Burnout Paradise

Efter att två år i rad i princip släppt samma spel, fast med en liten lista på tillkomna nyheter, är Criterion nu tillbaka - och det med besked. Burnout Paradise är utan tvekan det mest ambitiösa racingspelet som EA:s teknikkunniga spelstudio släppt från sig, och även det bästa.

Burnout Paradise börjar så coolt så att jag får gåshuds över hela kroppen. En helikopterkamera filmar en snygg rundtur genom den helt nya spelstaden Paradise City medan Guns 'n' Roses kultklassiska sleaze-dänga (med samma namn) pumpar ur högtalarna. Inte sedan Burnout 2 har jag varit så sugen på att bränna gummi i Criterions fantasirika racingvärld som jag är just nu.

Burnout Paradise påminner till upplägget väldigt mycket om Test Drive Unlimited. Som hungrig nykomling, nedtryckt i en svag startbil, kastas man ut i en helt fri och öppen spelvärld som främst designats för onlinebruk. Det gäller att snabbt börja vinna tävlingar, för att på så sätt uppgradera statusen på sitt körkort, vinna fler bilar, och stiga i graderna.

Utmaningen i Burnout Paradise ligger därmed inte längre bara i att nyttja nitro-funktionen på ett smart sätt, (som faktiskt varit fallet med alla de tidigare Burnout-spelen) utan väldigt mycket i att lära sig hela stadsdelar utantill. Lära sig vägar, avtagsvägar, genvägar, korsningar och hur tät trafiken är på vissa viktiga ställen. Det ska dock sägas, Paradise City är ingen über-gigantisk spelvärld som Oahu var i Test Drive Unlimited, men samtidigt stor nog för att man lätt ska tappa bort sig.

Paradise City är perfekt, rent storleksmässigt. Efter mina första timmar tillsammans med Burnout Paradise meddelade jag resten av redaktionen under ett av våra lunchmöten att jag tyckte att staden var för liten. Nu, fjorton speltimmar senare, tar jag tillbaka just det uttalandet och rättar mig själv radikalt. Jag tycker att staden är den mest välgjorda spelmiljö i ett racingspel på mycket länge, och precis (exakt) lagom stor.

För det här med frihet, storlek, möjlighet... det är svårt. Frihet och stora öppna spelvärldar är det just nu tveklöst mest heta beträffande trender i spel. Alla utvecklare vill öppna upp sina tidigare ganska stängda och strukturellt begränsade spelvärldar för att erbjuda spelaren samma härliga frihet som Grand Theft Auto III på många sätt faktiskt introducerade. Eller åtminstone förfinade.

Problemen uppstår dock när utvecklarna utgår ifrån att ju större världen blir, ju bättre blir spelet. För det stämmer ju inte, alls. Även om det kan vara supercoolt att kunna skryta med att spelvärlden i spelet man just nu lirar mäter 250 kvadratkilometer, så är det ju ofta bara förvirrande, och ingjuter en känsla av meningslöshet i den som spelar, snarare än att väcka en nyfikenhet som gör att man vill utforska allt och lära sig hitta i den värld som erbjuds.

Test Drive Unlimited var ett coolt spel, som fick mig att se på racinggenren på ett annat sätt än tidigare. Ett spel som tog racinggenren framåt, på flera sätt. Med det inte sagt att det var ett fantastiskt roligt spel, för det var det inte.

Burnout Paradise gör egentligen ingenting som inte någon annan utvecklare eller något annat spel gjort förut. Däremot gör det flera saker helt fantastiskt väl, och blandningen mellan de gamla spelen i serien med konceptet från Ataris banbrytande Test Drive Unlimited gör detta till en trygg och säker vinnare.

När Paradise börjar erbjuds man en rasslig skrothög till jänkarbil, samt möjligheten att laga skräpet, innan man ombeds kasta sig ut i stadens många utmaningar. Varje gång en tävling finns tillgänglig på kartan dyker en liten gul symbol upp, när man sedan passerar det stället med sin kärra, ombeds man att trycka in både de analoga avtryckarna samtidigt, för att anta utmaningen. Väldigt mycket som i Test Drive Unlimited, men en stor skillnad; i Burnout kan man inte teleportera sig.

Detta såg jag som ett minus under mina första timmar med Paradise, men sen förstår man tydligt Criterions avsikter med detta. Men ska inte kunna hoppa mellan delar av staden utan att behöva köra dit för egen maskin av den enkla anledningen att man som spelare måste lära sig stadens större delar, för att förbli riktigt framgångsrik ute på nätet.

När man väl lärt sig var man reparerar sin kärra, var man plockar ut sina prispengar (som endast kommer i form av nya bilar) och hur de olika markeringarna ter sig på kartan, är det bara att hänge sig fullt ut till idiotsnabba vansinnesrace, överallt i Paradise City. En nyhet i det här spelet är att Criterion för första gången stoppat ned en riktig handbroms i bilarna, något som jag anser saknats i alla de tidigare Burnout-spelen.

