Tamarin

Vad händer när man blandar barnfilmen Djungeldjuret Hugo och N64-lirer Jet Force Gemini? Svaret stavas Tamarin, och i denna gulliga actionsoppa får vi ratta ursöta apor som med hjälp av hårdsmattrande maskingevär ska ta ut sin hämnd mot ondskefulla insekter. Om premissen låter märklig så är det för att den är det också. Tamarin är nämligen ett hopkok av genrers och stilar, och den gulliga framtoningen skär sig rätt rejält mot den actiontunga strukturen som äventyret ändå besitter.

Du kontrollerar Tamarin, en liten apa som en dag får se sin apfamilj bortrövad av en armé taskiga insekter och skalbaggar. Varför krypen är dumma mot dessa apor förtäljer inte historien, men Tamarin gör givetvis det enda rätta och beväpnar sig till tänderna med pistoler och maskingevär för att sedan ge sig ut på ett korståg för att rädda sin familj och krossa varenda myra och nyckelpiga i sin väg.

Kontrollen som ska hjälpa dig att genomföra detta uppdrag är dock tyvärr sladdrig och oprecis till tusen, och att pricka dina måltavlor är ofta ett mindre helvete då siktet flyger och far över hela skärmen. Jag ska inte gå så långt att säga att kontrollschemat är trasigt, men att det inte är roligt att använda är en sak som är klar. Det är sedan givetvis en grej när man enbart måste mota bort svaga myror, men när man möter tuffare motstånd som stryktåliga skalbaggar blir det ofta segt och extremt tråkigt. Att behöva zick-zacka från sida till sida samtidigt som du försöker pricka en fiende som tål alldeles för mycket skada är nämligen inte roligt, och även om du har en arsenal med olika krutpåkar så lyser underhållningen med sin frånvaro.

Tamarin erbjuder dock inte bara action utan under vissa stunder måste du klara dig utan dina vapen för att istället utföra simpelt plattformande. Detta genre-växlande gör dock inget för att lyfta underhållningsvärdet speciellt nämnvärt utan det är snare en blek kopia av Banjo-Kazooie utan finess, utmaning eller charm. Problemet här är återigen att kontrollen känns oprecis och kladdig, och det finns liksom inget flyt i ens rörelser. Vissa mer utmanande hopp sker därtill per automatik då du enbart behöver ställa dig på en ruta och trycka på en knapp, och det är såklart tråkigt, oinspirerat och dåligt utformat för någon som söker utmaning och interaktion.

Grafiken får sedan godkänt, men det är absolut inget snygg lir vid bjuds på här även om designen kan dra tankarna till en del gamla N64-pärlor. Musiken är dock förmodligen det bästa med titeln överlag och den största underhållningen får man förmodligen av att bara sitta i startmenyn och lyssna på de trallvänliga låtarna som känns uppmuntrande, glada och mysiga. Att Tamarin enbart är en skugga av andra, och bättre, spel är däremot överlag ganska glasklart och även om det inte är spelmekaniskt trasigt så gör du bäst i att undvika detta äventyr helt och hållet. Tamarin och dennes bortrövade apfamilj får klara sig själva helt enkelt.