Svenska
MEDLEMSRECENSION

Bioshock

Skrivet av: zwqase   2009-04-04

Flygplanskrasch är väl något som vi alla vill undvika? Någon gång måste man ändå vara så illa tvungen. På med våtdräkten gott folk. Dags att kavla upp ärmarna, för i Rapture bör man inte vara rädd för lite skit under naglarna.

Finns det något som jag verkligen dyrkar i spel så är det djup. Ett djup utan egentlig ände vilket i sin tur innebär timtals framför skärmen samtidigt som frenetiskt försöker pussla ihop de bitar som utvecklarna så finurligt spritt ut över hela bordet. Ibland lyckas man, ibland lämnar man ljuset totalt förbryllad. Det kan såklart inträffa att djupet i spelet befinner sig i det rent spelmässiga, men allt som oftast är det ändå djupet i storyn som jag tar fäste vid. Ett väl genomfört arbete av skaparna visar sig tydligt på de flesta håll och de gånger man faktiskt lyckas finna en äkta pärla så vill man bara vråla ut av glädje. Det är en underbar känsla som jag är ganska säker på att många av er eventuella läsare har tagit del av innan.

När Bioshock väl släpptes till Xbox 360 och PC så var jag försiktigt intresserad av titeln. Jag visste egentligen inte så speciellt mycket om spelet och jag undvek det egentligen av ett huvudsakligt skäl; det var till synes på tok för läskigt. Skrämd till döds efter tio minuter och sedan torterad i livet efter i ytterliggare timmar var knappast något jag såg fram emot. Den oerhörda besvikelsen från ett spel som jag såg som likgiltigt i skrämselmätaren, Resident Evil 4, stärkte bara mina farhågor och jag lyckades på något mirakulöst sätt undvika frestelsen att införskaffa det när det året senare lanserades till PlayStation 3.

Fast hänger man på en spelsida så är väl rekommendationer oundvikliga antar jag. Till slut kunde jag inte längre blunda för vad som faktiskt hölls rakt under näsan på mig. Jag sniffade en liten stund och uppfattade en stark doft av djup. Intresset för spelet steg då till skyarna och på två röda låg det oerhört högt upp på min "måste-ha-lista". När så ekonomin tillät och när rösterna talade sitt tydliga språk så var jag såld. Ganska så exakt lika mycket som ett exemplar av Bioshock var i samma stund. Efter att ha sönderspelat demot var det bara att vänta.

Så kom det då och det första som möter en känns självfallet väl igen från demot. Det som slår mig när demodelen är avklarad är hur lugn jag är. Jag minns fortfarande första gången jag skulle testa demot. Det skrämde skiten ur mig och jag vet faktiskt inte ens om jag lyckades ta mig igenom det den gången. De tvåhundratusen gångerna som demot har rullats igenom har tillslut satt sig på hjärnan och gjort mig immun mot de skrämseleffekter som 2K slänger mot mig. Jag har sett och hört allt förut. Jag vet precis vad som kommer att ske och vad som bör åstadkommas. Lugnet dämpas dock oerhört snabbt när jag väl lämnat demots trygga väggar och beger mig ut på nytt och oupptäckt vatten. Där började Bioshock på riktigt för mig.

Att kalla Bioshock för ett skräckspel vet jag inte om jag skulle vilja göra. Visst, det är läskigt från stund till stund och man har alltid en gnagande känsla av att något snart kommer att hända (vilket det så ofta gör också). Skulle jag klassa det som något skulle det dock vara rysare. Just för att man ständigt smyger sig fram på helspänn och lyssnar efter det minsta lilla tecken på fientlig närvaro. Att inte klassa det som spännande vore bara rent korkat i alla fall.

