Metroid Prime 2: Echoes

Galaxens främsta prisjägare är tillbaka, med sikte på ännu en förlorad civilisation att snoka igenom, rymdpirater att skjuta och uppgraderingar att norpa.
Är Metroid Prime 2: Echoes ännu ett nyskapade mästerverk eller en misslyckad upprepning?

Har man något ansvar när man skriver en recension - mer än att ohämmat redovisa sina åsikter - är det att ge spelet en ärlig chans, att ta det för vad det är.
Metroid Prime 2 har fördelen och nackdelen med att vara en en uppföljare. Till världens kanske bästa spel.

Inledningen är klassisk Metroid. Ett välbetalt uppdrag - att leta rätt på ett försvunnet skepp med ett gäng av den galaktiska federationen soldater - leder Samus Aran till en främmande planet, en våldsam storm får hennes orangegula skepp att krascha och en flock mörkervarelser snor dräktens alla specialförmågor.
Det stora utforskandet i jakt på uppgraderingar - välkända som nya - kan börja.

Inget spel är fulländat, men Metroid Prime var inte långt borta. Med miljöer, musik, kontroll, bandesign och spelupplägg i yppersta toppklass och en omtumlade byte från tredje- till förstapersonsperspektiv var det som få andra spel inlevelsefyllt och beroendeframkallande. Med en föredömlig balans mellan berättande och spelbarhet blev resultatet något som kändes som TV-spel i dess renaste form.
Denna närvarokänsla ledde till känslor av en sällsynt kraft och intensitet. Det är vad jag till syvende och sidst tror gav spelet dess upphöjda position: den omtumlade, oförglömliga upplevelsen av absolut ensamhet och lustfylld girighet.

Metroid Prime 2 har således en del att leva upp till. Retro Studios tar det säkra före det osäkra genom att lyfta över alla grundläggande element - grafik, kontroll, spelupplägg - mer eller mindre intakta och krydda med lite nya koncept och fiender, så att spelen i stort liknar varandra men ändå går att skiljas åt.
Här finner jag problemet med Metroid Prime 2: spelmässigt och berättarmässigt är det en lyckad repris, men de nya inslaget varken övertygar fullt ut eller ger spelet en tydlig, egen själ.

Det som drabbar Samus Aran på planeten Aether är mörkret. Inte bara är det en värld som delats i en ljus och en mörk dimension som kämpar om planetens energi (den mörka, frätande världen är full av de läskiga mörkervarelser som stal hennes specialförmågor) men en mörk version av Samus själv dyker upp i jakt på världens energi, och vandrar som en osalig anade ut och in ur berättelsen.

Att hjälten reser mellan en ljus och en mörk värld och möter en skuggversion av sig själv är klassiska mytmotiv - och känns inte minst igen från tidigare Nintendo-spel som The Legend of Zelda: A Link to the Past - och fastän varken Dark Samus eller Dark Aether är några fiaskon känns de... så där.
Visst är den frätande luften i mörkervärlden läskig i början, men få fort man uppdaterat dräkten lite känns skillnaden mellan världarna mest om om någon lekt med inställningen på TV:n.
Dark Samus status undermineras av att hon känns mindre läskig än de vanliga mörkerfienderna. Den där känslan i maggropen som Retro Studios är ute efter uteblir. Snarare än sprungen ur ett mystiskt förflutet, känns hon som resultatet av en lunchrast med Photoshop. Inte så mycket en klassisk larger-than-life karaktär som kan dyka upp var som helst när man minst anar det, är Dark Samus mest som en jobbig gammal skolkamrat som man inte blir av med.

På det hela taget lever spelet upp till sin föregångare på alla områden, utan där det är som viktigast - i själ och hjärta.

Rymdsoldaternas gripande öde och Samus mer altruistiska inställning till ljusvärldens desperata invånare är en uppenbar väg från det första spelets Höga Visa över den ensamma girighetens triumferande glädje, men Retro Studio går aldrig långt nog. Snart blir spelet samma ensamma vandring som förut, fast utan den speciella känslan från föregångaren.
Mer röstskådespeleri och interaktion med andra karaktärer hade inte gjort Echoes till ett entydigt bättre spel, men otvivelaktigt fört det längre bort från föregångaren, och hindrat det från att hamna i dess skugga.

Halo 2 - uppföljaren till mitt andra favoritspel - levde inte heller upp till sin mästerliga föregångare, men med sitt maffiga onlineläge, dual-wielding och nya berättarstil går det åtminstone inte att blanda ihop spelen.
Bland Metroid Prime 2:s nyheter är det egentligen bara snurrhoppet som känns som en juvel. Ja, spelet har faktiskt ett multiplayerläge, men då jag alltid glömmer att det finns, och minst av allt vill spela det, snarast förstärker det känslan av att spelet inte riktigt är vad det hade kunnat vara.

Men ta det för vad det är. En uppföljare som känns som en fullängds-expansion, bitvis en remake, till det förstklassiga originalet är Echoes härligt beroendeframkallande. Den ständiga jakten på mer uppgraderingar - för att ta sig till de platåer som jag passerat men hittills inte kunnat nå och genom de stängda dörrar som hittills hånat mig - finns ju här, den härliga känslan av att vara Samus Aran likaså, för att inte tala om den ljuvliga upplevelsen av de galna 80-tals idéerna - som att hjältinnan kan rulla ihop sig till en boll - i full modern dräkt, och alla de maffiga, kluriga bosstriderna förstås.

Metroid Prime och Metroid Prime 3: Corruption kom först ut till var sin konsol, och bjöd på nyskapande kontroll, storslagna visuella upplevelser och spännande spelupplägg, så det är inte underligt att seriens mellanbarn står med avundsjuk blick ett steg bakom sina mer framträdande systrar.

På den sista, och egentligen enda viktiga frågan - är det värt att spela Metroid Prime 2: Echoes - kan svaret bara bli: om du klarat de andra spelen i serien, och fortfarande är sugen på mer, så absolut.

Fördelar: underbar design, stämningsfullt ljud, dynamisk musik, härligt beroendeframkallande, utsökt bandesign, svettiga bosstrider, bra rytm i berättandet, snurrhoppet är tillbaka, Samus Aran

Nackdelar: de nya inslagen lever inte upp ordentligt, det borde varit mer rymddrama för att distansera spelet från föregångaren, ett par riktigt dryga bossar