Braid

En titt med ögat, och ett lyssnande öra och man är fast, fångad i Braids bedårande, pastellfärgade världar som är som socker för synen och den ljuvliga och rogivande musiken vaggar även den mest hårdnackade in i ett lugnt och harmoniskt sinnestillstånd. Braid är ett pusselspel som handlar om tidsmanipulation som i sig inte är nytt inom spelmediet, men däremot är det presenterat på ett sådant sätt att man aldrig sett dess like. Unikt är ordet som ligger på tungspetsen, trots uppenbara referenser till traditionella plattformsspel.
Det handlar om Tim. En liten figur med brunt hår, iklädd svart kavaj och röd slips. Han letar efter sin prinsessa, som alltid finns i ett annat slott. Varje slott beläget i en annan värld där tiden fungerar på olika vis. Tim har alltid förmågan att spola tillbaka tiden. Genom att samla på sig alla lösa och spritt utplacerade pusselbitar, som i sig kräver en annan typ av pusselklurande för att komma åt, kan han återvända till värld 1, till början. Där allting hände. Där vi kanske ges svaret och kan förstå hans motivation till det eviga sökandet efter prinsessan.

Den största fruktan jag hade inför Braid var kontrollen. Att spela om sina barndomsspel via Xbox Arcade med 360:ns kontroll som inte är anpassad för två dimensioner har kontrollkänslan runnit ut i sanden med sliriga styrspakar och ett oberäkneligt styrkors. Med Braid kan jag pusta ut, för det handlar aldrig om millisekundsprecis kontroll, trots att en del av pusslen kretsar kring kraftigt tidspressade lösningar.

Om jag ska klaga är det på småsaker. Exempelvis: ett av pusslen innefattar en nyckel och två dörrar - den ena dörren låses upp, den andra gör så att nyckeln går sönder - väljer man fel måste man börja om nivån från början, vilket bara är onödigt. Men det är inget annat än petitesser. Helheten är fenomenal. Pusslen i sig är kluriga, varierade och känslan av att knäcka de svårare skickar ut en ström av lyckorus och pirrigt välbehag genom kroppen.

Det jag har lite svårt för är storyn. Jag förstår inte riktigt allt. Vilket är lite av meningen med den, men jag är allergisk mot det mesta som är pretentiöst. Och textstyckena som man kan läsa i böckerna mellan världarna som beskriver Tims känslor och tankar, och dessutom fungerar som storykanal, känns lite för diffusa och pretentiösa för mig personligen.
Jag har spelat om Braid, och uppskattade textstyckena mer den andra gången. Å andra sidan var inte pusslen lika charmerande vid omspelningen. Braid är bäst som engångsupplevelse, och då är det en fantastisk sådan. Ta vara på den.