En oerhört bidragande orsak till denna kuslighet som Bioshock besitter är storyn. Helt klart. Man får aldrig veta speciellt mycket, i alla fall inte något betydande. När spelet startar befinner du dig en mans kropp och året är 1960. Över Atlanten flyger planet som mannen befinner sig i. Han blickar ner mot några familjära ting och funderar. Strax därpå hör en smäll och sekunder senare vaknar man upp i det dunkla och majestätiska vattnet. På något underligt sätt lyckas man som ensam överlevare ta sig iland vid en närliggande fyr. Här börjar dock konstigheterna på allvar för av någon oförståelig anledning så duger inte den friska luften till vår oidentifierade hjälte utan istället är det mörkret innanför fyrens fyra (?) väggar som tycks locka.

Som intvingad i en obemannad liten ubåt blir snart undervattensstaden Rapture blottad för våra ögon. Det är en majestätisk stad som lyckats hålla sig gömd på havets botten under en okänd tid. Hur man ens lyckats konstruera en sådan jättelik stad utan någons vetskap går såklart att grubbla över, men det gör man knepigt nog inte för strax därpå hör man två personer konversera. Olyckligt vis blir man vittne till ett brutalt mord, men lyckas ändå smita därifrån med en hjälpande hand av en vänlig själ som kallar sig själv Atlas. Det visar sig ganska snart att saker och ting inte riktigt tagit de svängar som stadens grundare, Andrew Ryan, velat. Ovetandes om vad man egentligen gett sig in på åtar man sig ändå uppdraget att rätta till saker och ting innan man själv beger sig mot den trygga verkligheten ovan.

Det står ganska snart klart för mig att en utav spelets starkare sidor helt klart är storyn. Den är hårfin och väldigt väl omrörd. Karaktärerna presenteras på ett exemplariskt sätt och förutom själva intågandet till Rapture så känns allt väldigt självklart. Valen som man så att säga blir tvungen att göra känns inte på något sätt långsökta eller överdramatiserade. Jag gillar helt klart storyns djup och det faktum att allt inte avslöjas från första början. Man vet verkligen ingenting i början av spelet utan ens kunskap breddas allt eftersom spelet tuffar på.

Det faktum att spelet använder sig flitigt av inspelade band som finns att finna och lyssna på lite varstans i staden där invånarna själva beskriver vad som hänt dem, som en dagbok kan man säga, gör att det som händer en själv just då och där får en tydligare skärpa. Man får mer bakgrundsinformation att mumsa i sig vilket jag verkligen älskar. Finns det något som jag dyrkar i spel så är det när utvecklarna lagt ner tid på sådant som egentligen inte behövs, men som ändå förgyller tiden i spelet. Detaljer kort och gott, detaljer.

Detaljer är även något som de jobbat hårt med i omgivningen och designen av staden. Även om nu 2K återanvänder väldigt mycket så kan jag ändå inte påstå att saker och ting känns repetitiva. De har valt att dela upp spelet i olika sorters platser. Platser som är vanligt förekommande hos oss också just för att de är så gott som nödvändiga för en stads överlevnad. Tack vare att de designat dessa olika platser så pass... olika så får man ständigt något nytt att gotta sig åt. Inte minst så använder de sig oerhört flitigt utav belysning och blod (i mängder) för att skapa en kusligare stämning. Det ser allt som oftast väldigt stökigt ut där man rör sig. Folk har helt enkelt inga egentliga hygienvanor utan gör lite som de vill. Fast då är de ju inga egentliga människor heller.

För att bara få flika in något här så måste jag bara få säga något angående ens händer i spelet. Nu vet inte jag vad för slags sjukdom huvudpersonen kan ha, men när ens fingrar liknar korvar och handflatan ser ut att ha fått sig en rejäl omgång av en robust hammare, då borde man kanske kolla upp det hela. Fast å andra sidan, när närmaste doktor är en mördargalen perfektionist som slaktar sina kunder istället för att faktiskt göra någon nytta, ja då kanske det bara är till att bita i det sura äpplet och vara nöjd med vad man har.

