State of Decay

Zombie- och skräckspel jobbar som bekant med överraskningsmoment. Den där "du trodde att allt var lugnt, men tji fick du"-grejen som är så beprövad. Att ett spel lyckas överraska till den grad att jag själv förvandlas till en levande läskfontän som sprutar ner halva vardagsrummet innan spelet knappt börjat är däremot nytt.

Undead Labs anser tydligen att presentationer är ruskigt överflödiga. Det som möter mig i State of Decay är en svart anonym laddningsskärm följt av, just det, zombies. Till symfonin av mina egna hostattacker sadlar jag rollen som Marcus, butikssäljare och självbefodrad zombiebankare, för att rädda min datorstyrda kompis. Först efter slagsmålet börjar de naturliga frågorna att ställas: vad i hela Hässelby är det egentligen som händer, och varför?

Tacksamt nog fattar Undead Labs att vi sett en och annan zombieapokalyps i våra dagar. Handlingen i State of Decay måste naturligtvis genomgå det där krystade stadiet av chock och förvirring som zombiehistorier bygger på, men här tvingas vi inte vada med spelad överraskning upp till näsan särskilt länge.

Då Marcus och Ed varit på otroligt läglig campingtur i vildmarken har dom missat det allra senaste, om man med det allra senaste menar att alla försöker bita fejset av varandra. Det betyder också att resten av den (levande) befolkningen hunnit anpassa sig någorlunda till situationen. Ett fräscht grepp runt en urtvättad klyscha, som gör att vi slipper mellansekvenser torrare än mandelkubb där alla måste genomgå en smärre livskris för att komma in i matchen.

State of Decay ger oss istället en rak och öppen sandlåda där allt handlar om överlevnad och strategi. Spelvärlden är tillgänglig från första stund. Du kan gladeligen styra stegen dit gymnastikskorna tar dig, samtidigt som du kan räkna med att var dit än är kommer det att vara förknippat med livsfara. Som överlevare ställs du inför en konstant ström av beslut som faktiskt känns tunga och betydelsefulla.

Är det värt att utforska snabbköpet efter mat, trots tydliga tecken på zombiekonvent? Ska de överlevare du precis räddade få bli del av din flock (när du vet att det blir fler munnar att mätta)? Kör du vrålande bil eller smyger som en backpackerninja till fots? När klockan tickar och dina medmänniskors liv står på spel gäller det att tänka snabbt, effektivt och inte sällan med en tillfredsställande dos övervåld.

Nyckeln till State of Decay ligger i detaljerna. Här finns både djup och variation. Du kan och bör byta huvudkaraktär med jämna mellanrum, annars finns det risk att de går in i väggen av stress och utmattning. Varje spelbar karaktär har dessutom olika färdigheter så som ledarskap, atletisk kropp eller teknisk kompetens. Utöver dessa silverstråk utvecklas universala kunskaper som närstrid och skjutvapen allt eftersom du använder dem.

Kondition skall inte glömmas eller förringas i dessa sammanhang. Att punktera någons bröstkorg med en ringrostig golfklubba är slitsamt jobb, odöd eller inte. Tappar du flåset helt svingar du dina vapen med blodtörstigheten av en drogad Teletubby och kan dessutom inte fly fältet när dina fiender skrattat färdigt. Har dina stridskamrater också suttit lite för mycket framför Gamereactor ligger ni riktigt pyrt till. Samtidigt är det i dessa stunder då State of Decay får skina som allra klarast. Ångesten av att bli överrumplad bryter ut i ett frenesi av helvetiska svordomar som långsamt övergår till en känsla av blodig seger när (och om) du undkommer med livhanken i behåll.

Sandlådan innebär att du antingen kan välja att driva huvudhandlingen framåt eller som bäst driva runt och samla resurser, utföra mindre uppdrag eller träffa nya överlevare. Även om det är roligt att loda runt som en hemlös gör du bäst i att etablera en hembas där du och dina vänner kan frodas. Runt omkring din hembas kommer nämligen zombies vara mindre vanliga, och genom att samla material samt fler överlevare kan ditt högkvarter växa.

