Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots

Ingen hade trott att 2008 skulle bli ormens år...

Det är en sak som bekymrat mig. Playstation 3 har sedan starten inte släppt ett enda spel av absolut toppklass. Uncharted var enastående med estetisk perfektion och utomordentlig kontroll och Motorstorm gav oss ett inferno av majestätiska ökenlandskap och explosioner i Slow Motion. Trots det var det någonting som saknades. Ett spel som stormades av A+, 10/10, 100% och 5. En episk spelupplevelse som framkallade mer känslor och engagemang än något annat spel. Playstation 3 behövde ett mästerverk, deras magnum opus, en upplevelse så skakande att den biter tag i dig från början till slut. Så kom Metal Gear Solid 4 och Sonys prestandamaskin fick sitt första storverk.

Det är lika bra att konstatera det direkt, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots är ett mästerverk. Dem flesta av er har redan tittat på mitt slutbetyg och håller antingen med mig, är emot mig, eller ingendera. Oavsett så ger jag er tipset att inte fortsätta läsa om ni inte kan hantera det, för min text är inte direkt kort. Men krävs det att ta till superlativ så är det väl bara att sätta igång. Here it goes...

Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots börjar med en bild av Snake ståendes bredvid en grav. Vi får inte veta varför, utan trycker exalterat på START-knappen. Jag gör en ny fil och bereder mig på en spelupplevelse jag sent kommer att radera ur mitt minne.

En bild av en reporter som står bredvid en kock som hackar döda djur träder fram. Jag undrar först vad som har hänt, är detta en okvalificerad skiva, skapad endast för att göra mig förbannad? Är det ett misstag av produktionsbolaget som kommer kosta dem miljoners kronor? Självklart inte. Det är Hideo Kojima när han är som bäst. Det visar sig att du kan byta kanaler. Allt består av hysterisk reklam, vilket jag ser som en tydlig samhällskritik angående konsumtion. Kalla det vad du vill, det är i alla fall extremt lustigt.

Men nu börjar spelet på riktigt. En text uppenbarar sig och plötsligt börjar stråkar spela en lågmäld, men samtidigt storslagen melodi. Solens heta strålar speglas samtidigt som kameran går från grodperspektiv till att filma en väg. Allt är så perfekt. Texten Hideo Kojima Game uppenbarar sig och jag får rysningar av välbehag. Vi får skåda en krigszon, ett slag som sedan länge förlorats. Korparna har redan börja tugga i sig köttet av de ruttnande liken. Dammet blåser i det gulgråa landskapet och jag kan knappt tala. Plötsligt skymtar jag en lastbilstruck som åker längs den skakiga vägen. Korparna flyger raskt iväg och vi får skåda
fyra bilar fyllda med soldater som passerar vägen, troligtvis på väg mot ond bråd död.
Klippningen är medvetet halvskakig och vi zoomar in i en av bilarna. Plötsligt skådar vi en av de många soldaterna som sitter i trucken och plötsligt hör vi en allvarlig och krasslig David Hayter säga: War has changed. En dystopisk monolog kring hur krig är uppbyggt i en dyster framtid pågår till bilderna av hur truckarna steg för steg närmar sig ett av många småstrider, som endast pågår för att balansera ekonomin.

Vi når vår slutdestination och liv efter liv tas av skäl som endast rör pengar och kontroll. Allt är så melankoliskt och dystert att en klump bildas kring hjärtat. Vi får nu följa Old Snake, Naked Snakes son (Eller?). Medan ett slag om liv och död utspelas, gömmer sig Snake i ett hörn och märker att hans vapen inte går att använda, Han slänger vapnet på marken. Vi får se hur ytterligare fler soldater blir skjutna, allt till dem ledsamma stråkarna. Det känns som om allt hopp är ute och att världen står på kanten till total avbalkning av individuell humanitet, som om våran medkänsla och glädje har försvunnit lik den grupp av soldater som för bara några sekunder sedan satt bredvid mig, som om det inte finns någonting att leva för.

Inte ett öga torrt.

