Bioshock

Ur askan i elden är ett uttryck som våra kära spelhjältar allt för ofta kan känna igen sig i.
Så är även fallet för Bioshock's protagonist Jack.
Efter att ensam ha överlevt en våldsam flygolycka någonstans i de norra haven tar han sig till ett avlägset fyrtorn, huvudentrén till undervattensmetropolen (phuh!) Rapture.

Rapture, som vi som spelare får utforska, är knappast vad det en gång var. Byggt som en fristad för världens främsta vetenskapsmän, konstnärer och affärsmän, undangömd på havets botten var staden en gång en art decor lysande stjärna i havsdjupet, där vetenskap och konst frodades i ett veritabelt utopia. Dock får stackars Jack ett helt annat mottagande.

Genom kraftig genmanipulation och ett blodigt inbördeskrig har Rapture förvandlats till ett helvete. Splicers, innvånare som blivit helt förstörda av alla gen-cocktails strövar runt i staden i jakt på Adam, byggstenarna bakom genmanipulation. Dock är även spelets ikoniska Big Daddies på strövtåg igenom staden, skyddandes sina Little Sisters som skördar lik på Adam med smått oroväckande stora nålar. Dessa Big Daddies fungerar som bossar genom spelet, så man måste få tag på Adam för att överleva, och det bästa sättet är dessa Little Sisters. Ur askan I elden som sagt, men även ett mycket bra val från utvecklarnas sida.

För plasmiderna spelar en stor roll hela spelet igenom. Förutom det klassiska upplägget av skjutdon så finns även dessa speciella förmågor till hands. Att frysa en fiende på plats för att sedan slå sönder den orörliga is-stoden är väldigt tillfredsställande, så även att med eld-plasmiden tutta på oljefläckar, eller att med el-plasmiden sätta de automatiska kanonerna, kamerorna eller de flygande väktar-robotarna ur spel för att sedan hacka dem och på så sätt få ett litet övertag.

För att få dessa plasmider måste man dock samla på sig tillräckligt med Adam, vilket gör att du måste ta itu med Bid Daddies. Detta kan vara en utmaning till en början, då dessa dykardräktsklädda monster inte bara tål magasin efter magasin med kulor, utan även är försedda med gigantiska borrar på sina arma. Därför krävs det en hel del list när man som nykomling ska ta ner en Big Daddy. Som tur är låter dessa dig vara så länge du håller dig ifrån dennes Little Sister eller håller vapnen i styr. Men vill man vara fin får man lida pin. Speciellt om vara fin innebär mumsiga plasmid-krafter.

Detta är ett exempel på hur smart Bioshock är, då man kan utnyttja miljöerna för att göra livet surt för alla Big Daddies. Visst kan du låta pufforna snacka för dig, men du kan även gillra fällor med ett antal olika verktyg, de automatiska försvaren eller speciella plasmider. Detta bjuder till att du kan forma din egen karaktär efter din stil. Gillar du att gillra fällor och fnissar förnöjt när en splicer går rätt in i dina utplacerade minor, go for it. Tycker du hellre om att kunna ta och ge stryk i stora mängder, satsa på att uppgradera skjutdonen och skaffa de plasmider som passar dig.

Dock är denna frihet en av Bioshocks största svagheter. Man ges hela tiden val i hur man ska gå fram, och hur man ska behandla de Little Sisters man lyckas befria från sin Big Daddy, dock är det alltid samma val och spelet är på så sätt väldigt linjärt I sitt upplägg, speciellt i slutändan. En annan svaghet är karaktärsutvecklingen. I början är allt som det ska, du har ett fåtal kulor, tål ännu färre och du är ensam i detta rostande helvete. Dock blir du snabbt starkare, tål mer, får mer vapen och plasmider, så det tar inte för lång tid innan du blir så stark att kampen för att överleva blir en ensidig sådan, speciellt med de bås där du kommer spawna automatiskt några sekunder efter att du fått smaka liemannens skära. Lite för lätt, kanske.

Dock är Bioshock ett spel med många adrenalinpumpande stunder, ett val avvägt tempo och utmärkt atmosfär fullt av budskap och story för de som vill kolla lite närmare.
Neptuns källare är fullt av upplevelser, ta ett djupt andetag.