Svenska
Gamereactor
recensioner
Kane & Lynch: Dead Men

Kane & Lynch: Dead Men

Danska IO Interactives hårt hypade ganstersaga är en riktigt sölig soppa. Petter Hegevall berättar om årets största besvikelse...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag är så arg att jag kokar. Det känns som om min hjärna är på väg att explodera. Som om hela min existens är på väg att förändras drastiskt, till det sämre. Kane & Lynch lockar fram det sämsta hos mig. Lockar fram djävulen. För trots att jag gör allt för att inte synas, och allt för att inte blotta mig eller röja min position, blir jag träffad av fiendernas skott, allihopa. Och trots att jag skjuter dem i huvudet vägrar de dö. Detta är inte ett spel, det är ett tålamodstest, och mitt tog precis slut.

Kane & Lynch: Dead Men är danska IO Interactives senaste spel. Rent spelmekaniskt är det en mix mellan deras Hitman-spel och det lite väl bortglömda Freedom Fighters från 2003. Jag styr Kane, kallblodig mördare och före detta legosoldat. Bredvid mig sitter Jonas Mäki, som styr Lynch, min underhuggande psykopat som gör precis som jag vill.

Kane & Lynch är ett actionspel sett ur traditionellt tredjepersonsperspektiv, och det är fyllt av problem, svagheter och rent utsagt idiotiskt usla irritationsmoment. När spelet börjar sitter Kane på golvet i sin fängelsecell. Han författar ett sorgset brev till sin tonårsdotter, smockfullt med ursäkter. Han är på väg att fraktas till ett annat fängelse för att avrättas.

Men saker och ting förändras väl inuti bussen på väg till anstalten. Bussen beskjuts, välter och samtliga av vakterna mördas kallblodigt medan Kane räddas och förs in i en gränd, skakad och skadad av kollisionen. Och här börjar Kane & Lynch, en hårdkokt historia om brott, hämnd och fullständig osämja som hämtat massor av hälsosam inspiration från framförallt Michael Manns Heat, men även Walter Hills kultklassiska 48 timmar.

Detta är en annons:

IO Interactive har skapat ett oerhört storytungt spel, ett väldigt filmiskt sådant, som fokuserar stenhårt på långa mellansekvenser, realistisk, hård dialog och kompromisslöst övervåld. Kane slås ihop med den psykotiske hantlangaren (med världens grövsta hockeyfrisyr) Lynch för att hämta en portfölj. Genom att göra detta kan Kane rädda sin familj.

Misslyckas deras uppdrag mördas Kanes dotter och fru, kallblodigt. Och tiden är knapp. Jag älskar storyn i Kane & Lynch. Åtminstone de första fyra timmarna. Handlingen är cool, känns välskriven och manuset är snudd på briljant. Jag tror på allt vad Kane säger, jag hatar hans fiender och lider med honom då han mördar för sin familjs välbefinnande. Röstskådespeleriet är fantastiskt bra, och karaktärerna trovärdigt äkta.

Men där slutar också mitt beröm. Där slutar vad jag anser är de positiva bitarna med den här i övrigt slamsigt ihopslängda soppan. För lika briljant som storyn är, lika usel är spelbarheten i Hitman-skaparnas senaste spel. Kane rör sig styltigt, blir konstant beskjuten trots att jag lyhört lyssnar till den uppmuntran som spelstrukturen förmedlar.

Det spelmekaniska i IO:s senaste spel handlar om att rycka fram stötvis, försiktigt, och att söka skydd. Lite som i Gears of War, eller Rainbow Six: Vegas. Men i Kane & Lynch fungerar det inte alls. Fienderna är för dumma, men samtidigt så pass pricksäkra att jag hundratals gånger dött på fläcken, utan att ens veta vem som sköt, eller varifrån skottet kom.

Detta är en annons:

Att argumentera för att detta skulle tillföra realism till Kane & Lynch håller inte, det här spelet är genuint slarvigt och klantigt designat, från grunden, och skapar en frustrationsnivå som jag inte upplevt sedan jag försökt ducka bakom genomskinliga staket i Driver 3. Svårighetsgraden är uselt balanserad, fienderna lika dumma som ens datorstyrda medhjälpare och banorna antingen för stora, eller på tok för trånga. Upplägget är slaviskt linjärt och handlingen kastar en mellan banor likt en yrslig studsboll, ibland helt utan sammanhållning.

