The Elder Scrolls IV: Oblivion

Bättre fly än illa fäkta.

Fastlåst i en mörk, kall cell i en utan synbar chans att komma därifrån för ett okänt illdåd som endast du vet om du var skyldig till. Plötsligt dyker kejsaren och hans livvakter upp och behöver tillträde till cellen då den tydligen rymmer en hemlig gång ut. Kejsare är på flykt och du är inte sen att gripa tillfället i akt och fly på samma gång.

En kort stund senare är kejsaren död och du fick via hans sista ord i uppdrag att finna hans okända ättling och se till att han blir krönt. Onda tider hotar och endast om han kröns i tid kommer mörkret att kunna hållas borta, annars kommer en portal att öppnas och släppa igenom ondskan. En portal som aldrig kan slutas igen och fördärva världen för evigt från en annan dimension - oblivion.

Detta är ramberättelsen till det fjärde "Elder Scrolls"-spelet och även om det är ditt huvuduppdrag kan du helt sonika strunta i det och leva ditt egna lilla liv i landet Tamriel som berättelsen utspelas i. Det finns gott om sidouppdrag, outforskade grottor att besöka och ett oerhört stort och öppet landskap som ligger framför dig. Du får naturligtvis skapa din egna karaktär av valfritt kön som kan bestå av ett antal olika raser och även klassinriktning även om man inte är bunden till en enda klass utan fritt kan utveckla sig som man vill. När du skräddarsytt din karaktär efter önskemål så är det bara att sätta igång och utforska världen. Då huvuduppdraget ibland känns som en av de tråkigare delarna då den andra dimensionen är så ful och ogästvänlig så känner man sig mer manad till att utföra alla sidouppdrag i stället.

Du spelar för det mesta i förstapersonsvy och ser världen ur din figurs ögon där du går, springer, slåss och kastar besvärjelser. Du tränar upp dig och blir bättre genom att helt enkelt använda de färdigheter som du vill bli bättre på. Använder du svärd och slåss mycket blir du bättre på det, föredrar du trollkonster blir du bättre på det och ökar dina kunskaper, gillar du att springa tränar du upp din snabbhet, och så vidare. Stridssystemet fungerar utmärkt med en knapp för att attackera och en annan för att blocka och det gäller att tajma sina utfall och typ av attack för att klara sig levande ur bataljerna. Bättre fly än illa fäkta är ett passande ordspråk för ibland är det bättre att lägga benen på ryggen då motståndet är för stort.

För att du inte ska få det alltför lätt när du stigit några grader och hittat värdefulla vapen så blir motståndarna automatiskt bättre som tål mer och får bättre utrustning. Om du lyckats skaffa dig en läderrustning så kommer motståndarna snart att ha klätt sig i ringbrynja och när du snott ringbrynjan av din döda motståndare så kommer nästa att bära fjällbrynja och så vidare. Även om detta är en intressant idé så känns det rätt utflippat när man stigit i nivå en hel del senare möter folk som knallar omkring i väldigt värdefulla och udda rustningar som om dessa är dagligvaror och kan hittas i närmsta närbutik.

Om man kan bortse från denna inte helt klockrena speldesign så möter man en fantastisk och spännande värld med varierande uppdrag och grottor som väntar på att utforskas. De flesta uppdrag kan naturligtvis oftast lösas med våld och om inte det fungerar så är det bara att använda ännu mer våld eller lite magi om det skulle krisa. Du kan välja vilka gillen du vill gå med i, om du ska vara ond eller god och vilka uppdrag du ska bry dig om. Vissa av uppdragen kräver att du antingen utför goda gärningar eller onda och ibland får man välja mellan dessa två även om det också kan vara svårt att inse vidden av sitt beslut. Vad är rätt och vad är fel? Det man tror är rätt till att börja med kan visa sig vara det motsatta. Du kan själv fantisera fram dina egna motiv och motton och rollspela efter dem. Du kanske gillar en av städerna tillräckligt mycket så du köper ett hus och helt enkelt bosätter dig där.

Grafiken i spelet är varierande från den gråa och tråkiga huvudstaden till den underbart vackra och öppna naturen som varierar med dygnets timmar. De olika städerna har olika uppbyggnad och byggnader som ger en trevlig variation. Monster och varelser är oftast välgjorda med bra animationer och grottorna varierar från trista naturliga grottgångar till pampiga palats.

Ibland känns städerna lite väl tomma med bara en handfull olika karaktärer som lever sitt liv och har en begränsad vokabulär när man pratar med dem. Ibland blir man dock överraskad och de tar upp en nyhet som hände under ett av dina uppdrag och pratar om dig utan att de vet om det, men till slut har man hört samma replik dussintals gånger och då tas man ur illusionen av en levande värld. Det hade varit trevligt om de hade utnyttjat blu-ray-formatet bättre och fyllt skivan med fler människor med fler repliker.

Ljudet är också väldigt bra med välartikulerade karaktärer, svärdsklingande, magiska explosioner och stämningsfulla bakgrundsljud.

Expansionen Knights of the Nine ingår också i spelet och känns som den bästa delen i spelet då denna uppdragssamling känns som om den är mer genomtänkt än de övriga uppdragen och har en mer intressant historia.

Speltiden är åtskilliga timmar för endast huvuduppdraget och beroende på hur trevligt du har kan speltiden lätt överskrida 100 timmar innan du känner dig klar med Tamriel och Oblivion. Det finns mycket mer att berätta om Oblivion men det är bättre att man upplever det själv i stället för att läsa om det. Oblivion är det absolut bästa rollspel som jag spelat hittills och även om det inte är helt perfekt och det finns saker som skulle kunna bli bättre är det helt fantastiskt.

Grafik: 9
Ljud: 8
Spelbarhet: 10
Hållbarhet: 10

Plus
Fantastisk öppen fantasyvärld.

Minus
Iskarna är lite för ensidiga. Opassande kapprustning hos motståndarna.