Metal Gear Solid 4 rör mig djupt, varenda mellansekvens, varenda scen, ja, allting innehåller förstklassig dramaturgi och regi från gudarna. Hideo Kojima är en enastående visionär och vet hur man berör och tar en spelpublik till skyarna. Metal Gear universumet har aldrig varit så intressant, främst tack vare den otroliga handlingen.

Att tal på handlingen, så anser jag personligen att den är en av dem bästa spelhandlingar någonsin. Främst tycker jag att det breda persongalleriet, fyllt av fantastiska karaktärsskildringar, är förtjänsten till helheten, jag har då aldrig mött så intressanta personligheter i ett TV-spel. Man får verkligen en ypperlig fattning kring individer, vilket kan vara svårt att göra i spelprojekt. Eller kanske inte, kanske är det bara så att ingen har varit vidare intresserad att ge oss en skara personer man verkligen bryr sig om och beundrar, samtidigt som dem innefattar brister i dess sociala och intellektuella liv. Jag ska inte gå närmare på den punkten, då det i dem flesta fall inte lönar sig att diskutera med sig själv i en recension. Oavsett kan jag konstatera att jag aldrig gripits så mycket av en karaktär i ett spel, kanske främst för att det mesta jag spelar är gladplattformare och hårdkokt action.

Handlingen är storartad, vi får följa Old Snake i hans kamp mot Liquid , samtidigt som världen håller på att bryta ut i kaos. Krig är i det nya seklet vad oljan var för förra (som en viss karaktär uttrycker sig), soldater har doserats med ett medel så kallat "Nanomachines". Detta är ett hjälpmedel som gör att människor i högre ställning kan balansera soldaters känslobalans, smidighet med mera. Behöver den delen av soldaterna ett överläge, öka sinneskontrollen så att kriget går i samspel med den ekonomiska situationen världen över. Detta till synes extraordinära system är något som Liquid börjar intressera sig för, han tar delvis kontrollen över systemet. Den intressanta frågan att ställa sig är vad som skulle hända om en man som diffar mellan ett geni och en galning skulle göra om han tog kontrollen över ett sådant mäktigt system. Självklart är allt hopp inte ute, även om det till en början verkar så. Snake åldras drastiskt. Ingen läkare tycks finna problemet, hur kan en man växa mer än 25 år på nio år? Vi tar alltså rollen som en gubbe, vars enda uppgift är att vad än Liquid håller på med, så ska han hindra det. Hör jag ett skratt från datorstolen där hemma? En nära på 70 år gammal man ska besegra en ond broder omgiven av lakejer? Det är inte vilken gubbe som helst vi snackar om här. Det är Snake, ni vet, världens coolaste spelhjälte. Aldrig har väl en man varit så ikonisk. Så sluta upp med garvandet och visa mognad.

Självklart är Snake inte helt på egen hand. Vi får hjälp av världens i särklass häftigaste vapenförsäljare, fyra stycken supersoldater, där ledaren råkar vara Meryl Silverburg, med flera. Det är trevligt folk att stifta bekantskap med, särskilt den dumma apan med ölen. Jag ska inte gå in djupare på specifika karaktärer i spelet, men kan konstatera att det är otroligt skickligt invävt i historien.

En annan proffsig del av handlingen i Metal Gear Solid 4 är alla vinkar till tidigare spel i serien. Vi får träffa Eva från Metal Gear Solid 3, åka tillbaka till moses island från originalet till Playstation 1, även fler flashbacks förekommer. Framförallt i en skicklig mekanik som utgörs utav att du i vissa delar av mellansekvenser trycker på X, vilket leder till att du under en halv sekund får se bilder från tidigare händelser i Metal Gear-serien.

I övrigt tycker jag att metaforerna kring skönheten och odjuret gör sig ypperligt. Oerhört skickligt beskrivet och framförallt väldigt viktiga tankar. Teknikysterin är också trevlig. Dock skulle jag vilja se lite mindre nörddetaljer, ibland går handlingen tyvärr in lite väl mycket på tekniska funktioner och förkortningar, vilket i vissa anseenden kan vara svårt att hantera. Men det är en liten brist när man tittar till helheten, för hur irriterad jag än blivit när Otacon börjar gå in på extremt avancerad teknologi, är det inget att se på när exakt allt annat är gjort med kärlek och pricksäker slagkraft.