Inte blir det bättre heller av att uppdragen helt saknar spänningsmoment, variation eller något riktigt djup. För min del tog Kane & Lynch slut på lite drygt fem timmar, och under dessa fem timmar hade jag hunnit bygga upp en ilska som sedan genererade att jag krossade Mäkis glasögon... igen.

Rent grafiskt är Kane & Lynch också en besvikelse. Miljöerna är odetaljerade, bleka, tomma och tråkiga. Det finns ljuspunkter (som djungeln i Sydamerika eller Retamoto-byggnaden i Tokyo) men i övrigt ser det här ut som ett tre år gammalt Hitman-spel, som heller aldrig skrutit med toppmodern grafik.

Beträffande multiplayerläget "Fragile Alliance" är jag även i det fallet måttligt imponerad. Här delas man upp i lag för att spela "tjuvar mot poliser" i vad som enklast kan beskrivas som team-baserad dödsmatch. Och även om upplägget där man kan förråda sina kumpaner genom att själv sno pengarna, är en bra idé, faller även detta på stel, styltig, slarvig och krånglig spelkontroll.

Kane & Lynch är ett spel innehållande idel bristfällig speldesign som framkallar frustrationsattacker så starka att jag flera gånger funderat på att kasta redaktionens Xbox 360 ut genom fönstret.

Varför dog jag? Vem sköt mig? Hur? Varför dör inte fienderna då jag skjuter dem i huvudet? Varför fastnar mina gevärskulor i bilen jag gömmer mig bakom trots att jag enligt spelets regler tittar fram då jag avfyrar och håller gevärspipan 40 cm ovanför bilens tak? Kane & Lynch är för min egen del årets hittills största besvikelse. Jag trodde verkligen att detta skulle bli riktigt bra, istället blev det direkt dåligt.

Kane & Lynch: Dead MenKane & Lynch: Dead MenKane & Lynch: Dead MenKane & Lynch: Dead Men
04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Grymt koncept, bra mellansekvenser
-
Stel, slarvig och eländig spelkontroll, hopplös speldesign, urdumma fiender
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Jonas Mäki
Jag är inte fullt lika irriterad som Petter just nu, men samtidigt långt ifrån road. Jag blir beskjuten från vinklar som rent fysiskt inte är möjliga. Mina kulor träffar inte, trots att de ser ut att landa i fiendernas ansikten. De vägrar dö, jag dör. Jag börjar om, jag får adrenalin inpsrutat i hjärtat av Petter, jag dör igen. Överdoserar på adrenalinet (vilket jag inte gjorde förra gången jag fick två sprutor?). Jag dör igen. Och igen. Och jag vet fortfarande inte varför. Kane & Lynch är ett tappert försök att rama in gammal, eländig spelmekanik i ett fantastiskt häftigt koncept. Men det funkar inte. Det goda manuset räddar inte resten av spelet som faller platt. 4/10

Medlemsrecensioner

  • Eminemil
    " I'm so sick of you and your fucking rules! Lynch, do this, Lynch do that, Lynch stop murdering the hostages!" Kane & Lynch: Dead Men... 6/10
  • Sony
    Kane & Lynch var på förhand ett spel som jag såg riktigt mycket framemot. IO Interactive som tidigare underhållit oss med Hitman-spelen ville... 5/10
  • MisterMarshall
    Med blandade känslor startar jag Kane & Lynch. Det första man läste och såg från spelet verkade vara en suverän blandning mellan action och... 3/10
  • middlespirit
    Gamereactor gillade det inte, och skrev en väl tillspetsad recension där Kane & Lynch avfärdades som årets största besvikelse och ett enda... 7/10
  • Daz
    Spelet inleds med den dödsdömde Kane i sin fängelsell som sitter och försöker skriva ihop ett brev till sin dotter. Det är hans sista chans att... 8/10
  • B4ghd4d_B0b
    Under julveckorna 2006 så fick jag reda på att skaparna från Hitman-serien skulle skapa ett nytt och fräscht spel i branchen.. Jag läste samt... 6/10

Relaterade texter

Kane & Lynch: Dead MenScore

Kane & Lynch: Dead Men

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

IO Interactives hårt hypade ganstersaga är en riktigt sölig soppa. Petter berättar om årets största besvikelse...

GRTV: Kane & Lynch

GRTV: Kane & Lynch

NYHET. Skrivet av Bengt Lemne

Våra danska kollegor tog kamera och mikrofon med sig till IO Interactive för att spana in multiplayerdelarna av det kommande Kane & Lynch: Dead Men



Loading next content