Tillsammans med tillkomsten av handbroms har det blivit lite svårare att bara vräka sig fram och valla sin bil mellan olika vägstaket, utan det gäller nu att i större utsträckning än någonsin (vad gäller Burnout-serien) att lära sig uppförandet hos varje bil, för att sedan kunna nyttja den till fullo.

Racingen är hysteriskt fartfylld, varierad, utmanande och fri. Ofta korsar man halva staden innan ett lopp är avgjort, ibland hela. Här finns stor variation i de olika tävlingsmomenten också. Vissa tävlingar handlar bara om att man ska ta sig till ett visst ställe så snabbt det bara går, andra handlar om att överleva en serie krockar och under tiden ta sig till en särskild plats.

Men hur skoj Burnout Paradise än är på egen hand, mot de datorstyrda motståndarbilarna, så är det online som Criterions nya verkligen glänser. Paradise City är utformad för att du ska kunna logga på på Xbox Live eller Playstation Network och sedan genom ett enkelt knapptryck utmana andra fysiska förare som befinner sig i Paradise City.

Den här biten utgör själva grundstommen i spelet och fungerar fantastiskt väl. Precis som i Test Drive Unlimited är onlineupplevelsen så gott som felfri och lämnar egentligen ingenting mer att önska förutom fler timmar på dygnet. Att åka runt och utmana skrikiga tyskar på Xbox Live, för att sedan utmana dem och sekunderna sedan utföra furiösa "takedowns" på dem, är ett nöje som jag härmed skulle vilja kalla bland det roligaste stunder jag haft med ett racingspel överhuvudtaget.

Bilfysiken är grym, bilarna har delats in i klasser och beroende på vilken spelstil man har, finns här en hel drös bilar som definitivt kommer att passa dig. Personligen vill jag köra så snabbt det går och krocka relativt lite ändå, och väljer därmed oftast en bil av sportmodell. Jesper å andra sidan skiter i om han vinner de tävlingar som han deltar i utan bryr sig bara om hur många "lik han lämnar efter sig" och väljer därmed en större bil av SUV/Jeep-typ.

Beträffande det grafiska är Burnout Paradise ett av de snyggaste racingspelen som överhuvudtaget går att hitta. Tillsammans med Project Gotham Racing 4 och Colin McRae: Dirt är detta den snyggaste racingupplevelsen jag vet, och med det faktum att det här helt saknas laddtider som en ren bonus, framstår Burnout Paradise som ett tekniskt stordåd. Inget ovanligt för att vara ett Criterion-spel dock. Burnout-serien har varit kriminellt supersnygg redan från första början.

Även musiken övertygar med en snyggt sammansatt blandning av hardcore, emo- och rocklåtar som passar helt utmärkt till den vansinniga racing som det här spelet erbjuder. Det enda egentliga minuset jag kan komma att tänka på är det faktum att man under de första speltimmarna ofta känner sig vilsen och lätt upplever problem med att lokalisera viktiga strategiska punkter i Paradise City.

Burnout Paradise utnämner jag härmed till det absolut bästa spelet i serien och en underbart välgjord racingupplevelse. Gillar du höga farter, våldsamma kollisioner och tuffa bataljer över nätet - se då för guds skull till att inhandla det här spelet så snabbt du bara kan.

Tillagt den 6:e februari 2009
Burnout Paradise: The Ultimate Box släpps idag till alla tre format och innehåller det gamla spelet plus allt det smaskiga nedladdningsbara godis som Criterion och EA har släppt under det senaste året. Den som redan har Playstation 3- eller Xbox 360-versionen av Burnout Paradise har inget här att hämta, däremot är Burnout Paradise: The Ultimate Box den efterlängtade PC-debuten för EA:s bästsäljande racingserie. Förutom ännu smidigare onlinespel och en liten aning bättre grafik (främst färgerna ser klarare, starkare och mer balanserade ut) är PC-spelet samma spel (i grunden) som Xbox 360-utgåvan.

Spelkontrollen i PC-upplagan är designad främst för spel med tangentbord, och inte så mycket för de som föredrar att spela med ratt. Att styra sitt toktrimmade vrålpåk med tangentbordet fungerar förbluffande väl även om det ofta är lätt hänt att man överstyr sladdarna med tangenterna. Ännu bättre blir det om man kopplar in en Xbox 360-handkontroll till sin PC och anvjuter Burnout Paradise: The Ultimate Box på det viset.

Sammanfattningsvis är det härligt att se att Burnout nu äntligen finns till PC. Detta är ett roligt, ambitiöst och omfattande racingspel som bjuder på ett sinnessjukt tempo och massa roliga krascher.