Om jag ska gå in på det grafiska, finns det inte mycket negativt att säga. Den ökenartade tolkningen av östra Europa är så pass välgjord att jag inte finner ord för att uttrycka mig värdigt. Dem gråskaliga miljöerna har via grafikmotorn blivit fantastiskt exploaterade, för att inte tala om husen! Gudabenådad arkitektur med extrema detaljer, ögonen värker av att beskåda denna skönheten. Det här kan vara det första spelet jag spelat igenom som inte innehåller några buggar eller liknande, vilket i sig är en triumf. Polygonerna utnyttjas till max och vi kan skåda en kandidat till det snyggaste spelet någonsin. Varenda del av spelet har färgsatts, ljussatts och konstruerats i perfekt samspel med grafikmotorn och medan dem interaktiva delarna av spelet är snygga, så är dem mindre interaktiva, det vill säga mellansekvenserna, alldeles fantastiska, ur ett tekniskt perspektiv.

Men det är inte bara grafiken som stoltserar i mellansekvenserna. För att trots att allt är extremt väldetaljerat och realistiskt, är det trots allt det teatraliska som imponerar mest. Medan dem flesta spel i branschen fokuserar på välvalt tempo och otroliga uppdrag (Vilket Metal Gear Solid 4 också lyckas göra perfekt) så ligger den största fokusen i Metal Gear Solid 4 att berätta en saga. Att framföra sina tankar och känslor via nästan 2-timmarslånga cutscenes. Det här fick oväntat nog mycket negativ kritik i spelpressen, och ses överlag av dem recensenter som inte ansåg spelet som ett spel utan större brister, som det enda riktigt negativa i spelet. Jag har personligen blivit trollbunden till den punkt att inte ens superlativ kan överväga den genialitet som Hideo Kojima har skapat i och med att använda sin intuition och följa sin väg. Jag är en cineast av stora mått och älskar film över allt annat. Det är enligt mig det bästa sättet att förmedla en historia, eftersom det kombinerar visuella, akustiska och känslomässiga partier och i slutändan utgör en glassmet utav allt gott som finns inom berättarteknik. Många spel, såsom Final Fantasy och Resident Evil serierna har i många av spelen en berättarteknik som består av mellansekvenser, men Metal Gear Solid 4 tar det hela till en ny nivå då varenda mellansekvens känns otroligt filmisk. Kojima har inte sparat på något och varenda minut innehåller otroligt manus, drastisk klippning, extrema närbilder, svinläcker regi och ljud från gudarna. Hideo Kojima hade satt ribban högst, hans ambitioner var näst intill omöjliga att fullfölja, men när 90 minutersscenen efter akt 3 börjar kan jag inte påstå att han har misslyckats, alls. Allting är så professionellt skapat, allt från stridssekvenserna till dem mer traumatiska dialogerna mellan spelets huvudkaraktärer. Ja, jag skulle rent av vela säga att Hideo Kojima har lyckats skapa den perfekta kombinationen mellan film och spel.

Det handlingsmässiga berättat via rörliga bilder är långdraget på ett underbart sätt, men kompletteras alltid med ett kul spionuppdrag eller en tuff bosstrid. Jag antar att anledningen till att dem långa scenerna fick kritiken dem fick var att det omkullkastar våra normer inom TV-spel, eller att man helt enkelt inte uppskattar mellansekvenser till den grad att man vill att det ska ta upp 50% av spelets kampanj. Men själv ser jag det som ett otroligt vågat och lyckat drag, som lätt hade kunnat leda till tråkiga följder. Det här är ett av dem mest exemplariska utförandena av hur man gör något i många anseenden tveksamt, men i slutändan magiskt av berättarteknik inom spel.

