The Legend of Zelda: Twilight Princess

Okej, jag sätter mig ner för att spela ett spel. Ett spel som samlat damm sen sommarlovet. Ett spel som prisades till skyarna av alla, även mig, men som nu känns lite som en fis rymden. Njae, en liten överdrift kanske..

Jag startar Disc Channel på mitt Wii, och då, precis då, känner jag den där värmen. Den där värmen som jag kände för ungefär exakt ett år sen. Musiken när man startar disc channel med The Legend of Zelda: Twilight Princess får man höra musik. Och inte vilken musik som helst, just den musiken som förgyllde tusentals personer, även här är jag inräknad, för ett år sen. Jag ryser, och tänker tillbaka.

Jag startar en ny sparfil, döper min karaktär till det traditionella Link (vad annars) och hästen döper jag till Epona. Detta för tillbaka minnen, på hur jag och mina kompisar skrattade förra året. När man samlades och spelade det där nya spelet när man kunde spela bowling hemma. Jag kommer ihåg min kompis, som startade en spelfil, och döpte karaktären till Penis och hästen till Pussy. Han visste då inte att det inom 30 minuter skulle vara en skrattfest hemma hos mig. Nu i efterhand var det nog väldigt omoget att skratta så mycket åt en enkel replik som: "Penis, take care of the Pussy for me." Men vad har det med spelet att göra, och recensionen framför allt.. Lätt att drömma sig bort. Men åter till ämnet.

Twilight Priness var hypat. Så hypat, att när det kom, så såg ingen bristerna. Nu, ett år senare när jag sätter i spelskivan, finns det inte längre någon hype och jag kan se spelet mer objektivt, om man säger så. Jag kan se de uppenbara bristerna, som år 2006 var osynliga för mig och många andra. Till exempel är det på tok för lite variation. Inte i själva spelet, men i upplägget jämört med tidigare Zelda. Det finns ett skogstempel, ett vattentempel och ett ökentempel, och även om de aldrig varit i bättre "form", så känns det som att återuppleva Ocarina of Time. å både gott och ont.

Men som sagt, jag spelar inte detta för att jag spelat OoT och vill jämföra detta mot N64-klassikern. Nu när jag spelar, spelar jag det som ett spel. Ett spel som vilket annat. Ett spel, såsom SSX Blur, eller Metroid Prime. Jag spelar detta för att jag vill spela ett spel, ett äventyrsspel, inte för att jag vill spela Uppföljaren till OoT.

Jag börjar spelet i en liten by kallad Ordon. I Ordon finns människor, här finns Links kompisar. De säger att de vill bli som Link när de blir stora. Link känner sig smickrad. Efter tre dagar i Ordon är det dags att ge sig av. Ut mot de stora vidderna. men först, det första templet. I klassisk Zelda 3D-manér står skogstemplet överst på menyn. Här får jag svinga mitt svärd och sikta med pilbåge. Jag får även chans att pröva Gale Boomerang, en bumerang som kan ändra vinden. Jag får chansen att träffa små apor. Dessa apor visar vägen, och man får inte springa före, då skriker dem. Riktigt gulligt, och vem skulle kunna springa före nåt så gulligt? Inte jag iallafall. I vanlig tappning sätts mina krafter på prov i slutet av templet. En boss i form av en stor köttätande växt. Här kommer också aporna till min undsättning.

Efter tio minuter är besten besegrad. Det känns som slutet på en saga, och början utav en annan. Nintendo har gjort något omöjligt. De har gjort mig förälskad i apor. Haha.

Det här spelet är för stort för att beskrivas. Men är det något ord som passar är det "magnifikt". Spelet är väldigt nära perfektion, men samtidigt har de för många brister för att få en tiopoängare. Lite som betyget VG plus. Snäppet under högsta betyget, men det når tyvärr inte riktigt fram. Men, är man Zelda-fan gillar man spelet. Är man Nintendo-fan gillar man spelet. Men som jag gjorde nu, spela Twilight Princess utan några grunder, utan fördomar, utan en massa hype, så är det nog ändå bäst.