Svenska
MEDLEMSRECENSION

Jet Set Radio

Om jag skulle få välja ett spel som speglade min personlighet vid åldern tolv, så skulle jag nog utan tvekan välja Jet Set Radio som min representant. Jag skulle inte gå så långt och säga att jag var en liten ligist med ultratrendiga kläder som lyssnade på J-Pop, åkte inlines, sprayade grafitti, grindade på helikoptrar, tanks, bilar, robotar och diverse andra saker som ung. Men trots skillnaderna vi förfogar gentemot varandra, så känns det ändå som att min tolvåriga jag och SEGA:s plattformsspels delar på enhetliga själar.

Vi kan börja med det mest anslående med Jet Set Radio och unge Brandon: Utseendet. JSR var det första spelet som använde den nu så populära grafikstilen Cel-Shading (Wind Waker, Prince of Persia, XIII, Team Fortress II) och det inger spelet än idag med en helt unik och ganska udda utseende. När man skejtar igenom JSR:s Tokyo-To så känns det som att man har stigit in i den mest hjärtvärmande och mysigaste tolkningen av Tokyo man någonsin stött på!!

Svarta katter solar på gatan, hippa ynglingar åker runt i inlines, färgglada läskautomater står i hörnen och läskar en, skimrande neonskyltar blinkar och låter just som man tänker sig att dem ska göra. Gäng klädda till ödlor dansar monotont till coola och annorlunda hip-hop beats och affischer med roliga små robotar står uppe i skyn och stirrar på en... Det är estetiskt sett underbart, galet och unikt på samma gång. Därav många avfärdat spelet flera år som "konstigt", och därför helt undvikit spelet.

Likt JSR så var min stil ganska unik och udda, men med den stora skillnaden att där JSR stilmässigt var både konstig och cool. Så var min framställningssätt bara allmänt konstig.

Jag hade på mig gula moonboots, en indigoblå mössa med texten Ylläs på, en orange jacka som man knöt fast när man skulle stänga den och ett par handskar som liknade något cirkusclowner bär. Kläder som fick de stora högstadiekillarna att vika sig av skratt på skolgården, samt försöka mobba skiten ur mig när jag snubblade runt i mina överdimensionerade stövlar på den brunvita snön. Klumpighet var något jag fick leva med i verkligheten och i JSR. Det var dock mycket lättare att acceptera klumpighet i form av en jobbig kamera och lite oprecis kontroll i polygonvärlden än i den verkliga. I realitetens dimension fick jag leva med okontrollbara fötter som gjorde lite som dem ville och som ledde en till en hel massa onödigt trubbel.

Därför var det alltid skönt att komma hem och lägga sig på sängen med en DC kontroll i handen och sugas in en värld styrd av piratradio med coola DJ:s och gängkrig som utkämpades på gatorna med sprayburkar, inlines och beef med polisen. Det var så långt ifrån den trista vardagen man kunde komma. Speciellt när spelets manus kretsade kring förtrollade vinylskivor, ond grafitti, hypnos, onda företag, coola snutar, inlines med raketmotorer och andra konstigheter. Det var saker som en tolvårig Brandon tänkte på. Det, och på den söta tjejen med fräknar som satt i biblioteket och läste så intensivt att hon tillslut fick en streck över näsan.

Men om det var en sak som präglade mitt liv som tolvåring var faktumet att jag nyss flyttat till Sverige. Språkbarriären gjorde sig ständigt påmind då de få fraser jag kunde när jag flyttade hit var "Titta en flygplan" och "Hej! Jag heter Brandon och i Finland har vi en president och inte en kung". Så jag försökte helt enkelt skaffa vänner och det var ungefär vad man gjorde i JSR också. När man inte vickade på analogstickan för att spraya grafitti, grindade på huskanter, eller boostade igenom en hop av poliser för att komma undan sheriffen, så handlade JSR om att expandera sin GG genom att hitta nya medlemmar. Jag säger ju det, enhetliga själar.

Nu är jag nitton år och det här spelet påverkar mig än idag. Mest för att spelet har en av de bästa soundtracken någonsin. Vilket i sin tur betyder att den får mig att dansa ryckigt och knasigt i min lägenhet.

*Brandon dansar iväg från tangentbordet*

Rock It On

Mischiveous Boy

Grace and Glory

Samlat betyg: 8/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10