Även om mellansekvenserna är spelets höjdpunkter, så är dem interaktiva spelupplevelserna, om än inte i samma klass som alla cutscenes, brutalt innehållsrika och gastkramande. Spelserien är i grunden stealthspeal som nästan helt och hållet fokuserar på smygande och timing, vilket inte är något negativt. Stealthgenren är perfekt för att skaka nerverna och att utveckla taktisk förmåga. Det tråkiga med genren ifråga är väl att det inte finns så många spel att välja ibland, och ska man räkna upp bra så minskas spelen till den grad att man kan räkna dem på sina fingrar. Det är väl Splinter Cell och Metal Gear spelen som är riktigt fantastiska stealthspel. Till releasen av Metal Gear Solid 4 hade Hideo Kojima en vision, som i viss mån innebar en större spelpublik. Att variera smygsekvenser med hårdkokt action. Du kan faktiskt spela igenom hela spelet som ett vanligt actionspel (Sikta, skjut, ta skydd) och få en rättvis utmaning, om du tar en av dem lättare svårighetsgraderna vill säga. För vill du spela på hard så gäller det att utnyttja det faktum att du är en högteknologisk mördarmaskin, bara du sköter allt i tysthet och med en skugga att gömma sig i.

Spelet ger, om du väljer svårighetsgrad efter din skicklighet, en perfekt utmaning. Inte för svårt, inte för enkelt. Vill du springa igenom spelet med en granatkastare i högsta hugg, så är det möjligt. Jag gjorde just detta en andra genomspelning och kan faktiskt säga att upplevelsen känns annorlunda, om än lite mer lättsmält rent speltekniskt. Om du likväl är en mer taktiskt baserad spelare får du en perfekt utmaning. Vapensystemet och dina mojänger ger dig möjlighet att klara spelet på det sättet du vill. Känner du för att leka krypskytt? Ta fram ditt modifierade snipergevär och pricka soldater i huvudet. Har du lust att stoltsera dig med dina smygförmågor, ta dig in i en belägrad bas och ta ner alla fiender. Spelet ger en otrolig frihet och för att vara så linjärt. Stridsfältet är ditt, gör vad du vill med det, det spelar ingen roll vilken sorts spelare du är, på ett eller annat sätt ger detta spelet dig möjligheten att lösa allt på ditt eget vis.
Men ett spel med soldater vore väl ingenting utan vapen? I Metal Gear Solid 4 erbjuds du på flera av dessa. Jag är vad man skulle kalla en kille som lider av vapenfetischism. Jag fascineras av allt som innebär kulor, explosioner och elektricitet. Det kan vara en av anledningarna till at Ratchet & Clank är min favorit spelserie. Jag kan inte få nog av alla dessa gudomliga vapen! Jag tänker dock inte gå in närmare än så här på mina allvarliga problem kring vapen, jag kan dock konstatera att Metal Gear Solid 4 erbjuder en "weaponmaniac" den dröm han söker. Under ett av spelets mellansekvenser möter du en man som kallas Drebin. I en dyster framtid är alla vapen kontrollerade, och det är där Drebin kommer in. Du kan för en blygsam summa göra ditt vapen användbart i strid och om du så vill sälja det. Ett väldigt smart system. Om du till exempel lyckas pricka en soldat med din trogna bedövningspistol, kan du ta dennes vapen och sälja det, vilket i sin tur ger dig möjligheten att köpa nya vapen, ammunition och läckra uppgraderingar. Vad sägs som en automatisk hagelbrakare med bättre sikte. Eller varför inte en automatkarbin som installerats med ett lasersikte? Godisbutiken har aldrig varit större, och om du varit flitig och tjänat dina pengar, kan du få flera kilo tunga läckerbitar i råbankad metall, tro mig, det är värt varenda krona.

Men om vapensystemet är bra, så slår den teknik du erbjuds allt vad vapen heter. Under din speltid samlar du ihop ett flertal olika grunkor att använda. En Ipod som ger dig möjligheten att lyssna till Metal Gear Solid låtar samtidigt som du tar dig igenom kampanjen. Eller Mk. 2, en osynlig robot som styrs av din kompanjon Otacon, som kan hacka sig in i datorer och elektrificera fiender. Men den pryl som imponerar mest måste ändå vara Solid Eye. Har du någonsin gått mitt i en snöstorm, eller försökt smyga förbi en skog fylld av soldater med kamouflage? Då vet du att det inte är någon enkel match. Under dessa uppdrag kommer du behöva använda Solid Eye, som visar miljöer som svarta föremål och varelser som vita. Det ser otroligt läckert ut, Nightvision mode 2.0 är en underdrift. Metoden är så pass välgjord att jag kan ha spelat upp till 30% av spelet i Solid Eye, bara för att det lyfter upp vissa av spelmomenten. Förutom tidigare nämnda finns det ett flertal till saker, men dem är mindre fantastiska.

