The Elder Scrolls IV: Oblivion

I can go no further, you alone most stand against the prince of Destruction and his mortal servants. Here, take the Amulet of Kings. Give it to Jauffre. He knows where my last son is. Find him, and close shut the jaws of Oblivion.

Rollspel har aldrig varit nåt för mig. Hela genren verkade lam, tills jag spelade World of Warcraft. Men jag var fortfarande inte särskilt intresserad. And then you can guess what happened...

The Elder Scrolls IV: Oblivion börjar med att du får skapa din egna gubbe. Du får välja ras, namn och utseende. När du är klar upptäcker du att du sitter i fängelset, och du har ingen aning om varför. I cellen mittemot dig sitter en Dark Elf och förolämpar dig. En stund senare hör du steg, och det är från tre vakter och kejsaren. Kejsaren ska fly och hans flyktväg går genom din cell, vilket betyder att du blir frisläppt. Men du får inte följa med dom, så istället går du i en tunnel full med råttor och goblins. Efter ungefär trettio minuter där du har hackat råttor med svärd, skjutit zombier med pilbåge och smugit dig på goblins så träffar du kejsaren och hans vakter igen. Nu får du välja stjärntecken och sen så får du följa med dom. Kort därpå blir Kejsaren mördad, men innan det så säger han att du ska ta "The Amulet of Kings" till Jauffre, som vet var hans son är någonstans. Sen får du välja klass och du kommer ut ur kloakerna.

Den inledande timmen i The Elder Scrolls IV: Oblivion är det tråkigaste jag har varit med om. Grottan är ful som fan och allt är bara irriterande. Men när man väl kommer ut ur kloakerna, så möts man av ett otroligt vackert landskap. Det är så vackert att jag skulle vilja flytta dit på en gång. Alla skogarna, ruinerna, städerna, alla dom har sin charm.

När du har kommit kan du välja mellan två saker. Antingen tar du "The Amulet of Kings" till Jauffre eller så skiter du i det och gör vad du vill. Men jag börjar med att berätta om storyn.

Dom uppdrag du måste utföra för att klara handlingen är otroligt tråkiga. Åtminstone det uppdraget där man ska rida runt i städerna och be om hjälp till Bruma. Och sedan att stänga alla portar till Oblivion... Men annars gör du för det mesta olika saker. Lokaliserar spioner, infiltrerar Mythic Dawns Shrine of Mechrunes Dagon och försvara Bruma. Men annars känns storyn riktigt tunn. Men vid runt den sista timmen blir storyn otroligt mäktig, som Martins tal utanför Bruma. Lägg dessutom till ett slut som lämnade mig skakad och rörd, och storyn förvandlades från trist till otroligt mäktig.

Något man för göra ofta när man spelar handlingens uppdrag är att stänga portar till Oblivion. När man stänger den utanför Kvatch så bryr jag mig inte så mycket, men när jag senare måste stänga en port per stad blir jag frustrerad. Själva världen Oblivion är extremt tråkigt utformat och fienderna är sjukt mycket svårare än i Cyrodiil. Annars är det kul att stänga The Great Gate..... på mitt sätt (kuta naken förbi Daedra och andra varelser).

När jag gjort klart handlingen känner jag att jag ska börja med sidouppdragen. Och det här är som The Elder Scrolls IV: Oblivion verkligen tar fart. Inget blir repetivt och för det mesta är sidouppdragen sjukt roliga. Man får bland annat leka detektiv i Chorrols slott, hitta en försvunnen målare i Cheydinhal, ta reda på sanningen bakom vampyr jägaren i Bruma med mera. Det känns som att sidouppdragen aldrig tar slut, och det är bara bra. Dock ser man inte tydligt vilka som har uppdrag till dig, eftersom det inte är några stora gula utropstecken ovanför deras huvuden. Istället får du konversera med folk och se om dom har något uppdrag eller om dom vet någon som behöver hjälp. Känner du att dom tar slut kan du ju alltid leta upp en Daedra Shrine.

Något som The Elder Scrolls IV: Oblivion har mycket av (förutom sidouppdrag) så är det gamla ruiner. Banditer och annat slödder brukar gömma sig där, och varje ruin har också en dungeon. Men dungeons och grottot känns tråkigt utförda, även om dom är bra mycket roligare än Oblivion världen.

Att vara bra kompisar med folk kan vara bra. Dom kan ge dig uppdrag, information, erbjudanden att köpa ett hus med mera.

Till skillnad från World of Warcraft där man samlar XP för att gå upp i nivå så måste man i The Elder Scrolls IV: Oblivion öka sina kunskaper i vissa områden. När du väljer klass så kan du skapa en egen klass, där du kan välja ett par områden du är specialiserad i. Tränar du mycket inom dessa områden så går du upp i nivå när du har sovit. Dock har Bethesda varit riktigt korkade runt level systemet. Fienderna går också upp i nivå och brukar ha bättre rustningar och vapen, eller bara allmänt starkare. Något som jag tycker fungerar dåligt. Bra dock är att nya fiender dyker upp när man går upp i nivå.

Du kan också gå med i olika grupper, beroende på vad du vill göra. Fighter's Guild erbjuder mycket jobb, Mages Guild är för dom som håller på med magi. Thieves Guild är en organisation med tjuvar och Dark Brotherhood anlitar mördare. Du kan även gå med i arenan och tjäna jättemycket pengar där. Varning dock när du blir Grand Champion, du kommer att ha ett irriterande fan efter dig...

Något jag var rädd för var att kontrollen skulle fungera dåligt med handkontroll. Rollspel är gjort för datorn. Dock har The Elder Scrolls IV: Oblivion en så bra kontroll som det går.

Grafiken är riktigt vacker, jag vill bara flytta till Cyrodiil. Ljudet är av otroligt bra med underbara piano toner under utforskandet.

Grafik: 9
Ljud: 9
Spelbarhet: 10
Hållbarhet: 10

Plus:
Vacker miljö, många uppdrag, varierade uppdrag, bra ljud.

Minus:
Oblivion världar, grottor och dungeons är tråkiga, seg inledning.

Testad version: Playstation 3 (PS3)

Mitt betyg: 9,6/10
Mitt Gamereactor betyg: 10/10