Devil May Cry 4

Springer du rakt på och trycker på samma knapp tills fingrarna blöder spelar du antagligen Contra. Sätter du ett svärd i handen på huvudpersonen och således tvingas trycka på fler knappar, spelar du antagligen Devil May Cry. Detta, om du får svänga på fåtalet ställen och hamra knapparna lite mer rytmiskt än vanligt. Och dessutom gör det med hårdrocksmusik i bakgrunden.

Ny till serien men bekant med Ninja Gaiden kan jag inte undgå att sitta och jämföra de båda, något som spelets utvecklare säkerligen inte kunde undvika att göra själva heller. Skillnaderna är dock relativt uppenbara då man tänker efter. För det första är stridssystemet i Ninja Gaiden något djupare, vilket både är en fördel samt nackdel. Dessutom skiljer sig upplägget spelen emellan ganska rejält. Ninja Gaiden är nämligen som en jämn ström av orientalisk musik med massor av blod, medan Devil May Cry 4 är en repig hårdrocksskiva som nästan hackar sig framåt. Även den överfylld av våld, men tömd på blod. På gott och ont.

Och med detta inleder jag alltså ännu en gång med negativt lagda åsikter, liksom jag gjorde i fallet Resident Evil 5. Något som kan förefalla underligt, då spelets första timmar, i stor jämförelse med ovan nämna spel, håller riktigt bra klass. Sedan sjunker det nedåt, reser sig igen och drabbas plötsligt av någon konstig sjukdom, som tydligen får allt att upprepa sig själv. Sedan reser den sig åter, men inte lika högt som innan, för att slutligen ligga kvar på en tillfredsställande nivå. Men den hackar sig framåt, i ett väldigt tydligt mönster. För i slutet av varje spår tycks det som om någon drabbats av ett tillfälligt Red Bull-rus, som sedan delats med mig likt en stor fruktskål. Jag talar självfallet om bossarna.

Det finns mycket att klaga på i Devil May Cry 4, men bossarna hör inte dit. Vore det inte för dessa skulle spelet ligga två eller möjligtvis tre snäpp lägre på betygsskalan, men så är alltså inte fallet. Varje boss bjuder på bra utmaning, intressanta rörelsemönster och snygga animationer liksom fantastisk action. Men framförallt variation, och möjlighet till fruktansvärt häftiga rörelser från den svärd- och skjutgalne vithåringen Nero.

Även andra strider är roliga, mycket roliga för att vara exakt. Problemet är bara det att man hela tiden tycks springa mellan massa rum, som sedan stängs av med en finurligt placerad vägg av röd plasma, och fiender ploppar upp likt dockpjäser. Samma sak hela tiden, vilket blir aningen tråkigt när man tvingas gå igenom samma rum flera gånger och fiendeskaran inte bytts ut på två timmar.

Ändå sitter jag här med en åtta i betyg. Varför, kanske ni frågar er? Ska jag tala yta är spelet väldigt snyggt, speciellt miljöer och bossar imponerar stort. Musiken - visst, den kör samma enformiga gång som striderna, men är helt klart skön och ju längre striderna håller, desto bättre tycks den. Samma sak gäller låtarna i menyer och mellansekvenser.

En annan sak som är väldigt häftig är förstås att man kör med fasta kameravinklar på sina ställen, något som är både uppfriskande och irriterande. För det mesta enbart det förstnämnda, men ibland kommer man in i ett rum där hjärnan plötsligt får för sig att vända på spaken medan spelet vill annorlunda, vilket leder till att man kommer tillbaka till rummet innan. Och ibland är det tvärtom. Trots det är de flesta kameravinklarna rent utsagt fascinerande, då de placerats på ett sådant sätt att man förs framåt på ett närmast filmisk vis, samtidigt som musiken hjälper till lite extra. Oerhört skickligt gjort.

Emellertid är det som verkligen gör spelet intressant striderna själva. Till en början blir de enkelt enformiga, då man ännu inte fått tag på de häftigaste attackrörelserna, men efter några timmar sitter man där med en smärre arsenal attacker, dock aldrig i närheten av den i Ninja Gaiden. Vilket är ganska skönt, för istället för långa knappkombinationer får man istället ett avskalat och något trevligare stridssystem, där man faktiskt kan de flesta attackerna. Om än inte alla, för det finns alltid plats för djupdykande, liksom strategiskt tänkande. I enklare mån.

Någon trevlig prick hade dessutom bestämt sig för att sätta upp blå plasmaväggar som enligt texten på skärmen skall lösas genom ett pussel, men tack och lov kom aldrig de där pusslen. Jag springer istället oftast bara rakt på, vilket är skönt och uppfriskande, tills något säger åt mig att jag skall leta mig genom en labyrint i skogen. Tanken är säkert god; att man ska få fundera lite, men det är inte därför jag spelar spelet.

Därför känner jag mig riktigt glad de stunder då jag kan springa rakt på, genom vackra landskap och trånga slott, ibland hejdad av någon mindre fiendeskara. För att inte tala om hur jag ler som ett barn på julafton, då en stor boss står och blockerar vägen.

Tempot är helt enkelt det bästa som finns i ett spel som detta, men tyvärr har de inte lyckats hela vägen. För det mesta flyter spelet bra, men det hakar som sagt upp sig med alla dessa rumsuppdelningar. Vore det inte för de och upprepande av diverse fiender liksom musik och miljöer, hade spelet nått ännu högre.

Nu får jag istället njuta av makalösa bossar och nynna på härlig musik, medan jag drömmer mig bort till skogsgläntor och snölandskap utan synliga plasmaväggar. Det vill säga efter att jag dödat alla däri med mina svärdskombinationer skapade på rent måfå, eftersom jag bara springer rakt på och trycker för glatta livet. Sade jag någonstans att Contra var dåligt på grund av detta, eller?

Plus:
Snygg grafik; bra musik och ljud, liksom rösterna, ibland; skönt att jag för det mesta inte behöver tänka mycket alls; oftast väldigt bra tempo; många attacker och rörelsemönster; överdrivet bra bossar; lagom långt; väldigt smidigt att man när som helst kan gå tillbaka och spela samma bana igen; bra variation i miljöerna, trots att dessa upprepar sig någon gång; massor av utmaning och extra uppdrag att göra.

Minus:
Aningen enformigt; upprepande; få sparpunkter; kameran krånglar emellanåt; lite stelt; taskigt slut.

82 %