Tunic

Det är omöjligt att prata om Tunic utan att nämna Zelda. Alla trailers, bilder och information vi fått ta del av har Zelda-inspiration överallt. Men vet du vad? Den lilla rävens äventyr är bara ett Link-äventyr till utseendet. Den Dicey-utvecklade titeln är nämligen både välbekant och annorlunda, samt lika förtjusande som överraskande och krävande. Det här är en odyssé som har gjort mig helt beroende de senaste veckorna.

För alla som missat Tunic, så dök det upp för första gången under E3 2017. Utvecklingen av spelet inleddes av en enda person som lyckades få Xbox-teamet och Finji att satsa på hans projekt för att kunna förverkliga idén. En idé som framför allt vädjar till nostalgin hos dem som redan börjat plocka grå hårstrån vid tinningarna, för Tunic vill ta oss tillbaka till instruktionsböckernas tid, till känslan av att upptäcka de äventyr vi njöt under den period i livet när det som oroade oss mest var att klara ett matteprov eller att komma ihåg att kliva upp tidigt på morgonen under helgerna för att titta på tecknade serier på TV.

Låt oss vara tydliga. Det här är ett äventyrsspel som utan tvekan har en del Zelda-toner, särskilt från NES-originalet, komplett med Metroidvania-inslag och till sist kryddat med lite Dark Souls. Du får ursäkta den sista referensen, men det är bästa sättet att beskriva svårigheten som vissa av bossarna bjuder på, och det är något som spelets skapare själv har erkänt. Men oroa dig inte, det kommer inte i närheten av FromSoftwares överdrivna svårighetstoppar på något sätt.

Tunic är långt ifrån en så kallad dungeon crawler, utan kastar dig in i en enorm värld som i sin tur utgör spelets största pussel. Du kommer att behöva motionera hjärnan ordentligt när du leta efter vinklar och vrår att ta dig fram genom, konsultera en karta (som jag hade varit tacksam om den var något större), vandra runt i olika områden tills du ser en passage som du inte sett tidigare, försöka upptäcka nya spelmekaniker och så vidare.

Under ditt äventyrande som en liten rävhjälte har du ett mycket intuitivt stridssystem till ditt förfogande, där du får hushålla med uthålligheten medan du attackerar och använder magi. När du allteftersom får nya föremål som ger dig egenskaper - till exempel en krok som lockar till sig fiender, en stav som skickar ut eldklot och mycket annat - kan du sedan binda dessa till en knapp för snabb åtkomst. Du kan också förbättra dina egenskaper genom att skaffa vissa föremål och ge dem som offergåvor till statyer som fungerar som checkpoints. När du dör förlorar du pengar som du behöver för att köpa prylar, men du kan få tillbaka dem genom att röra din själ på platsen där du dog.

Detta, i kombination med förekomsten av samlarobjekt och en stor värld med olika sektioner och landskap, verkar kanske vara ganska standardmall 1A för denna typ av spel. Så vad är det med Tunic som gör det så speciellt? Jag skulle kunna säga att det faktum att bruksanvisningen till det är ett samlarobjekt som du kompletterar genom att hitta spridda sidor är ett bra exempel på hur unikt det är, men det vore att bara skrapa på ytan av dess karaktär.

För den som har begränsad erfarenhet av TV-spel är det svårt att förstå deras upplägg. Nästan allt är nytt och man måste stanna upp och observera, dunka huvudet i många väggar, experimentera, börja förstå logiken som definierar dem och framför allt leta efter information eller förlita sig på de instruktionsböcker som redan är ganska sällsynta. Med åren blir det lättare att läsa språket, du märker dofter som du känner igen, det är mindre svårt att upptäcka mönster, mekanismer och till och med designtekniker. Det tar kortare tid att lära sig att hantera det.

Det som är intressant med Tunic är inte att det är en gulligt dungeon crawler med massa utforskande, utan att det lyckas få dig att redan från start känna dig som en nybörjare på spel igen. Att se den här söta räven vakna upp på en strand utan att veta vart den ska gå, med skyltar skrivna på ett (till synes) obegripligt språk, är den första ledtråden på den väg av förvirring som bygger ditt äventyr. Småningom förstår du att det finns något som inte riktigt stämmer och att saker och ting inte är som du trodde.

Dess pussel är i själva verket uppdelade i olika lager. De ytliga är de som är nödvändiga för att komma vidare i en handling som du knappt förstår förrän mot slutet, men den här världen döljer mycket, mycket mer, med början i en instruktionsbok vars verkliga innebörd sträcker sig längre än man kan föreställa sig. Dess sanna hjärta ligger i de dolda pussel och mekanismer som alltid slutar med ett "Aaaaahh!" på etyt sätt jag inte upplevt från ett TV-spel på oerhört länge. De där ögonblicken som uppstår när du börjar förstå Tunic och inte bara tittar på det.

Jag skulle också kunna säga att Dicey fuskat lite för att förvirra spelaren, men det är svårt att argumentera mot detta när premissen i slutändan tvingar dig att tänka utanför lådan. Det är svårt att följa den process utvecklaren väver, men bit för bit passar pusslet ihop, språket börjar bli synligt och det är just där, i precis det ögonblicket, som man verkligen kommer i kontakt med världen.

Det är också viktigt att förstå att Tunics verkliga strategi må vara originell och charmigt nostalgisk, men det är ett tveeggat svärd. Att flytta in i en värld där allt verkar vara en enda stor gåta och där ledtrådarna är kryptiska, kan vara lite för snurrigt för många. Det finns de som kommer älska denna titel för dess aura, dess vackra konst, dess enkla strider eller dess subtila musik (Chrono Trigger-tonerna i den första skogslåten är oemotståndliga) och samtidigt kommer de att hata hur det vägrar att ge enkla ledtrådar. Och det är helt logiskt.

Det börjar med att kännas som ett Zelda med Souls-undertoner, men för varje timme som spelas går det längre och längre från dessa båda giganter. I slutändan är Tunic ett spel som vet hur man bygger en upplevelse med sin egen identitet och som bryter den fjärde väggen för att ta dig ännu djupare in i den mystiska värld som byggts upp. Jag erkänner att jag fortfarande har svårt att förstå delar av historien och att jag fortfarande har mysterier att lösa, men något jag däremot vet helt stensäkert är att det är ett av de bästa spelen jag avnjutit på mycket länge.