigt. En till liten gynnare tränger snart fram ur samma öppning. Även han får en kula i reptilskallen. Sen kommer ytterligare en. Nu vet jag att ödlor lägger många ägg, men snart blir det riktigt fånigt. Liken tornar upp och försvinner medan en outtömlig ström ödlor tränger sig ur grottmynningen för att möta sin skapare.

Sådana missar tar mig ur den illusion Turok försöker bygga upp med hjälp av realistisk grafik och svettiga män i djungelmiljöer. Ändlösa strömmar fiender ur en liten grottöppning och dålig undsättning från vänner fungerar inte i spel som har ambition att bygga upp en realistisk värld.

Undertexter saknas, vilket blir en nackdel när djungelns ljud dränker det machomummel huvudpersonerna kommunicerar med. Men det är egentligen av mindre betydelse eftersom spelets story är fullständigt ointressant.

Djungel och skogsmiljöer är som alla vet de finaste spelomgivningarna man kan röra sig i. Strand på hedersvärd andraplats. Det borde i princip vara helt omöjligt att göra ett dåligt spel när det är mycket grönska med i omgivningarna. Djungelmiljö är per automatik trivsam. Vilsam för ögat. Men när jag blir tvungen att lida mig igenom fånig dialog och medelmåttig action bland trädstammarna förstår jag att mitt goda förhållande till djungelspel för evigt är naggat i kanten.

Det finns några moment som räddar spelet från bottenbetygen. Vissa av dinosaurierna är faktiskt coola och ger en viss tillfredställelse att brutalt sticka kniven i. De trädklättrande snabba rackarna får min puls att höjas. Men för det mesta virrar ödlorna runt i all sin ryckighet och ger mig ingen känsla av mäktig urkraft. Också spelets miljöer är i huvudsak rätt trevliga, även om grådaskiga tråk-korridorer ibland bryter av den mysiga djungeln.

Även om du spelat igenom Gears of War eller Halo 3 sju gånger redan, är en åttonde omgång mer underhållande än första rundan i Turok. Så lägg istället slantarna på ett par schyssta mockasiner och en otäck mohawkfrilla. Det är definitivt mer valuta för pengarna.