Gunborg: Dark Matters

Ett enormt rymdskepp svävar någonstans ute i yttre rymden, fyllt med taggiga ytor, skjutglada fiender och massor av lasrar. En liten krigare ställs mot hela farkostens samlade försvarssystem och den lilla krigaren råkar vara jag. Utan vidare introduktion står jag där på hallgolvet till Gunborgs inledande bana. Utrustad med ett brett lasersvärd, en strålsköld samt en ryggsäck som låter mig trippelhoppa ger jag mig ut i vad som verkar vara ett försök att förena Super Meat Boy och Hollow Knight i en sorts synthpumpande science fiction-mix i sann arkadanda. Gunborg: Dark Matters vill vara väldigt mycket men har ofta svårt att nå upp till sina egna ambitioner.

Konceptet i Gunborg är enkelt och väl beprövat många gånger om i den breda djungel av liknande sidscrollande plattformsspel som gjorts tidigare och går ut på att hoppa, slåss och skjuta sig igenom ett en mindre uppsjö av nivåer. Banorna som finns tillgängliga är för det mesta riktigt simpla och går i regel att ta sig igenom på ett fåtal minuter vilket gör Gunborg till ett enkelt tidsfördriv om man vill få tiden att gå under en kortare stund men blir snabbt enformigt i längre sittningar. Tyvärr är det inte speciellt mycket motstånd som bjuds på under spelets gång utan nivåerna i Gunborg är i stort sett begränsade till ett fåtal rum där det ska manövreras runt en bana där antingen taggiga ytor eller laserstrålar står för det största motståndet. Inte sällan finns det också en och annan fiende utplacerad på en strategisk punkt för att göra framfarten något svårare.

Tyvärr ökar svårighetsgraden sällan så mycket att Gunborg någonsin känns speciellt givande att ta sig igenom. Förändringarna i utmaningen är minimala och jag blir aldrig introducerad till några nya mekaniker eller färdigheter under spelets gång utan får istället snällt nöja mig med mina trippelhopp som fanns med från start. Inte förrän i de allra sista nivåerna höjs svårighetsgraden på ett märkbart sätt och då till en direkt omotiverad nivå som inte alls känns i linje med den tidigare utvecklingskurvan. Visst var det roligt att Gunborg äntligen kommit igång men med en sådan chockhöjning kommer också en frustration i att spelet helt enkelt inte förberett mig på detta och när jag väl började känna att jag kommit in i det tuffare upplägget var spelet plötsligt slut, efter 12 banor. Snopet.

När Gunborg är som bäst är det dock bitvis ganska underhållande. Utöver svärdet har jag som sagt tillgång till en strålsköld som reflekterar allt som riktas mot mig under ett fåtal sekunder innan den behöver laddas om på nytt. Att lyckas manövrera runt en grupp fiender samtidigt som jag ömsom hugger, ömsom reflekterar tillbaka dräggens egna skott mot dem själva är en kittlande känsla som faktiskt infinner sig i sällsynta fall. Fallna utomjordingar lämnar också efter sig sina laserpuffror som jag kan plocka upp och bruka tills ammunitionen sinar och de tillför faktiskt ett extra lager spänning till stridens hetta även fast siktet i vissa fall känns ganska svårmanövrerat. Om jag lyckas ta död på en viss mängd fiender i rad, utan att själv ta skada går jag in i "Dark Matter"-läget där egenskaperna av mina vapen förhöjs och jag blir ännu farligare fram tills att jag blir träffad och min combo tar slut. Även fast det förhöjer upplevelsen att se vad den mörka materian gör med de olika puffrorna så gör banornas korta natur att jag sällan får använda läget i någon större utsträckning innan det roliga är över, vilket är synd.

Att kontrollera min hjälte är en enkel företeelse och kontrollschemat är väl uttänkt i nästan alla bemärkelser. Med "nästan" menar jag att någon under utvecklingen tyckt att det är en bra idé att lägga hoppknappen på L2 (till PS5), något som drastiskt försämrar precisionen i de mer svårmanövrerade hopp-utmaningarna då det tar alltför lång tid att få ner avtryckaren hela vägen för att effektivt kunna trippelskutta igenom en laserfylld passage. Lyckligtvis går det att ändra min layout på kontrollen och efter att jag bytt från L2 till X-knappen blev min manövreringsförmåga många gånger bättre. Jag hade dock önskat mig någon typ av dash-funktion som jag tror dels hade kunnat göra striderna mer intressanta men också skapat fler variationsmöjligheter i utformningen av plattform-bitarna som ganska snart blir långtråkiga i brist på ombytlighet.

Rent stilmässigt sitter Gunborg: Dark Matters inne på en del charm och jag gillar hur utvecklaren Rickard Paulsson har byggt upp en intressant enkelt animerad värld fylld av snygga neonfärger och design. Det retrofuturistiska soundtracket, komplett med en ständigt pumpande synth för tankarna till 80-talets spelhallar på ett märkligt nostalgiskt vis och skapar tillsammans med de väl integrerade ljudeffekterna en spännande ljudbild som förhöjer upplevelsen markant. Dual Sense-kontrollen gör även denna gång ett utomordentligt jobb med att förmedla det som händer på skärmen direkt in i mina handflator och vare sig det handlar om den svischande känslan från ett svärdhugg eller motståndet från avtryckaren till mitt laservapen så tar PS5:ans handkontroll mig rakt in i situationen och gör underverk för min inlevelse.

Även fast grundkonceptet finns där så lämnar Gunborg: Dark Matters lämnar en del att önska sett till svårighetsgrad, längd och variation. Med 12 ynka banor att erbjuda plus 3 bonusnivåer går det alldeles för fort att ta sig igenom för att jag ska kunna utveckla någon typ av mersmak. När striderna ges tillräckligt mycket utrymme så gör sköldens reflekterande egenskaper dock att jag jag bitvis har riktigt roligt, även fast det endast gäller under kortare passager och om jag hade fått bestämma så hade jag slängt in betydligt fler fiendemöten samt många fler bossfighter än det fåtal som står att finna just nu. Kanske om varje bana hade fått en egen boss så hade spelet blivit mer av en utmaning då varje nivå kunde ha givits mer av en egen identitet. Den visuella stilen och musiken skapar dock tillsammans en givande atmosfär som jag gärna hade sett mer av i framtiden men just här räcker det inte riktigt för att lyfta Gunborg: Dark Matters till några högre skyar.