Att inte nämna ordet vatten i en recension utav ett spel som detta vore en ren hädelse så därför är det lika bra att få det överstökat. Rapture tycks att tagit en hel del svåra skador genom åren vilket i sin tur innebär att det läcker in vatten lite varstans. Även om jag måste medge att det inte är speciellt gott om sprickor så har de ändå gjort ett makalöst bra jobb med att återskapa mänsklighetens viktigaste faktor; vatten. Inte nog med att det ser sanslöst verkligt ut, det rör sig även på ett oerhört verklighetstroget sätt. Stannar man upp och beundrar dess skönhet så upptäcker man snart att vatten nivån höjs allt eftersom vattnet strömmar in. Tyvärr har jag inte vågat mig på att testa det ännu, men vad skulle egentligen hända om man bara stod där och lät vattnet flöda upp över knoppen på en? Skulle man överleva?

Miljöerna är hur som helst och som sagt väldigt, väldigt varierande. Det finns allt från vitt klinkers till en park och en teater. Allt för underhållning och ren fysisk överlevnad finns med, åtminstone för de personer som levde under 1960. Nu för tiden skulle vi nog inte överleva någon längre period utan diverse tekniska apparaturer. Något som jag dock skulle vilja se mer utav är havsdjur. Åtminstone i de delar där man rör sig i tunnlar vilka ger utsikt ut i det vidsträckta havet. Jag vill se valar, hajar, bläckfiskar, sköldpaddor. Lite trist nog så skymtar man bara vissa av dessa någon enstaka gång. Några fiskar får man se aningens oftare, men inte tillräckligt ofta tycker jag allt.

För övrigt så har de verkligen gjort ett superbt jobb med att skapa känslan av att allt sker för sisådär 50 år sedan. Den stickade tröja som emellanåt sticker fram under laddandet av vissa avfyrningsting som man konstant bär med sig ser både stickad och föråldrad ut. Den påminner väldigt mycket om en såndär tröja som man så ofta ser folk bära i amerikanska julfilmer från förr. Säga vad man vill, men jag tycker allt att den ser väldigt mysig ut och det är säkerligen något som jag skulle kunna dra över huvudet utan att tveka.

Även vapnen ser väldigt gammaldags ut. Pistolen ser ut att höra hemma i franska revolutionen och maskingeväret verkar ha blivit kidnappat under andra världskriget. Det är knappast några puffror bra nog för Schwarzenegger, men att finna någon enstaka utav dem i Clintans hölster känns däremot inte helt otänkbart. Pistolen är en äldre sådan. Inte en såndär modern sak med magasinet i handtaget utan istället är det en liten nätt rulle lokaliserad någonstans kring mitten. En revolver kort och gott.

Hur som helst så är så gott som alla vapen vackert dekorerade med diverse mönster som bara de är värda några minuters blickar. Sedan så går det även att uppgradera sitt arttileri genom spelet vilket då lägger till en del smarta funktioner. Allt ifrån större magasin till kraftigare skott finns att tillgå vilket kan vara till en fördel eftersom fienderna har en dålig vana av att bli starkare allt eftersom.

Så snälla som 2K ändå är så slutar förstås inte givandet där utan de har även lagt manken till och breddat ens möjligheter till att förgöra ens motståndare till ytterliggare flertalet sätt. Det som faktiskt gått snett i Rapture är den omvandling av den tidigare mänskliga populationen. Ett inbördeskrig mellan de dåvarande jättarna (Fontaine och Ryan) året innan våran ankomst ledde till en förskräcklig utveckling av beteendet hos invånarna. De har förvandlas med hjälp av den nya teknik framtagen utav Fontaine som har sin grund i ADAM. Alla har det, alla behöver det. Det är de såkallade Little Sisters ansvar att samla på sig ADAM ifrån de döda kroppar som ligger utspridda över hela Rapture. Med sig har de allt som oftast Big Daddy, en genmanipulerad... varelse vars enda uppgift är att skydda de små från att bli skadade.