Upplevelsen i sig är helt otrolig, men medan mellansekvenserna och designen lyfter upp en hel del, är det ljudet som tar spelet ut i krig på riktigt. Jag har nog aldrig varit så tvivlande på att använda ett vapen som i Metal Gear Solid 4. Ta till exempel den gången då jag nyss hade sparat ihop till ett krypskyttegevär med en enorm kraft och omedelbar död som resultat. Jag tänkte gladligen testa den på en soldat. Det skulle jag inte ha gjort. Tillhygget avfyrades, och samtidigt som kulan närmade sig målet, var jag nära att få uppstötningar. Ljudet brakade loss. Ett don av metall och ondska kom, samtidigt som jag lyssnade till den starka rekylen. Ett helvetiskt läte, så skakande att jag blev skräckslagen. Detta ljud och denna skräckupplevelse varade förstås bara i någon sekund. Men det är trots det, det absolut läskigaste jag varit med om i år. Att vapnets kraft kan göras så realistiskt i ett TV-spel hade jag aldrig trott. Spelet hade inte direkt låga ambitioner gällande ljudet. Målet var att med hjälp av ljudet skapa spelupplevelser i en klass för sig. Jag tycker att teamet har nått deras ambitioner (Såvida deras ambitioner inte var högre än att skapa ljud i ett spel så verklighetstroget och mäktigt att varenda spelare var nära att kissa på sig). Vapnens kraft ger en ett ansvar. Varför skjuta stackaren jag sövt, är det någon nytta, då jag vet att upplevelsen i sig är obehaglig. Visst, råttan som kilar på golvet irriterar mig, men kan jag hantera kraften av denna mördarmaskin?

Spelet ställer dilemman till spelaren. Jag tycker att ljudet nått så nära verkligheten som man kan komma. För om du sändes ut på ett spionuppdrag med en sövningskniv och en arsenal. Skulle det sista du gjorde vara att skjuta någon. Så nästa gång du löper amok med ett raseri av helmantlade kulor, kanske du ska tänka om.

I Metal Gear Solid 4 är delarna viktigare än helheten. Så ska man oftast inte säga, men om delarna ifråga är det bästa vi skådat, blir inte helheten fantastisk? Inte nödvändigtvis, eftersom någon kan ha sjabblat till det med en fläckfri sammanställning. Men delarna visar sig ihop vara perfekta. För när jag 20 timmar senare har klarat ut spelet, kan jag inte klandra på någonting med spelet. Utöver dem punkterna jag redan tagit upp kan jag också poängtera att menyerna, uppdragsstrukturen, bosstriderna, den fåniga äckelhumorn, kontrollen, ja allt har gjorts på det sättet att det väger jämnt med dem alla delarna. Ingenting går fel genom tullen.

Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots är, i all in prakt, det bästa spelet som gjordes 2008. Det är en skoningslös berättelse, stilistiskt fulländad och så detaljrik på varenda del av spelmekaniken. Det är en stilistisk kombination av vackra mellansekvenser och finslipad spelmekanik. Det är Playstation 3:s kronjuvel och ett av dem absolut bästa spelen jag har haft nöjet att uppleva. Slutgiltigt. Episkt. Bäst.

+Det sorgligaste, storslagnaste, mäktigaste, dystraste, vackraste återseendet i spelhistorien

-Ibland lite väl mycket tekniskt rappakalja

Grafik:10
Design:10
Spelbarhet:10
Hållbarhet:9
Variation:9
Story:10
Ljud:10
Musik:10
Kontroll:10
Utmaning:10

Betyg: 98/100