Svenska
MEDLEMSRECENSION

Resident Evil 5

Skrivet av: NuYu   2009-03-17

Kan man stoppa en sten i nedförsbacke då den redan börjat rulla? Frågan kanske snarare är om man kan vända en stark irritation till ren glädje, fast den syftar förstås lika mycket på att undvika att ramla ned i den fälla där den största delen av actionspelen idag ligger. Och sedan, kan man i sitt rullande tillstånd behålla sin egen karaktär eller blir man bara en bumling bland alla andra? Den femte (okej, inte riktigt) delen i serien ställer en hel del frågor, om man nu orkar fundera på dem. Fast frågan var ju om alla de frågeställningar som dyker upp egentligen får några svar, eller om man helt enkelt får bilda sina egna.

Att påstå att Resident Evil 5 börjar bra är en grov överdrift, faktum är att ordet schizofren passar rätt bra in där. För det första är det ytterst svårt för mig att uppfatta någonting alls, då en enda mening upprepar sig själv in i oändligheten uti mitt huvud: varför kan man gå i sidled? Ljust dessutom, och var är all spänning? Inte långt bort, om man nu orkar se det. Men istället möts jag av den del i demot där tvåmetersyxgalningen och hans tvåhundrasjuttioelva kompisar försöker slå ihjäl mig med diverse tillhyggen. Allt detta medan jag försöker förstå mig på spelets realtidsinventarie. Så vad gör man inte förutom att dö och dö och åter dö? För att inte tala om hur man sedan dör igen.

Efter att sidledsfladdret suttit sig i handen och jag börjat förstå mig på hur man laddar vapen och flyttar om i inventariet kommer jag slutligen vidare, men jag gissar på att det mestadels var broderns - det vill säga min medspelares - förtjänst. Det blev helt enkelt alldeles för mycket och jag kokade vid det laget alldeles lagom av ilska. Fast plötsligt lugnade det ned sig, och jag kunde pusta ut. Tills nästa del av demot lades upp på bordet som en loska. Under den korta tid jag spenderade med testversionen var jag någorlunda positiv, trots att jag inte klarade av någon av banorna. I det riktiga spelet blev båda punkterna istället vad man brukar kalla ett "pain in the ass", lindrigt talat.

Efter att ha dött ytterligare några gånger och slutligen börjat känna mig lite varm i kläderna, tar spelet äntligen fart. Dock har jag ännu svårt för inventariesystemet och sidledsförflyttningen kommer jag inte över än på några timmar, men jag kunde åtminstone njuta av det.

Visst, det känns lite i hjärtat att skrivmaskinerna är bortplockade till förmån för checkpointsystemet, men med samarbetsläget i bakhuvudet känns vändningen alldeles rätt. Liksom möjligheten att byta, köpa och sälja vapen liksom andra föremål mellan kapitlen och efter att ha mött motorsågen, något som i vilket annat Resident Evil spel som helst skulle kännas direkt löjligt. Nu finns dock samarbetsläget där, och med detta är valet av byte mellan kapitlen ytterst välkommen.

Det känns som jag bara klagar. Det är inte konstigt, då spelet börjar som det gör. Men mest handlar det om en ovana, för det är inte såhär Resident Evil brukar vara. Med detta sagt; jo, Resident Evil-känslan infinner sig ganska snart trots bristen på skräckmoment, men det är just i realtidsinventariet, förmågan att vandra i sidled och möjligheten att byta mellan kapitlen som skapar denna ovana.

Så man kan lugnt säga att jag efter en timme eller två, eller möjligtvis tre, var så dränkt i DNA-förändrade före detta människor, att jag inte kunde göra annat än tänka på vem som skulle bli nästa offer för min kulspruta. Att de dessutom slängt in kopplingar till seriens absoluta början gjorde inte saken sämre.

Och jag har inte ens nämnt grafiken, som sig bör. Den är som alla redan påpekat vrålsnygg. Nog smiskar den Gears of War flertalet gånger, om än inte hela tiden. Det som nämligen imponerar mest här är det fantastiska ljusspelet i de trånga gränderna, liksom detaljrikedomen. För att inte tala om animationerna och de delvis aktiva filmsekvenserna, dessa stämningshöjare som fanns med i den gamla goda fyran alltså.

Musiken är även den bra, även om de något kusligare stämmorna från tidigare delar inte inställer sig helt, utan har fått ge plats åt lite - om jag får uttrycka det så - röjigare musik. Ljudet håller även det hög klass, liksom röstskådespelarnas insatser.

Tempot är som sagt högre, men inte på samma sätt som Gears of War. Här handlar det mer om försiktighet, sparsamhet och att välja sina positioner. Nära på varenda actionscen kan sluta på mer än ett sätt, ty det finns både stegar, hus och annat kul att utnyttja till sin fördel. Detta samtidigt som man kämpar mot bristen på plats i inventariet och delar med sig av ammunition och läkande växter i rasande fart. Rasande är väl egentligen att ta i, skulle det gå så mycket fortare i spelet skulle nämligen ingen hänga med. Men på sina ställen skruvas hastigheten upp och hela skärmen tycks fylld av fiender. Där blir också lätt stressigt, men det är väl också lite det som är meningen. Skulle jag kunna mysa genom hela spelet vore det ju inte Resident Evil.

Så egentligen har Capcom hela tiden varit måna om den ursprungliga stämningen, bara skruvat upp den en aning. Fortfarande dessa tysta, smygande partier med kortare stämningshöjare, varvat med de intensiva stunderna där pulsen stiger upp mot skyarna. Och sedan de intressanta och utmanande bossarna, som likt föregångaren bjuder på både mångsidigt tänkande och välriktade pistolskott.

Allt som allt är detta en ytterst positiv upplevelse, så fort inledningen avklarats och man börjar känna sig hemma med systemet. För efter det att man skakat av sig ovanan är det faktiskt inte dumt alls, utan det känns snarare smärre genialiskt. Visst, jag kommer fortsätta klaga på de något obalanserade stunderna liksom det något svaga lasersiktet, men trots att jag egentligen är emot möjligheten att gå i sidled kan jag inte undgå att gilla den. Sedan finns här både utdragna scener och en smärre enformig fiendeskara, men detta hindrar inte spelet från att vara ett riktigt bra actionspel. En Resident Evil titel värd sitt namn, dessvärre några steg bort från genren survival horror.

Och om stenen kommer att stanna upp eller inte, det får framtiden avslöja. Men vem vet, då Capcom lyckades vända min irritation till glädje under spelets gång, kan man nog inte påstå annat än att serien ligger i säkra händer. Åtminstone delvis, för nog var föregångaren bättre.

Plus:
Grymt snygg grafik; bra ljud och musik, liksom rösterna; spännande story med sina anknytningar till tidigare delar; oftast väldigt bra tempo; många vapen och uppgraderingsmöjligheter; bra bossar; många valmöjligheter under striderna; lagom långt; bra variation i miljöerna; mycket bra samarbetsläge.

Minus:
Ingen vidare inledning till spelet - för svår och dåligt utförd; några utdragna partier; något enformiga fiender; alltför otydligt lasersikte till följd av de ljusare miljöerna; otydlig text emellanåt.


86 %

Medlemsrecensioner38
Samlat betyg: 8.4/10
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10