Metroid Prime 3: Corruption

Det börjar inte bra. Faktum är att jag är halvt beredd att stänga av efter den första halvtimmen. Ovana vid den nya spelkontrollen och en seg, ooriginell början som är som stulen ur valfritt menlöst skjutaspel gör att jag smågäspar bakom spakarna. Långsamt promenerande genom långa, grå korridorer och en massa pratande med fula människor som tagna ur det första Half-Life. Vad ska detta föreställa, Metroid eller Söndagsöppet? Ett tråkigt Metroid? Snälla, säg att det inte är så.

Det är inte så. Efter ungefär en timme börjar spelet på allvar och vilket spel! I Corruption har Samus återvänt från planeten Aether och vaknar precis upp i cockpit på sitt beprövade skepp. Genast behövs hennes färdigheter när Rymdfederationen är under attack och tillsammans med tre andra (aningen töntiga) prisjägare beger hon sig ut på ett sista uppdrag.

Samus och hennes tre kollegor Ghor, Rundas och Gandrayda (som allihop hade kunnat vara tagna från en dålig kopia av X-Men, komplett med Mystiques och Icemans krafter) stöter på Dark Samus tidigt i spelet, men det är bara Samus som kommer (relativt) helskinnad ur det mötet, och trots att gänget bidrog med några coola sekvenser är jag glad att resten av spelet mer går i ensamhetens tecken. Corruption har betydligt mer mellansekvenser och dialog vilket skapar en mer definierad handling, men lyckligtvis slipper vi höra en massa av Samus som håller sig tyst som vanligt.

I mångt och mycket liknar förstås Metroid Prime 3 sina föregångare, men det har blivit mer strömlinjeformat i och med den nya kontrollen. Borta är det klaustrofobiska fastlåsandet för att kunna sikta på fiender, istället rör sig Samus helt fritt och använder bara siktet när det passar henne. Efter att ha spelat Red Steel kändes det som att Wii-fjärren helt enkelt inte lämpade sig till förstapersonsaction, men Retro har gjort precis allt rätt, och det här är helt klart den mest naturliga och intuitiva förstapersonskontrollen på konsol (efter, som sagt, en kort inlärningströskel).

Bytet av visir görs nu med en knapp och en snabb gest, medan alla olika strålvapen numera fungerar på samma gång, så vi slipper fipplandet som tog upp stora delar av Gamecube-kontrollen och gjorde en traditionell tvåspakskontroll omöjlig. Att hoppa genom komplicerade sektioner samtidigt som man pepprar anfallande fiender eller svingar sig med greppstrålen är inga problem. Hur bra Halo 3 och Bioshock än är kan jag inte föreställa mig att kunna göra lika komplicerade rörelser med en traditionell dubbelanalog.

Det finns egentligen bara ett problem med spelkontrollen och det är missilknappen som är placerad på "ner" på styrkorset. Det behövs någon sorts muterad, dubbelledad alientumme för att komma åt den knappen i stridens hetta utan att byta grepp. Men det är också den enda bristen i en annars klockren kontrolluppsättning.

Detta innebär att striderna blir mer intensiva och betydligt roligare, där de förut var något man nästan bävade inför. Kanske beror det på en mycket bättre spelkontroll, men Corruption känns inte alls lika svårt som de tidigare spelen. Bossarna kan vara lite elaka, men det är oftast logiska lösningar som krävs och Samus tål tillräckligt mycket stryk för att man ska kunna hitta svaga punkter och dela ut stora mängder pisk. Dessutom är det otroligt skönt att kunna börja om i början av striden om man ändå skulle bli besegrad, utan att behöva ladda om från tidigare sparpunkter. Frustrationen som bredde ut sig vid var och varannan boss i Echoes är totalt bortblåst.

Men fortfarande handlar Metroid väldigt mycket om utforskande och problemlösning. Efter tre spel är jag ännu inte helt överens med scanningsvisiret som hela tiden behövs för att lista ut pussel och hitta hemligheter, men att faktiskt ta sig genom alla kluriga pusselsektioner är hur kul som helst. Det är precis lagom svårt för att man ska känna sig smart när man lyckas men tillräckligt enkelt för att inte sakta ner tempot för mycket. Utöver skjutandet används också Wii-kontrollen i olika moment som att vrida på kranar, dra i spakar och peta på knappar, något som ytterligare skapar skön inlevelse utan att urarta i påklistrade minispel.

En stor skillnad mot tidigare är att spelet är indelat flera mindre sektioner. Visst, det har det varit förut också, men eftersom man nu reser mellan olika planeter eller olika landningsplatser i sitt rymdskepp blir det mycket smidigare att snabbt ta sig tillbaka till redan besökta områden för att prova sina nya färdigheter. För såna finns det förstås massvis av. För första gången i Samus historia börjar vi faktiskt med en rad förmågor utan att behöva samla på sig grundläggande saker som bollformen eller bomberna.

Numera kan även rymdskeppet uppgraderas för att fylla fler funktioner än bara transport, men viktigast av allt är den nya dräkten som, i utbyte mot en värdefull energitank, gör Samus mångdubbelt starkare under några ögonblick. Den här förmågan är helt nödvändig för att inte bosstriderna ska dra ut på tiden, men samtidigt är det alltså en riskabel avvägning om man ska våga offra sin energi. Dessutom är det, minst sagt, en experimentell teknik som visar sig ha vissa negativa bieffekter allt eftersom handlingen fortskrider.

Metroid Prime 3 är också snyggt som fasen. Visst, Wii har inte i närheten av samma grafiska prestanda som övriga moderna konsoler, men väldigt ofta glömmer jag bort de kantiga miljöerna, mycket tack vare en strålande design och oerhört varierade världar. Trots den klart förbättrade grafiken flyter spelet på i 60 bildrutor per sekund, vilket tillsammans med spelkontrollen skapar en fantastisk inlevelse.

Retro Studios har sneglat lite på Xbox Live och genom att spöa fiender, scanna en massa saker och hitta föremål får man olika poäng som kan användas för att köpa bonusprylar som konceptbilder och en prydnad till rymdskeppet. Det här skapar ytterligare motivation att verkligen hitta precis allt, som om spelets traditionella procentsammanställning i slutet inte gjorde det. Vi slipper det påklistrade flerspelarläget från tvåan (gudskelov) och istället kan man ägna sig åt att söka rätt på varenda liten uppgradering. Metroid Prime 3: Corruption tar ungefär 20 timmar att klara från början till slut, vilket inte inkluderar att hitta allt.

Metroid Prime 3: Corruption är precis så bra som jag anade när jag först fick prova på det för över ett år sedan, och som Nintendos första storspel på konsolen (ett ombyggt Gamecube-spel räknas inte, tycker jag) lyckas det både utnyttja hårdvaran på precis rätt sätt och sätta en hög standard för andra att följa. Det kanske inte direkt var någon överraskning, men äger du en Wii måste du bara köpa det här. Samus fortsätter att vara min bästa kompis.