De levande invånarna (även kallade splicers) söker dock också efter det å så åtråvärda ADAM, vilket de som sagt behöver. Detta är i stora drag vad Bioshock handlar om, egentligen. För även om det finns en mer strikt story så är det ändå sökandet efter ADAM som är ens huvudsakliga uppgift. Varför man injektserar sig med det från kan man såklart fråga sig, men så är det i alla fall. Med hjälp av ADAM kan man i sin tur få tag på diverse nästan magiska krafter med vilka man kan utföra hissnande trick som att strata en eldsvåda eller kanske frysa något till is. För att dessa krafter inte ska torka ut helt krävs dock en viss påfyllning av EVE emellanåt. Detta är inte något som behövs konstant, utan det verkar mer som en slags laddning. Ganska så exakt som ett vapen. När skotten är slut behövs en påfyllning helt enkelt.

Så, vid sidan av ditt egentliga uppdrag måste du göra ett val. Hurvida du ska mörda till synes oskyldiga små flickor för din egen räddning, eller helt enkelt rädda dem från ett hemskt öde. Båda alternativen kommer att ge dig mer ADAM att införskaffa nya krafter med, men det något mer mörka alternativet kommer ge dig en viss fördel då du får tillgång till aningens mer ADAM. Valet du gör kommer i sin tur återspeglas i vissa delar av spelet. Både till det bättre och det sämre.

Denna övernaturliga förmåga känns väldigt framtvingad till en början, men blir mot slutet mer som en själklarhet. Det är dock ytterst få gånger där det faktiskt är nödvändigt, utan man kan faktiskt klara sig alldeles utmärkt utan att behöva använda dessa krafter nästan någonting. Jag kan dock tycka att det tillför ytterliggare en unik detalj till Bioshock-universumet vilket gör det hela ytterliggare lite roligare. Spelet blir mer varierat och mer intressant. Dessutom så erbjuder det spelaren flera alternativa sätt att lösa vissa problem på.

Något annat som tillför väldigt mycket är solklart musiken. Jag vet inte, men att rusa runt som en galning och blåsa skallen av flertalet fulingar till tonerna av nötknäppar-musiken är väl knappast något man gör var dag, eller hur? Det finns såklart "vanlig" spelmusik vilket i sin tur är bra för det rör sig då om lugn, men ändå panikskapande stråkspelande, något som fyller ut skräckkänslan ännu mer. Det som dock roar mig mest är den tidsenliga musiken. Det är inte alls ovanligt att man klampar in i ett rum som spelar en slags bugg-jive-liknande trudelutt. Vid sådana tillfällen blir jag bara så extremt glad över att de faktiskt vågat sig på något helt annorlunda och verkligen bryter undan den annars så oerhört vanliga spelmusiken.

Tiden då insamlandet av "Sander Cohens Masterpice" pågår är antagligen bland det roligaste jag varit med om i spelväg. Någonsin.

Rösterna är även de genuint utvalda och noga framförda. Jag tokdyrkar Atlas Irländska accent för att dra ett exempel. Det tillför så mycket mer än vad den trista riksamerikanskan gör. De absolut allra flesta röster i spelet har förövrigt någon form av accent. Uppenbarligen så hade Ryan en oerhört bred bekantskapskrets när han lanserade sin ide...

Rent kontrollmässigt så är Bioshock en ren fullträff. Kontrollen sitter som en smäck och ingenting känns direkt fientligt eller konstigt. Det är verkligen bara till att greppa och gasa. Vapnen reagerar precis som man vill och man har verkligen precis hur kul som helst när man strövar runt i Rapture. Jag kan dock tycka att man har lite väl fullt upp. Jag skulle vilja vandra omkring utan att ständigt behöva avfyra skott mott en annalkande fiende. Ge mig lite mer tid att se mig omkring helt enkelt, jag vill verkligen njuta av min tid där nere.

Sedan så kan jag inte undgå det faktum att spelet slutar lite väl underligt. Saker och ting går nästan lite väl fort mot slutet och jag skulle inte alls ha något emot ytterliggare en speltimme eller så, bara för att få lite mer tid på mig. Jag vill räta ut några frågetecken så att säga. Sedan tycker jag även att den avslutande striden känns lite för töntig i min mening. Eller ja, alltså, den är sådär tillkrånglad och episk som slutbossar ska vara, men ändå. Det känns inte rätt ändå. Jag vill veta vad i hela friden jag håller på med, inte kötta bara för att jag kan.