Resan från koja till slott är riktigt imponerande. Träningslokaler, sovsalar och trädgårdar är bara exempel på nyttiga renoveringsprojekt. Kombinationen av att värna om de sina, köpslå med andra samhällen och tvingas tänka på något så basalt som tillgången på rent vatten ger State of Decay en mustig rå känsla som driver hem den skoningslösa poängen: här handlar det inte om att vinna, det handlar huruvida du kommer att få se solen gå upp i morgon.

Men baksidan då? Självklart är detta sköna zombielir inte bara guld och gröna skogar. Grafiken, och särskilt karaktärsdesignen, lämnar en hel del att önska. Animationerna kunde definitivt vara bättre. Att varje mellanmjölkzombie kan grymta ur sig bättre röstskådespeleri än de mänskliga karaktärerna säger en hel del. Manusförfattaren borde stundvis tagits ut bakom Undead Labs och pryglats med påskris. Samtliga medarbetare på byrån verkar dessutom sakna körkort, då motordrivna fordon i State of Decay agerar ungefär lika naturligt som Tyra Banks på bästa sändningstid.

Spelet ger genomgående en känsla av att om det bara fått lite, lite mer tid på ritbordet skulle det ha blivit så mycket bättre. Trots dessa naggande detaljer kvarstår dock en oslipad pärla med en härlig tvist. Det är inte svårt att se varför spelet tävlar i nedladdningshysteri med fenomenet Minecraft, och har du det minsta tråkigt i sommarvärmen kan du gott svinga lite järnrör i State of Decay med gott samvete.

Oliver Thulins åsikter om State of Decay: Year-One Survival Edition (Xbox One)

Våra nya konsoler har tvångsmatats med återutgivning på återutgivning av gamla spel sedan de släpptes, i princip. Nu är det Undead Labs tur att ge ut en HD-version av deras zombieäventyr med titeln State of Decay: Year-One Survival Edition. Vi övervägde att koka ihop en helt ny recension för denna utgåva men efter att ha tillbringat en helg med spelet och jämfört mina tankar med vår redan existerande recension av originalsläppet kändes det rimligare att uppdatera den gamla texten med de färska intrycken. För det har faktiskt inte hänt så mycket sedan vi sist spelade State of Decay.

Xbox One-versionen av spelet bjuder såklart på den betydligt högre upplösningen 1080p och något skarpare texturer. Spelets bilduppdatering haltar inte lika ofta som jag upplevde att det gjorde på Xbox 360 och jag stötte på klart färre buggar under min resa genom de zombiefyllda vildmarkerna. Däremot kommer man inte ifrån att spelet som såg gammalt ut reda på den förra generationens konsoler idag är direkt fult, rent ut sagt. Världen känns platt, animationerna på både zombies och överlevare känns som hämtade från något du sett på Playstation 2 och objektens geometri ställer ibland till det för dig när du behöver komma undan snabbt. State of Decay: Year-One Survival Edition är rent visuellt en rätt otrevlig historia, högre upplösning till trots.

Men precis som fallet var med originalet börjar ett väldigt djupt och belönande överlevnadsspel urskiljas när man kommer över den tråkiga ytan och den intetsägande inledningen. Medan Resident Evil handlar (eller handlade) om skräck, klaustrofobi och pussel och Dead Island om överdriven slakt handlar State of Decay om att tillsammans med andra överlevare bygga upp ett litet samhälle med resurser och utforskande. Till en början kan det kännas som att spelet skriker efter ett samarbetsläge men det är inte vad State of Decay vill erbjuda.

Denna utgåva kommer paketerat med två expansioner kallade "Lifeline" och "Breakdown", vilket höjer spelets livslängd och värde. Vi har också ett gäng nya vapen, fordon och karaktärer att leka med. En kul bonus är att de som ägde Xbox 360-versionen av spelet får en tidsbegränsad rabatt på 33 procent. Det går utmärkt att överföra sin gamla sparfil till den nya versionen och det finns också en karaktär vid namn Gurubani Kaur som är exklusiv till de som ägt spelet sedan tidigare.

Jag tycker att betyget vi gav State of Decay från första början står sig. Det är ett spännande spel som står på sina egna ben i den flodvåg av zombiespel vi vadat i de senaste åren och jag rekommenderar det särskilt till den skaran av människor som värderar intressant spelmekanik och spännande koncept framför flashig grafik.