Robocop

Vad gör man när ett spel är så dåligt att det
egentligen inte borde få kallas för ett spel och du
ändå måste spela det i minst tre timmar? Skriker sig
hes medan man skadar sig själv fysiskt? Hoppar från
balkongen eller häller avsiktligt ned två liter
hallonsaft i redaktionens Xbox? Jag kan avslöja att
jag höll mig från samtliga ovanstående förslag, även
om alla lockade mer än att genomlida Robocop. Faktum
är att jag somnade och när Mäki väckte mig eftersom
jag enligt uppgift "snarkade högljutt" i redaktionens
spelrum hoppades jag innerligt att Robocop till Xbox
bara hade varit en febrig mardröm. Så var dock inte
fallet och jag delar härmed ut det lägsta betyget i
Gamereactors historia.

Paul Verhoevens berättarmässigt strålande, tekniskt
felfria actionrökare är fortfarande en favorit i min
egen filmsamling. Klockren framtidssatir blandas med
råkokt action och trovärdigt manus. Att göra spel
baserat på filmen Robocop framstår därför som
någonting tacksamt och väldigt åtråvärt, trots filmens
ålder. Därför är det extra sorgligt att se hur Titus
inte bara slarvat bort en klockren filmlicens utan
skändat den glansiga polisroboten så styggt att jag
med jämna mellanrum tvingas lägga huvudet i händerna
och bara jämra mig. Nu är det ju inte så att detta är
det första spelet som baserats på filmen Robocop,
däremot det mest avskyvärt värdelösa.

Detta är, utan någon som helst tvekan, det absolut
sämsta Xbox-spelet som släppts och den mest
vedervärdiga smörja jag testat sedan jag genomled det
numer klassiska skräpspelet Winter Olympics till Super
Nintendo. Jo, japp, både Whacked och Superman: Man of
Steel... även Terminator: Rise of the Machines är
bättre spel, bättre på alla sätt och vis.

Du intar rollen som den benhårde supersnuten och från
ett traditionellt förstapersonsperspektiv gäller det
att rensa staden på aggressivt avskum. Äventyret
inleds med en inledningssekvens som är så uselt gjord
att jag direkt brister ut i ett skrikande hånskratt
som sedan aldrig tycks ta slut. Robocop sladdar in i
en fiendeockuperad zon i stadens smutsigare kvarter,
hoppar ut genom polisbilens tak och vrålar ljudligt:
"You are under arrest!". Det är beundransvärt hur
animerarna på Titus lyckats göra grumlig gulasch av
vad som ser ut att vara en ganska enkelt uppbyggd
karaktär med egentligen bara en mun som rör sig
mänskligt. På det sättet de sedan skapat tidernas
absolut sämsta läppsynk där Robocops kinder formligen
går sönder medan han rör på munnen samt hur de
följande explosionerna ser ut är två av orsakerna till
det tidigare nämnda hånskrattet.

Efter detta bjuds man in i ett menysystem och en
övergripande presentation som är tänkt att efterapa
filmens klockrena atmosfär. Menyerna är svarta med
gröna blippar, detta följs av en nyhetssändning som
till att börja med inte alls ser ut som en
nyhetssändning och heller inte låter som en. Istället
för att skapa en animerad sekvens likt den i filmen
eller exempelvis i Freedom Fighters får man se en
djupfryst, flintskallig, tecknad gubbe i en pytteliten
ruta vilket åtföljs av rullande text om diverse
hänsynslösa brott i staden. Det är sedan dags för
Robocop att välja till vilken stadsdel på kartan han
vill åka för att bekämpa det framtida Detroits tyngsta
brottslighet.

När spelets första uppdrag väl startar är man skärrad,
dock inte nära på så skakad som man är efter att ha
lidit igenom de första 20 minuterna. Det första som
slår mig är hur vansinnigt, gräsligt fult spelet är.
En kantigt odetaljerad hand med tillhörande pistol,
gjord av en, max två polygoner, är det enda som syns
av Robocop. Banorna är gråa och gråbruna
gränder/korridorer med diverse kantiga balkonger och
ibland även fönster som utsmyckning. Utspridda över
dessa brungrå polygonkorridorer är spelets fiender,
som alla skjuter vilt mot vår trogna rättskämpe. Dessa
fiender består av två stycken hysteriskt fula
karaktärsmodeller, som dessutom utrustats med den
dummaste, eller mest obefintliga, artificiella
intelligensen jag någonsin stött på. Hur nära du än
kommer en av dessa fiender eller hur mycket du än
skjuter på dem, vägrar de röra på sig.

Det andra som slår är den omåttligt värdelösa
spelkontrollen. Egentligen är jag faktiskt lite osäker
på om det ens får kallas för spelkontroll eftersom man
aldrig någonsin har speciellt mycket kontroll över
Robocop. Att sikta är en mardröm eftersom precision är
något som de talangfulla utvecklarna hos Titus
Software helt enkelt struntat i. Däremot går det
faktiskt att röra sig både framåt, bakåt och sidleds,
även om det gnekigt robotaktiga ljudet förstärkts in i
absurdum och blir tillsammans med Robos auto-sikte de
två faktorer som till slut får mig att hälla den där
hallonsaften i redaktionens Xbox för att sedan slå en
snygg mollbergare utfrån balkongen.

Jag skulle enkelt kunna fortsätta rabbla upp alla de
hundratals misstag utvecklarna bakom denna smörja
gjort, och avsluta med att fördöma Robocop till den
eviga och bottenlöst djupa skräpkorgen (från
helvetet). Istället vill jag varna alla väldigt
noggrant att inte, under några omständigheter, gå nära
detta spel någonsin. Om du ser fodralet i butikshyllan
är det bara att blunda, hålla andan och springa hem
till duschen på direkten.