Ge mig fler svar kort och gott, jag vill veta mer, nyfiken som jag är. Jag är oerhört vetgirig kring vad som egentligen skedde där året innan jag anlände. Hur lyckades Ryan bygga staden egentligen? Vart fann han material? Vart hittade han alla människor? Jag vill veta mer, tonvis med mer information vill jag ha regnandes över mig. Nu. Genast. Fast när det kommer till kritan så ska Bioshock ändå vara väldigt mystiskt, man ska inte veta allt. Jag for dit med frågetecken som nu bytts ut mot andra. Svaren har varit lika många som frågorna. Jag hoppas på uppföljare som ger mig de svar jag söker.

Grafiken må kanske inte vara det allra bästa rent tekniskt sett, men designmässigt så är det så underbart att kroppsvätskorna i vet vart de ska ta vägen. Saker och ting tenderar att inte ha fullständig skärpa utan grynar gärna ihop sig emellanåt. Något som ger spelet lite av en egen stil. Jag gillar det. Jag gillar det väldigt mycket till och med. Sedan är det självklart att det kan finslipas, men när designen är så fulländad så vill jag helst inte nämna det alls.

Till PlayStation 3-versionen av spelet så har ju 2K även varit vänliga nog att utveckla lite mumsigt extramaterial som man kan roa sig med efter avklarad story. Snål som jag är har jag dock inte införskaffat kittet ännu, men lita på att det kommer ske någon gång. I huvudsak går det ut på att rädda Little Sisters på tid. Hurvida det är roligt eller ej låter jag vara osagt, men värt att testa måste det vara i alla fall.

Hur som helst så är detta ett alldeles underbart spel. Ett magiskt spel med en stämning och en atmosfär olik allt annat. Mitt i allt tokköttande och helfestliga slaktande så använder sig 2K rent briljant av omgivningen för att skrämma upp spelaren, vilket de lyckas med. I alla fall om man inte förberett sig innan. Man bör inte förbereda sig innan heller, för spelet ger så mycket mer tillbaka i så fall. Jag älskar Rapture. Jag vill bostätta mig där, men då det är en ren omöjlighet får jag väl nöja mig med en ny runda i Jack's egna kropp. Mästerverk gott folk, mästerverk!

Gameplay

Sammanfattning

+
Magisk design, Underbar musik, Ljuvlig kontroll, Grym Story, Fantastisk atmosfär, Äckligt spännande

-
Lite för snabbt slut

Betyg 10/10

[Testad version: PlayStation 3]

¸.•*¨¨*•.¸ ¸.•*¨¨*•.¸Andra Åsikt¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸¸.•ºº•.¸

Mr Clint

Bioshock är unikt på sitt eget vis, det blandar action, rollspel och skräck på ett stiligt sätt. Visst spelet är som mest nervkrypande i början och sedan vänjer man sig vid det men ändå så dyker det upp en hel del oväntade händelser. Riktigt krut bjuder det på också som exempelvis när man tampas mot Big Daddy's, trots att han är så stor så ska man aldrig underskatta hans atletiska egenskaper.

Men det jag gillar mest är spelets tema, 50-talsmiljöer i en undervattensstad smockfyllt med galna människor som utan en tvekans sekund tänker mörda dig. Med lite glad Jazz i bakgrunden blir stämningen perfekt för en galen miljö.

Att använda plasmids är mycket underhållande, tänk dig med ett fingerknäpp så omfamnar du fienden i glödande flamma och du får beskåda medans denne person helt enkelt brinner upp. Bioshock är i längden delvis repetitivt men ack så hysteriskt roligt och inte nog med det så har det en underbar story att berätta också.

9/10

Medlemsrecensioner88
Samlat betyg: 9.2/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10