Thunder Kid

Tryckte ni någonsin sådana där frukttuggummin i automaterna på ICA när ni var små? De var färgade i alla världens pastellfärger, stenhårda och smakade himmelskt syrligt och gott i två minuter - innan de övergick till att smaka Yes-diskmedel. De finns i och för sig fortfarande, tror jag, men vem skulle som sund vuxen frivilligt vilja mata sig själv med den bakteriehärd som frodas i sådana automater? Utvecklarna på Renegade Sector Games bjuder med Thunder Kid in till att återbesöka barndomens upplevelser - på tryggt avstånd från potentiella smittsjukdomar.

I rollen som Thunder Kid, en yngling som sedan barnsben tränats till att bekämpa Robot Royalty, skjuter jag mig igenom lågupplösta och klaustrofobiskt trånga korridorer. Här hade recensionen kunnat sluta. Det är vad det är; en knappt timmeslång skjutare i låst tredjepersonsvinkel som kan liknas lika mycket vid Returnals bullet-hell-strider som Mega Mans färgpalett, linjäritet och hejdlösa kaos.

Men det är helt uppenbart att Renegade Sector vet vad dom gör, de jobbar med begränsningen. Trängseln och fiendernas aldrig sinande skotteld skapar en simpel trial and error-mekanik som jag för en gångs skull uppskattar. Alltid vet jag vad gjort för fel: jag siktade fel, jag rörde mig fel. Det handlar aldrig om vapentyper, specialskott eller avancerade manövrar på styrspakarna. Jag hoppade eller sköt illa, jag förutsåg inte fiendernas mönster.

Med en underbart retroinspirerad design med mängder av rosa, turkosa och gula texturer som nästan smakar genom skärmen, laddningstider som aldrig tvingar mig till avbrott och en lika basal som responsiv kontroll, plöjer jag igenom banorna och hinner knappt ens reflektera över att det kanske borde vara lite svårare. Många fiender går nämligen att bara springa förbi, och på grund av att det helt saknas andra spelmässiga belöningar än att ta sig vidare till nästa bana, blir det därför ett lite för lätt knep att ta till så fort utmaningen blir svår. High score-listor biter inte på mig, och jag hade i så fall önskat något liknande en ny dräkt eller en ny färgpalett för utförda delutmaningar.

Där kommer, hur som helst, bossarna in. De sätter på prov allt jag lärt mig under föregående bana, och går naturligtvis inte att rusa förbi. Med dansanta steg och tungan rätt i mun undviker jag skott och lasrar, kontrar för glatta livet och upplever stundtals att jag inte haft så roligt med en tredjepersonsskjutare sedan nämnda Returnal. Samtidigt återfinns här ett irriterande problem som Selena aldrig behövde brottas med. På grund av att fiendernas skott består av platta sprites är det inte sällan svårt att bedöma deras räckvidd i förhållande till Thunder Kids "hitbox", och ibland kan jag tycka att jag träffas lite väl godtyckligt mellan varven.

Sedan tar det slut, efter en knapp timme. Även om det kan kännas lite snopet, som om jag knappt hunnit bli varm i kläderna, så uppskattar jag greppet. Variationen på fiender, spelmekanik och miljöer är ju - trots sitt välgjorda grundutförande - närmast obefintlig. Ett längre spel hade likt automattuggummit troligen fått en fadd smak av något man snart velat spotta ut. Nu förblir Thunder Kid från start till mål en enkel och prestigelös nostalgitripp till barndomen för priset av drygt 60 tuggummin (som du ändå hade blivit sjuk av).